Vad gör man när de som ska granska makten blir en megafon åt makten? Eller när ordningsmakten sprider desinformation? Sociala rörelser har alltid behövt svara med egen gräsrotsjournalistik, kontrainformation och motundersökningar, för att avslöja hur proteströrelser misstänkliggörs och utdefinieras. Med historikern Victor Pressfeldt handlar detta avsnitt om hur man med kameran i handen och insamlade vittnesmål kan avslöja felaktiga rapporteringar. För Palestinarörelsen har detta blivit en viktig metod att mediekritiskt underifrån bemöta svartmålningen och repressionen.
För mer info:
Victor Pressfeldt:
https://victorpressfeldt.com/
https://www.hist.lu.se/person/VictorPressfeldt/
Upprop: ”Rapporteringen om Gaza är ett fatalt misslyckande”
https://www.journalisten.se/debatt/rapporteringen-om-gaza-ar-ett-fatalt-misslyckande/
Upprop: Medias enögdhet hotar hela palestinska folket
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dRkgKo/medieuppropet-svensk-medias-enogdhet-hotar-hela-palestinska-folket
SNAFU with Ed Helms: The Citizens’ Commission to Investigate the FBI
https://podcasts.apple.com/gb/podcast/1-the-citizens-commission-to-investigate-the-fbi/id1635374692?i=1000661748836
Helena Hägglund: Uppmuntra mediekritiken – även den dåligt formulerade
https://www.etc.se/debatt/uppmuntra-mediekritiken-aeven-den-daaligt-formulerade
Mathias Wåg: Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig
Kaffesugna Berlinbor köar utanför ett av LAP:s hål i väggen.
En cappuccino för 25 spänn låter som en gåva till alla kaffeälskare, men i Berlin har superbilliga kafékedjan LAP väckt starka känslor. Flamman testar den blå koppen som fått Europas mest antikapitalistiska stad att se rött.
När den indigoblå skylten dök upp på ännu ett hörn i Friedrichshain var reaktionen omedelbar. En cappuccino för 2,50 euro och en espresso för bara bråkdelen av det. I Berlin.
– Alla har inte råd att betala fyra eller fem euro för en cappuccino. Det är bra att det finns alternativ, säger Lauren Kavanagh, som sitter sitter utanför en av lokalerna i Neukölln med en blå pappmugg i handen.
Hon berättar att billigt kaffe är något många saknat. Samtidigt tackar hon nej till att vara med på bild, med hänvisning till uppståndelsen kring kedjan på sista tiden.
Vad vissa såg som en lättnad såg nämligen andra som en provokation. Staden där kaféhäng blivit en livsstil fick plötsligt en kedja som fungerar mer som snabbkiosk för kaffesugna fotgängare.
Vandaliserad. LAP har blivit en symbol för gentrifieringen av staden. Foto: Tobias Schwarz/AFP.
När flera butiker klottrades ned med blodröd färg i oktober blev det uppenbart att det här inte bara handlade om kaffe, utan om berlinarnas självbild.
I en omtaladReddit-tråd diskuteras attackerna mot butikerna, men också en större frustration över vad många menar är en kapitalistisk invasion av stadskärnan. En del anser att kedjan riskerar att pressa bort små kaféer och bidra till en mer anonym och automatiserad kafékultur.
Andra kopplar LAP till en bredare oro över gentrifiering och att Berlin håller på att förlora sin särart, även om det inte finns några bevis för att kedjan hittills haft någon direkt påverkan på hyror eller lokala verksamheter. Diskussionerna är känslomässiga, ofta på sociala medier och visar hur starkt människor reagerar på förändringar i sina kvarter. I finanspodden Lokr room talk tar de upp kafékedjans etablering i ett avsnitt och reelen på Instagram fick snabbt hundratusentals visningar.
Jag kan verkligen förstå irritationen gentemot LAP där kaffepriset delvis kan uppfattas som subventionerat av riskkapital.
”LAP Coffee har en helt annan plan: monopol. Några år med förlust tills den lilla konkurrensen är utslagen”, skriver en användare.
”Varför går priserna upp överallt? Inflation och gentrifiering. Och varför sprider sig LAP Coffee så lätt? För att LAP är en nepobaby. Jag hade hellre tagit en kaffe från [matbutiken] Rewe”, skriver en annan.
