I kväll spelar Yasin på Brännbollsyran och Umeås småpåvar har redan kissat på sig i sina särkar.

”För en kommun att överhuvudtaget lägga sig i eller ha synpunkter på enskilda bokningar, kulturyttringar eller kulturevenemang är i grunden för oss extremt främmande.”

Där hade Umeå kommuns näringslivsdirektör Peter Juneblad behövt sätta punkt. Men det kommer alltid en fortsättning när tjänstemanna- och politikerläppar bekänner sig till kulturens frihet.

”Sedan går det inte att bortse från…”, fortsätter han för att motivera varför kommunen drar in festivalens stöd på 450 000 kronor. App-app-app. Principen gäller även dina hjärtefrågor, Peter, inte bara alla andras.

Visst är känslan av deja vu stark när vi än en gång debatterar Yasin. Men den här gången är allt faktiskt annorlunda.

Visst anklagades han även förra vändan för att leda ungdomen i fördärv – i pengakåthet, kvinnoförakt och våld. Men den gången var han enligt polisen aktiv i Rinkebygänget Shottaz. Hans låtar innehöll hotelser och hån mot rivaliserande gäng, och han åkte snart dit för grovt vapeninnehav och människorov mot rapparen Einár – som snart därpå sköts ihjäl på öppen gata.

Yasin skildrade inte bara vad han såg. Han deltog.

Ändå försvarades han av vissa till vänster. Jenny Högström påstod att han skrev arbetarlitteratur, lyckligtvis med mothugg från Rasmus Landström, och det var bedrövligt att behöva hålla med Hanif Bali mot Jonna Sima i TV4:s debatt.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud.

Jag fattar vad man ville åt – att visa att de fattigas våld och misär har en plats i kulturen. Men det blev fel. Att läsa om stålverksliv är inte samma sak som att höra verser om var fienden ska skjutas. Det är som om Ivar Lo-Johansson proppat sina böcker med ledtrådar om konkurrerande författare han tänkt yxmörda, och var han skulle gräva ned dem. Då hade hans böcker varit något annat.

Men nu har Yasin – så vitt vi vet – gått vidare. Han bor utomlands med sina två barn. Den kriminella kopplingen är borta och han har sonat sitt straff. Nu är det högern som inte förstår den centrala skillnaden mellan omoralisk och brottslig musik.

Skändlig musik har vi knappast för mycket av. Allt kan inte handla om att bada bastu, eller ännu värre, om att vara ”Heroes” och allt vad det heter på poplistornas själamördande esperanto-engelska. Allt jag önskar efter en lång mellosäsong är att spola rent öronen med Eddie Meduzas ”Runke ball”.

Att aktivt delta i brott är något annat.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud. Eller för att använda deras egen term: en cancel.

När jag diskuterade frågan i Aktuellt (SVT, 28/5) med Mats Persson dundrade han att ”hela samhället måste kraftsamla mot gängvåldet”. Om regeringen stiftar repressiva lagar så kan inte artister stå och sjunga något annat.

Det är en auktoritär tanke. Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Att Sverige har offentligt finansierad kultur är fantastisk. Det gör att småstäder som Skövde kan ha fantastiska kulturhus med allt från konsthall till bibliotek. Men det kräver också något av politikerna – att de håller sina kladdiga klåfingrar borta från innehållet. Annars får vi det som i Tyskland, där uttryck av solidaritet med palestinier i stort sett är förbjudet på landets offentliga scener.

Mats Persson försöker nu ingjuta samma känsla i Sveriges arrangörer. En rädsla för att om de bokar artister som går emot regeringens politik så kommer de att straffas.

”Sponsring av gangsterrap lyfter inte Borlänges varumärke”, skriver Jens Runnberg i Borlänge Tidning (28/5). Själv har jag svårt att komma på något mer stärkande för småstäders image än så här vågade bokningar. Vad som däremot får mig att aldrig vilja sätta en fot på en plats är minihövdingar som stoppar allt kul – och skryter om det i tidningen.

Jag är därför oerhört glad att festivalerna i både Umeå och Borlänge har självförtroende nog att stå emot dessa så kallade liberaler.

Under debatten kallade Mats Persson mig för ”kulturelit” inte en utan två gånger. Det är en märkligt pirrande känsla att regeringen gör uppror mot en.

Men faktum är att det är han som styr. Han är arbetsmarknadsminister i ett land med rekordhög arbetslöshet – som under våren har klättrat så högt som 11 procent. Han har all möjlighet att motverka gängvåldet genom att erbjuda en alternativ inkomst för unga män. Men han klarar inte av det, och skyller sitt misslyckande på en rappare.

Och om han inte orkar göra sitt jobb – varför ska någon annan göra det.

Det sägs ofta att i Sverige rusar alla åt samma håll. En ironisk anklagelse, med tanke på hur generisk spaningen är.

