Liksom i Ulf Lundells romaner Friheten och Frukost på en främmande planet har även huvudpersonen i Värmen lämnat det intensiva livet bakom sig. Festen, revolutionen och karriären är över. Kvar är en stor lägenhet, ett relativt välfyllt bankkonto och en Chevrolet Trailblazer som bara väntar på att få leda honom bort från ett Sverige som han inte längre känner igen sig i. Huvudpersonen Poul söker något som ska göra tillvaron meningsfull.
Därför bränner Poul nedför autobahn med stadsjeepen inte bara en gång, utan många. Och man kan fråga sig varför han envisas med att stanna på trista tyska autobahnhak, i dyra Montreux eller på brackiga franska rivieran. Det finns ju inte en enda överraskning att vänta där. Han försöker starta nya projekt; spela in en ny skiva, rusta upp sommarhuset i Skåne och bli förälskad i sin sekreterare. Men han hamnar ändå till slut där i bilen på väg bort från Sverige.
Det är nog så där medelåldersmän i kris fungerar, tänker man när man läser Värmen. Poul kan inte hantera sin ensamhet och tror att ännu en bilresa ned till kontinenten ska göra honom gladare. Tänk om Poul istället hade åkt på språkkurs till Spanien, arbetat som följeslagare i Palestina, pilgrimsvandrat, jobbat ideellt med gömda flyktingar eller gått i kloster ett halvår. Hade inte det åtminstone varit en utmaning? Men då hade han å andra sidan inte varit en typisk medelålders man i kris.
Det har sagts att Värmen ska vara späckad med utfall mot diverse kändisar, feminister och andra. Och visst finns de där. Men kritiken känns ändå inte särskilt giftig, snarare plump och egentligen onödig. Boken känns ju samtida och intressant ändå. Det vore synd om man, som många, bara läste Lundell ur det perspektivet. Värmen är trots allt ett försök att gestalta en ensamvarg på vandring. Och så länge Lundell är i den genren gör han det rätt bra.
Det planlösa resandet är trots allt bara ett medel för att nå fram till målet. Kärleken. Ja, den förefaller i alla fall vara svaret på sökandet i Värmen. Sämre svar hade han kunnat ha föreslagit, romantikern Lundell.
Förutom att den är minst 200 sidor för lång och stundtals tröttsam och ofokuserad är Värmen en fin roman som känns mer hoppfull än Friheten och Frukost på en främmande planet.