Efter det förra avsnittets diskussion om litteratur utan litteratur blev några unga poeter arga på oss. Vi bjöd in Alva Hedlund och Clara Cronhielm från kretsen kring Babo för att reda ut missförstånden och klargöra konfliktlinjerna. De bjuder oss på alkoläsk och beskriver sin litteratursyn.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:
Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.
Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist.
Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En demonstration framför den tidigare amerikanska
ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten
står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.
USA:s attack mot iranska kärnkraftsanläggningar den 21 juni var knappast oväntad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutionen 1979, har präglats av en politik byggd på förnedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arrogans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.
Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag alltid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid gränsen till det globala nord.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En sköterska transporterar en patient från akutrummet på
Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.
När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna
kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.
Jag försöker hålla koll på nyheterna på intranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.
Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millenniumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.
Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar intranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halvfart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruktion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.
Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Aktivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyssna. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på föreläsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordinationer, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.
Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? Förmodligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrateger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administratörer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermorgon 10-12. Och de som har patienter då.”
Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrunden och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjuksköterska eller läkare kunde gå. Kompetensutveckling som sker i en ekokammare räknas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.
Här om månaden rapporterade P4 Västerbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De cheferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.
Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland
Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.
I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.
– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.
Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.
Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.
När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade långfinger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.
”I Ryssland drömmer vi om att försvaret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”
Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner
Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett företagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fokus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).
Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.
I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra progressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hundratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsningar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försämrades.
Att Spotify eller Google hissar regnbågsflaggan kostar ingenting, men ger intrycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskriver detta som en förskjutning från universella krav – som full sysselsättning, välfärd och jämlikhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.
Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigenkänning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala populisthögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidragit till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.
Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strategiska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.
Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan motstycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir förbannad så är det en extra bonus.
Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i
enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.
Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.
Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.
– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?
Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.
Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägenheter i fastigheten.
Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.
Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta månader. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstationen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.
Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?
Jag hade kunnat börja vid Generalstab-byggnadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.
”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartiernas centrala ungdomsorganisation”.
LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.
I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.
Men ingen har hört talas om dem.
Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.
”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skriver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.
”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.
”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folkrörelseombudsman för SSU.
Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Nyman, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.
– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidigare vad jag kan minnas.
En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:
– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.
Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:
”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”
Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en beskrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.
Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.
Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropartiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från talarstolen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan
Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.
Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.
Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Temperaturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varmare. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status
Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.
De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.
Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.
”Företaget har gått bra historiskt, och vi brukar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Metalls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”
Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.
Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetarklassen.
Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt politiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Paulina Sokolow: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru
Foto: Claudio Bresciani/TT.
”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.
Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.
En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.
Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.
I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.