Döden är ständigt närvarande utmed de svenska vägarna. Då tänker jag inte främst på de drygt 400 människoliv som trafiken varje år kräver. Nollvisionen har faktiskt pressat dödstalen neråt även om det gått lite trögare på senare år. För djuren däremot finns ingen sådan vision.
Efter att ha cyklat från Malmö till halländska Falkenberg i sommar, kan jag bara konstatera att döden utmed vägarna stod mig upp i halsen. Platta igelkottar, trasiga fåglar, ruttnande rävar, brutna grävlingar och utspillda harar. De flesta djuren hamnar i dikena bredvid vägen och syns inte för bilisten. Uppför Hallandsåsen var vägrenen prickig av fjärilar som krockat med finbilarna utan tak som trafikerar sträckan Båstad-Vejbystrand.
Varje år räknar Vägverket med att omkring åtta miljoner fåglar dödas av trafiken. Det ger en rund siffra på 22.000 om dagen, eller två procent av allt fågelliv i Sverige.
För flera grodarter är trafiken ett hot mot artens överlevnad. I Holland var grävlingen nära utrotning till följd av trafiken, innan riktade åtgärder sattes in. Även trafiken i Sverige går hårt åt bestånden av utter, grävling och igelkott. Där påverkas arternas möjlighet till genetiskt livskraftiga stammar. Vägverkets mycket ungefärliga beräkningar visar att drygt en tredjedel av alla igelkottar stryker med i trafiken varje år.
Samtidigt skär nya vägar av alltfler områden och styckar upp djurens livsmiljöer. Det gäller för större däggdjur såväl som insekter. En tätt trafikerad väg skapar en barriär mellan områden och den biologiska mångfalden utarmas.
Men herregud människa, världen går väl ändå inte under för att några djur blir överkörda? Nej antagligen inte, men tio miljoner michelinmönstrade däggdjur och fåglar varje år, borde väl följas av något slags etiskt frågetecken?