Nyligen lanserades också sajten ”Lapcoffeescheisse” som pryds av en toppbild med en spyende emoji och texten ”Lap coffee? Piss off!”
För vissa handlar oron om att det låga priset pressar små kaféer. För andra handlar kritiken mer om hur LAP är organiserat. Många beskriver kedjan som en it-startup snarare än ett traditionellt kafé.
Den snabba expansionen, möjliggjord av riskkapital och automatisering, har också väckt frågor om arbetsvillkor, maskiner som ersätter baristor, hur mycket kunddata som samlas in och vilken roll stora investerare ska ha i stadsbilden. Att grundarna själva kommer ur kontroversiella teknik- och gigföretag, som Foodoras ägarbolag Delivery Hero och elsparkcykelbolaget Lime, suddar knappast ut bilden av LAP som ett uppstartsmaskineri snarare än ett klassiskt kafé.
Men trots den starka kritiken på nätet är det svårt att faktiskt hitta någon som är missnöjd. Inte ens när jag kliver in på det anarkistiska kaféet med AFA-flaggor hängande i fönstret, två kvarter bort, har någon en stark åsikt emot den nya kaffekedjan. Kvinnan bakom baren är inte intresserad att prata med journalister och rycker bara på axlarna när jag nämner LAP, och återgår till att försöka få pli på sin tvååring som är med på jobbet vid öppning.
Per Meurling (bilden), gastronomijournalisten bakom matguiden Berlin Food Stories på Instagram beskriver debatten kring LAP som typisk för Berlin.
– Om man bor här känner man igen den här typen av diskussion som ofta handlar om att berlinare ser snett på allt som uppfattas som kommersiellt. Det finns en underliggande konsensus om att Berlin för alltid ska vara underground och fritt från de kapitalistiska mönster som många har flytt ifrån.
Perspektivet går igen även utanför kafévärlden. För att en technoklubb ska accepteras måste den kännas som ett gammalt kraftverk, helst med kablar fortfarande hängande från taket. En fräsch och modern klubb funkar inte riktigt i Berlin.
Det kan förklara irritationen mot LAP-kedjan, med sitt utstuderade typsnitt, överdimensionerade croissanter och kliniskt rena bardiskar i rostfritt stål.
Kedjan grundades 2023 av Ralph Hage och Tonalli Arreola, utifrån en idé om ”demokratiskt specialkaffe”, vilket innebär att kaffe av hög kvalitet ska finnas tillgängligt för fler, inte bara för konnässörer eller för den som har råd att betala 4–5 euro. De arbetar med optimerade processer och helautomatiserade maskiner i lokaler som mest liknar små hål i väggen. Ralph kallar det ett nytt operativsystem för kaféer. I praktiken innebär det små ytor och korta stopp.
– Den största vinsten kommer inte från priset vi tar utan hur bra vi kontrollerar våra kostnader, säger han till Flamman.
Per Meurling menar att LAP i sig inte är en symbol för gentrifiering.
– Om man skulle argumentera så skulle samma logik kunna riktas mot vilket kommersiellt restaurangkoncept som helst. Det tycker jag inte riktigt håller.
Anställd. En av kaffekedjans baristor utanför ett LAP-kafé.
Samtidigt förstår han småskaliga aktörer som känner frustration när en kedja dyker upp i samma kvarter.
– Jag förstår absolut perspektivet hos en lokal aktör som driver ett småskaligt kafé och lägger mycket tid på att hitta rätt bönor och säkerställa en hållbar leveranskedja. Jag kan verkligen förstå irritationen gentemot LAP, där kaffepriset kan uppfattas som subventionerat av riskkapital.
Men han säger också att kritiken missar helheten.
– Samtidigt får man inte glömma att en stor del av anledningen till att LAP kan erbjuda billigt och bra kaffe är deras smarta affärsmodell. De hyr in sig i väldigt små och billiga lokaler som ingen annan vill ha, de har knappt någon personal, och de använder helt automatiska maskiner och jobbar med små marginaler och hög volym.
Det går inte att missa att LAP redan blivit en del av stadsbilden. De blå muggarna finns på cykelstyren längs lummiga Maybachufer och i händerna på stressade pendlare vid Warschauer Strasse. Kedjan är bara några månader gammal men känns ändå märkligt etablerad. Skriver du in LAP på Google Maps poppar det upp hur många som helst.
Ralph Hage själv är fortfarande förvånad över reaktionerna.
