”Om man alltid har fiskat ål, vilket man har i Karlskrona skärgård, alltid har lagt krok, ryssjor och ljustrat dem med lampa på nätterna”, bloggar PM Nilsson sommaren 2008, ”då är ålfiske en självklar del av livet självt, som att meta aborre ungefär.” (Aftonbladet, 20/1)
Detta var ett år efter förbudet mot att fritidsfiska ål utan tillstånd, och Nilssons nattliga ljustrande verkar ha pågått ännu till i fjol. Inför polisen påstod han sig ”leta glasskärvor”, och att han ”var på väg till Bollöarna för att plocka skräp”, och att de fyra långa ålryssjorna han drog upp var någon annans. Komiskt nog ryckte genast flera publicister till hans undsättning genom att upprepa hans bluff:
”PM är en personlig vän, och jag kan intyga att få personer kan så mycket – och bryr sig så mycket – om djur och natur som han gör”, skriver Expressens politiska chefredaktör Anna Dahlberg. (Twitter, 19/1) Kanske hade hon inspirerats av Slavoj Žižeks tanke att kärleken är en ”extremt våldsam handling” – detta att slita ut en skör varelse ur skapelsens kaos och säga att just den är viktigare än allt annat. ”I denna formella bemärkelse är kärleken ond”, sade han i det nu klassiska klippet. Eller så värderar hon sin moderatpolare högre än sin journalistiska integritet, vem vet.
Men den 26 januari avgick ändå PM Nilsson, varpå anklagelserna om hyckleri duggade. Detta hade aldrig hänt en socialdemokrat, påstod Academedias kommunikatör Alice Teodorescu Måwe, och fick som svar att Aida Hadzialic slutade efter att ha kört bil med 0,2 promille i blodet. Liknande anklagelser om dubbla måttstockar brukar komma från vänster.
Men frågan är om det stämmer att endera sidan gynnas. Mönstret verkar vara ett annat – att privata snedsteg numera döms hårdare än de som gäller yrket.
I höstas avslöjade Kalla Fakta att Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer gav en givare tips om att kringgå lagen om anonyma bidrag. Han får lön för att tjäna folket, men lägger i stället sin arbetstid på att runda lagstiftningen mot korruption. Detta gör att rika människor spårlöst kan påverka politiska beslut, något som både är orättvist i sig och underminerar tilltron till demokratin. Det är svårt att föreställa sig en rimligare grund för avgång, så varför fick han och hans fifflande kollegor i S, SD, L och KD sitta kvar?
Det som förenar Aida Hadzialic och PM Nilsson är att de tvingas avgå för mildare olagligheter utan betydelse för deras yrkesutövning. Kanske är detta också poängen. Moderaterna driver just nu en hjärtlös politik med hot om utvisning för ”bristande vandel” där även prostitution och missbruk ingår, föreslår att hela familjer ska kastas ut för vad en enskild medlem gör, och annat som hör auktoritära länder till.
I stället för att bekämpa brottsligheten med de långsiktiga åtgärder som folkstyret möjliggör – bygga blandade områden med bra skolor, främja idrott och föreningsliv, förbättra arbetsvillkoren – så lämnar man över ansvaret för samhällsutvecklingen till vinstdrivande jätteföretag.
Kvar återstår att vädja till vår sämsta instinkt. Den att fördöma dem som misslyckas, i stället för att förlåta och skapa möjligheter till bättring. I en sådan tid är det bäst för politikerna att vårda privatmoralen för att inte själva anklagas för bristande vandel. Att underminera demokratin däremot är mindre besvärande. Den har man ju uppenbarligen gett upp om.