Argumenten om att LAP tränger ut andra eller sänker priserna på ett oschyst sätt håller inte riktigt från mitt perspektiv.
– Jag försöker fortfarande förstå hur en cappuccino för 2,50 euro kan skapa sådan uppståndelse. Men efterfrågan talar för sig. Tusentals människor köper kaffe hos oss varje dag.
Samtidigt lever irritationen kvar. Aktivistgrupper publicerade öppna brev om att kedjan borde kompensera kvarteren och sajten Lapcoffeescheisse uppdaterades nästan dagligen under hösten med hård kritik. När Flamman försöker nå personen bakom sajten för att fråga mer om kritiken, möts vi dock av tystnad.
Kulmen nåddes när en majoritet av alla kaféer vandaliserades en och samma natt. På sociala medier syntes hur anställda och grannar städade tillsammans och fick butikerna öppna igen.
Men de små oberoende rosterierna känner av konkurrensen. Hos Silo vid Boxhagener Platz har den australiensiske ägaren Morgan Love redan sett skillnaden.
– I slutändan handlar det om att de använder ny teknik för att få större effektivitet, framför allt genom helautomatiska espressomaskiner som minskar arbets- och utbildningskostnader. Det gör att de kan sälja kaffe billigare än vad vi är vana vid, samtidigt som de håller en okej nivå, säger han till Flamman.
Han delar samtidigt inte den hårda kritiken som syns i sociala medier.
– Jag tycker att kritiken mot LAP är överdriven. Argumenten om att de tränger ut andra eller sänker priserna på ett oschyst sätt håller inte riktigt från mitt perspektiv.
Interiör. Insidan i
Han säger att LAP tvingat honom att tänka mer på varför han driver sitt ställe. Specialkaffe handlar om hela kedjan från sydamerikansk bonde till berlinsk pappkopp.
– När målet blir att pressa priserna, då får bönderna betala. Det strider mot mina värderingar.
Samtidigt rycker han en aning på axlarna och konstaterar att konceptet fungerar.
– Jag tycker inte att deras kvalitet är fantastisk, men de har gjort helt okej kaffe mer prisvärt och mer konsekvent, och det är i slutändan bra för konsumenterna.
LAP själva upprepar gång på gång i media att de inte driver upp hyror och i stället tar över lokaler som stått tomma länge. Hållbarhetsarbetet är dessutom mer omfattande än många trott, med återvunna material och en snabbt ökande andel återanvändbara koppar, menar de.
– Just nu är över 50 procent av kopparna återanvändbara. Det är vi stolta över, säger Ralph Hage.
Per Meurling, som i jakt på content besöker krogar och restauranger över hela staden, både i lyx och sunk, har själv inget emot att ta en kaffe på LAP ibland.
– Men det är mest när jag vill ha något snabbt i handen. Sedan sätter jag mig gärna på ett småskaligt rosteri och dricker en specialkaffe också. Det finns utrymme för båda.
Han påpekar också att kritiken ofta blir oproportionerlig i jämförelse med andra kedjor.
– Om man dessutom jämför med andra stora kaffekedjor som Starbucks eller Espresso House som knappt får någon kritik alls blir det ännu tydligare att kritiken mot LAP ofta är överdriven.
I slutänden är LAP-debatten typisk för Berlin. Allt händer samtidigt. Protester, hjälpsamma grannar och långa köer på morgnarna i väntan på en blå kopp cappuccino att ta med på språnget. Ekonomer ser effektivitet. Aktivister ser hot. Grannar ser ett lyft eller ett störningsmoment, beroende på vem man frågar. Berlin är komplext.
Och kanske är det just som nyckeln ligger. Det här handlar egentligen mindre om en cappuccino för 2,50 euro och mer om hur mycket en stad kan förändras innan människor känner att den inte längre är deras.
LAP fortsätter växa men stannar än så länge i Tyskland, konstaterar Ralph Hage. Trots framgångarna och den snabba tillväxten har man inga planer på att ta konceptet utomlands. Men samtidigt, gör inte LAP själva det så kommer antagligen konkurrenterna dyka upp i Stockholm, Malmö och Göteborg – på samma sätt som det gjort med elsparkcyklar och gigföretag som tävlar om att leverera vår hämtmat.
Så vad säger de anställda? I sociala medier har LAP gjort content på att de alla verkar ta det med ro och hjälper till att städa om morgnarna när kaféerna vandaliserats under natten. När jag själv besöker ett par kaféer är de dock mer tystlåtna och säger ofta att de inte har tid och att de hänvisar till att mejla företagets styrning. När jag gör det får jag svaret:
”Vi kan däremot inte gå med på en intervju med personalen. Det är inte möjligt eftersom vi behöver skydda vårt team. Vänligen kontakta inte någon för intervjuer och inkludera inte namn eller personliga uppgifter om teammedlemmar i din artikel. Jag hoppas du förstår att deras säkerhet inte är förhandlingsbar.”
Oavsett om det är företagspolicy eller om det faktiskt finns intern kritik bland de anställda som företaget inte vill ska läcka ut, så är det tydligt att vandaliseringarna har satt sin prägel.
Till slut kan jag inte hålla mig längre. Jag öppnar dörrarna till den blå kafélokalen på Graefestraße 19, ställer mig i kö i den sterila och metalliska miljön. Framför står ett hipster-par och beställer två matcha latte. Deras beställning levereras på ett kick och det blir min tur.
– En cappuccino med havremjölk, tack.
– Har du ett stämplingskort?
– Nej.
– Scanna här så får du din tionde beställning gratis.
Baristan drar i gång den stora maskinen, ångorna väller ut och en dunst av nymalda kaffebönor slår emot mig. 20 sekunder så står min cappuccino med hjärtformat skum för 2,50 euro på bänken bredvid.
Med ett stämpelkort i min mobila plånbok och en blå kopp i handen går jag vidare. Längs promenaden vid Maybachufer känns koppen värmande i novemberkylan. Med handen på hjärtat är det den godaste kopp kaffe jag druckit för det priset.
Flamman träffar förre detta hemlösa Hasse. Han har gjort sig av med flera missbruk, men till skillnad från många vänner aldrig hamnat i alkoholens klor. Foto: Liz Fällman.
För Stockholms över 2 000 hemlösa är Centralstationen en viktig knutpunkt. Flamman följer med gatuveteranen Hasse Karlberg på en regnig rundtur, och pratar mat, knark, vräkningar och väktare – och om ifall det kan vara värt det att bo på gatan.
Hasse Karlberg hinner inte guida mig många steg från järnstaketet runt ”Spottkoppen”, ringen i mitten av Stockholms Centralstation, innan vi blir haffade av en glad själ som snabbt börjar rabbla uppdateringar från ett stökigt liv.
– Jag fick epilepsianfall i maj, tuggade sönder tungan och allt, säger mannen i mössa.
– Jag har ju krökat länge, så spy och grejer är man van vid, men det där var nåt nytt. Att åka in på avgiftning kändes som nåt slags tecken, och det är lite halleluja i huvet nu, så jag ska nog till kyrkan. Jag har lite att bekänna där.
Mannen är en av många som står i den slamriga hallen och kränger Situation Sthlm-tidningar, men till Hasse Karlberg kommer han bara fram för att hälsa. Det märks snabbt att 61-åringen är ett känt ansikte.
– Är det bra med dig? Du ser fräsch ut! Det har du inte alltid varit, säger mannen till Hasse.
– Det går i vågor, skrockar han tillbaka.
– Kör du stadsvandringar fortfarande?
– Ja, för fan.
Det är precis en sådan vi är på nu. Via föreningen Street Minds, som grundades 2019 med Arvsfondspengar, erbjuder Hasse med flera något unikt: stadsvandringar på Stockholms gator, med guider som själva vet hur det är att bo och leva på dem.
Smeten. Före detta hemlöse Hasse Karlberg, 61, håller i turer som ger nya perspektiv på Stockholms hjärta. Foto: Liz Fällman.
– Man har ju klivit över en del trösklar, alltså. Det tog nog ett år från att jag hade börjat plocka pantburkar, tills jag lyfte på en soptunna och tog en burk därifrån. Numera bryr jag mig verkligen inte ett dugg. Det är en jäkligt skön grej med att bli gammal.
Den benkoll som ”Adde” har på Tensta har ”Jocke” på Medborgarplatsen. Hasse själv känner Centralkvarterens skrymslen och vrår som sina egna innerfickor. Han är dessutom bekant med många som vistas där, inklusive mannen vi just pratat med.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Chipsjätten Estrella har hamnat mitt i politikens rampljus. Reklamkampanjen ”Chipsvalet” har lett till bråk med Valmyndigheten – samtidigt som finansminister Elisabeth Svantesson (M) profilerat sig som potatisproducentens största fan.
När Estrella lanserade ”Chipsvalmyndigheten”, en temakampanj som uppmanar chipskonsumenter att välja ut en ny smak inför det politiska valåret, knackade den faktiska Valmyndigheten på direkt. Myndigheten ansåg att både namnet och den snarlika logotypen var ett solklart varumärkesintrång.
Chipsjätten har haft en ovanligt hög närvaro i politiken den senaste tiden. När Göteborgsmoderaten Axel Josefson besöker riksdagen i slutet av oktober gör han en ”vibe check”, där han frågar regeringspolitiker om vad de gillar bäst med Göteborg.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Jeannette Escanilla och Björn Alling utsågs till talespersoner för Solidaritet inför lanseringen hösten 2024. Foto: Flamman.
Partiet Solidaritet bildades förra året i protest mot vad man beskrev som interna problem i Vänsterpartiet. Nu väljer flera centrala personer att lämna partiet – inklusive talespersonen Jeannette Escanilla, som anklagar ledningen för toppstyrning.
”Mina ord och beslut har inte bitterhet, utan besvikelse”. Med de orden meddelade Jeannette Escanilla, talesperson för partiet Solidaritet, i söndags att hon lämnar posten och partiet.
Escanilla är ett av de tyngsta namnen som anslöt sig när det socialistiska utbrytarpartiet lanserades förra hösten. Hon är ordförande för svenska Ship to Gaza, och har under en kortare tid representerat Vänsterpartiet i riksdagen. 2020 ställde hon upp som ensam motkandidat mot Nooshi Dadgostar, men drog tillbaka sin kandidatur innan partiets kongress.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lorentz Tovatt: Cop i all ära – men den bästa klimatåtgärden är att rösta bort Tidö
Klimatminister Romina Pourmokhtari har gjort Sverige till ett farmarlag i stället för ett föregångsland i klimatarbetet. Foto:
”Det spelar ingen roll vad lilla Sverige gör för klimatet”. Ni har säkert hört argumentet. Det har basunerats ut av debattörer och politiker på högerkanten i årtionden.
Intuitivt är det tilltalande. Klimatfrågan är ju själva definitionen av en utmaning som inget land kan lösa ensam.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En tidigare HR-chef på Amazon i Norden har flytt Sveriges LVU- och skattelagar. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT, AP, Adobe stock.
43-åringen beskriver hur hans familj tvingades fly Sverige efter hot om LVU-omhändertagande – och får stöd av Elon Musk. Nu kan Flamman visa att mannen, en tidigare HR-chef på Amazon, jagas av Skatteverket för en skatteskuld på 677 000 kronor.
”Det här är historien om hur jag förlorade nästan allting till den svenska socialtjänsten.”
Så inleds en tråd på plattformen X, skriven av en tidigare amerikansk marinkårssoldat.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Debattören Henrik Jönsson anländer inför bröllopet mellan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup i Slottslängorna Sölvesborg den 28 september 2024. Foto: Johan Nilsson/TT.
Youtubaren Henrik Jönsson lanserar 100% som ett folkligt uppror mot etablissemanget. I själva verket är det en handfull rika investerare – och Elon Musk – som vill forma svensk debatt efter amerikansk modell.
Att se reklamfilmen för Henrik Jönssons nya tv-satsning 100% är som att trilla rakt ned i Underlandet. Här är allt upp och ned. Han beskriver satsningen som ”en motståndsrörelse, en folkrörelse”, för att i nästa andetag säga att projektet finansieras av ”välrenommerade svenska investerare” som han håller hemliga.
På gästlistan står väntade högernamn som Hanif Bali, ”slöseriombudsmannen” Philip Syrén, tidigare Bulletinchefen Per Gudmundsson och EU-politikern Alice Teodorescu Måwe. Och mediekritiken följer en välbekant dramaturgi. Jönsson gör ett stort nummer av sin numera klassiska intervju med Anders Holmberg i SVT, där han – till populisthögerns fasa – får kritiska frågor om hur han fulklipper sina videor.
Så kan vi inte ha det, sade ett gäng rika tittare. Henrik Jönsson berättar att ”många inflytelserika personer” hörde av sig efter programmet och förklarade att ”Sverige inte kan ha det så här längre”, och lovade kasta in pengar för att krossa SVT.
Men det räckte inte där. Snart dök även världens rikaste man Elon Musk upp för att dela vidare kampanjen på X. ”En helt oberoende nyhetsplattform. Inga statliga pengar. Bara folket”, stod det i inlägget som världens första halvbiljonär puffade för.
Deras främsta måltavla är fria medier som ställer tuffa frågor till makthavare.
Men som Henrik Jönsson själv förklarar är det inte folket som står bakom satsningen, utan tvärtom ett fåtal investerare som vill använda sina snabba pengar i det nya kasino-Sverige till att utöva politisk makt. Sådana som han själv, som tjänat sina pengar på ett gigföretag för att flytta in i en ”gigantisk villa på landet”, och nu använder sin fritid för att rulla tillbaka alla folkhemmets framsteg.
Högsta hönset för denna rörelse är Elon Musk, som nu alltså börjat lägga sig i svensk politik, precis som han gjort i flera andra länder. I går förklarade han dessutom i ett inlägg på X att Olof Palme ”förstörde Sverige”, som ett svar till högerextrema ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson.
Vad högermän som Jönsson, Musk och Peterson drömmer om är ett svenskt val som liknar det amerikanska: fullt av kulturkrigande och propaganda, så att centrala frågor som vård, skola och klimat dränks i trams och spelad indignation – och högern får behålla makten.
Deras främsta måltavla är fria medier som ställer tuffa frågor till makthavare. Som Jacob Lundberg påminde i en kommentar efter Jönsson-intervjun: det som vi andra tar för givet i SVT, att man granskar makthavare, är precis det som gör populisthögern rasande. Och i en tid när vem som helst kan sprida falsarier på X och Youtube, är sådana viktigare än någonsin.
Det här vore oroväckande i sig, men nu har dessutom Moderaterna anslutit sig till denna illvilliga kampanj mot medierna. För några år sedan var det bara Gävlepolitikern Lars Beckman som var permanent kränkt över att SVT rapporterar om klimatvetenskap. I dag är det regeringspolitik.
Carl-Oskar Bohlin kan knappt vara en minut i tv utan att rusa till X för att gnälla på formatet, inte minst när han själv var med i ”30 minuter”, och blev kränkt över att som minister få kritiska frågor. Dagens ETC har dessutom avslöjat att partiet inte vill medverka i intervjuer med Dagens Nyheter, och partiet har dessutom krävt att ”Agenda” kapar mikrofonen för deras politiska motståndare.
Att alternativhögern får miljonrullningar för sina tossiga projekt visar att ojämlikhet inte bara handlar om rättvisa, utan om makt, även om de inte sällan slutar som underhållande cirkusar som Bulletin. Det här projektet har potential att gå i samma riktning, i varje fall om man tittar på den obegripliga satirfilmen om Stefan Löfven – vars avgång som statsminister för fyra år sedan man verkar ha missat.
Men när även mittenhögern sätter i system att underminera kritiskt granskande medier, just när en antisemitisk etnonationalist som Elon Musk köpt upp världens främsta debattforum för att göra lögnen till norm, har vi större problem än så. Nämligen att idéer som vi tidigare bara fann i kommentarsfält, i dag styr Sverige.
Edi Hila skildrar ett Albanien under trycket av både kommunism och kapitalism. Bild: Edi Hila, ”Under het sol”, 2005.
Edi Hilas verk presenteras just nu i Moderna museet i Malmö. Theo Vareman ser ett måleri där människorna framstår som störningar i mäktiga ideologier.
Eftermiddagen den 28 mars 1997 krockade ett skepp från den italienska kustbevakningen med det albanska flyktingfartyget Kateri i Radës. Detta skedde under ett bordningsförsök med syftet att stoppa flyktingarna från att ta sig till Italien. Incidenten slutade med att skeppet kapsejsade, och minst 83 människor förlorade sina liv i de kalla vågorna i Otrantosundet. Det yngsta offret hade inte hunnit fylla ett.
Denna tragedi är utgångspunkten i den albanske konstnären Edi Hilas triptyk Framtidens folk, som nu ställs ut på Moderna museet i Malmö som del i den större separatutsällningen Brutna horisonter. När jag kommer in i det dovt upplysta rummet, där de tre målningarna upptar en egen vägg, infinner sig direkt ett obehag. I det första verket tornar ett gigantiskt fartyg upp sig, sett rakt framifrån som om det är på väg att lämna tavlans mörka natt och glida rakt ut i lokalen och krossa åskådaren. De hårda, kantiga formerna kontrasteras av en blek cirkel vid fören, som för tankarna till en lanterna. Cirkeln återkommer i nästa del, en grå, svävande orb i vilken jag tycker mig skönja två gestalter i fritt fall. I det sista verket syns åter skeppet, nu halvt täckt i dimma. Den bleka cirkeln är mindre nu, har förflyttat sig.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Internet har lett till språklig kreativitet, men också begränsat vad vi vågar skriva, menar Agri Ismaïl. Illustration: Paper Trident/Adobe stock.
Plattformsägarna har tvingat användare att skapa ett nytt språk. Agri Ismail läser "Algospeak" och inser att mystiken tätnar när sekretessbelagda algoritmer styr vad som får ses och höras.
Upplevelsen av att möta internet för första gången ”var som att se Guds ansikte”, sade nyligen konstnären och poeten Bunny Rogers. Så kändes det även för mig när jag fick tillgång till internet 1996, samma år som Rogers (min första sökning på Altavista: ”Marlin Monroe naked”) men jag blev också snabbt medveten om att guden vars ansikte jag nu såg krävde underkastelse.
När jag försökte skapa min första mejladress på Hotmail möttes jag nämligen av en röd stjärna vid mitt efternamn. Eftersom ordet ”mail” finns med i ”Ismail” godkändes inte namnet av det rudimentära spamfiltret.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Enhetslistan lyfte Palestina i sina valaffischer. Foto: Johan Nilsson/TT.
Har du varit på Socialistiskt forum någon gång?
Jag kallar det fortfarande så, även om ABF har förkortat det till Socforum, möjligen för att s-ordet har blivit kontroversiellt. (Förutom i New York och Köpenhamn då!)
Men det gör inget, det känns kul att få vara lite farlig.
Den 29 november träffas i varje fall arbetarrörelsen och vänstern i Stockholm för att prata politik hela dagen, och i år även kalasa hela kvällen. Flamman är medarrangörer till efterfesten på Debaser Strand, så köp biljett redan nu och säkra din chans att babbla runt med roligt vänsterfolk!
Under dagen arrangerar Flamman tre samtal.
Först spelar vi in Grillen live på bottenvåningen klockan 10, med blandade gäster från forumet. (Se alla avsnitt i vår Youtube-kanal.)Klockan 12 pratar vi om ”Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?” i Sandlersalen. Syftet är att samla folk från olika delar av vänstern för att se om man kan uppnå gemensam förståelse framåt. I panelen sitter rutinerade Palestinaaktivisten och vänsterpartisten Ammar Makboul, skribenterna Zina al-Dewany och Somar al-Naher, samt Fayyad Assali från kampanjen Folkets röst.
Visst är rubriken pikant formulerad – vänstern deltar ju i rörelsen, och rörelsen är en del av vänstern. Men hur man än uttrycker det har det funnits spänningar: det har bildats flera nya partier och rörelser i protest mot etablerade vänsterpartier i Sverige såväl som i hela väst. I Danmark, där den socialistiska vänstern precis har intagit stadshuset i Köpenhamn, finns samtidigt en miljö som anser att Enhetslistan har svikit i frågan – och därför är fraktionen Röd allians på väg att bilda nya partiet Röd vänster.Själva säger de: ”Röd vänster är en samlingspunkt för vänstern – inte ett splittrande projekt”. Nåja. Själv undrar jag om den ”samlande” splittringen i alla dessa fall verkligen var bra och nödvändig, som det heter hos Knutna Nävar, eller om det går att hitta gemensam mark?
Jag har själv samlat några tankar i ett tidigare veckobrev, om hur Palestinarörelsen kan vinna mediestriden. Nästa lördag hoppas jag på ett både eldigt och lyssnande samtal – och med Jacob Lundberg som moderator tror jag inget annat.
I panelen sitter kulturskribenterna Kristofer Andersson och Lykke Eder-Ekman, och Thea Mårdbrant som är vd på konsertlokalen Fållan, och jag ska moderera. Vi ska möjligen gnälla lite på gnällande grannar, men framför allt prata om hur våra städer ska bli roligare att leva i.