Visst vände vi snabbt om kärnkraft, brottslighet och invandring. Men det har ingenting med den svenska folksjälen att göra, utan med att politik präglas av epoker. I alla tider finns saker som framstår som möjliga, och andra som oruckbara. Det behöver man vara medveten om, oavsett hur revolutionära förändringar man tänker sig.

Se bara på de senaste decennierna i svensk politik. Hur mycket högern och Miljöpartiet försöker ge de senare äran för beslutet att lägga ned kärnkraften, var det ett blocköverskridande beslut, medan det i dag låter annorlunda från båda sidor. Och under flyktingvågen uppmanade Fredrik Reinfeldt svenskarna att ”öppna era hjärtan” medan Stefan Löfven dundrade att ”mitt Europa bygger inte murar”. Tio år senare tävlar partierna i att överrösta varandras batongsmatter.

Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men svängningen 2016 var ingen svensk anomali. Donald Trumps valseger blåste liv i auktoritära högerrörelser över hela västvärlden. Det briljanta med Joe Biden var att han förstod ögonblicket. Han allierade sig med Bernie Sanders och partivänstern, och presenterade sitt gröna investeringsprogram som en revansch för den amerikanska arbetarklassen. Han lånade nationalismens språk – men fyllde det med vänsterinnehåll. Om han inte insjuknat är det fullt möjligt att han fått fullfölja sin plan.

Socialdemokrater har alltid varit duktiga på att anpassa sig efter tidsandan. Redan 1978 sade Jimmy Carter att staten ”inte kan lösa våra problem”, medan Bill Clinton 1996 förklarade att ”den stora statens era är förbi”. Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den.

Nu är partiet där igen.

De har identifierat tidsandan som konservativ – och anpassat sig. Från att vilja riva gränsmurar till att riva förortens bostadshus. Det verkar inte finnas någon gräns för de repressiva förslagen: tillfälliga uppehållstillstånd, etniska kvoter, visitationszoner, anonyma vittnen, utökad hemlig avlyssning utan brottsmisstanke.

Samtidigt har kritiken varit lågmäld från den övriga oppositionen. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att fokusera på sina kärnfrågor där de tror sig kunna få igenom sin politik – klimatet och välfärden – i stället för att ödsla energi på förlorande strider.

Det är en begriplig strategi. Visst finns radikaler som inte vill att Vänsterpartiet säljer ut sig, men de har ”bidat sin tid” i över 100 år nu, och inte haft makten i Sverige en sekund. Brandväggen mot Sverigedemokraterna är tunnare än smördeg och med tanke på högerextremismens globala frammarsch vore det en katastrof om regeringen vann igen. Men en samlad opposition som väljer sina strider kommer att besegra en impopulär Tidöregering.

Frågan är vad det är för vänster som vinner.

Socialdemokraternas pragmatism är nämligen selektiv. Vår tid må vara konservativ, men den är också öppen för en starkare stat. Det går att förklara att i en orolig tid krävs ett totalförsvar som inkluderar fungerande sjukvård och järnvägar, och att om Sverige ska stå sig i konkurrensen med Kina behöver vi en skola som inte läcker pengar till utländska riskkapitalister. Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men då måste Socialdemokraterna vilja det. MP och V har hittills varit följsamma mot deras konservativa vändning – men väntar ännu på att S ska besvara det.

Magdalena Andersson har än så länge varit fel person för ögonblicket. Hon är fastlåst i den nyliberala erans finanspolitik, medan högern fattat läget och bundit upp hundratals miljarder i kärnkraft och försvar. Hon kan mycket väl vinna valet på argument om kompetens och demokrati – som liberalen Mark Carney gjorde i Kanada mot allas förväntningar – för att sedan förspilla en historisk chans att åter placera välfärden och skolan i folkets händer.

I sådana fall har V och MP hjälpt att installera en socialdemokratisk regering som inte bara bevarar repressionen inom migration och brottslighet, utan även nyliberalismen inom välfärd och finanspolitik. Det vill säga som är borgerlig rakt igenom. Då lär de också överge sin pragmatism.

Under helgens S-kongress kostar det 47 000 att ha en sexkvadratig monter, vilket ideella eller fackliga organisationer som tankesmedjan Katalys (eller Flamman för den delen) inte har råd med. Vårdföretagarna är desto mer välkomna, vilket säger något om maktbalansen i partiet.

Nu hoppas jag att rätt krafter ändå vinner på kongressen, och att Magdalena Andersson vaknar upp inför vår tids uppgifter. Det är mycket som står på spel.

Tänk vilket fritt land Sverige har blivit.

Man kan välja mellan vårdcentraler med kopplingar till Bandidos, och sådana vårdcentraler som fuskar med skattemedel. Mellan gynekologer som skurit i kvinnor i onödan för att maximera ersättningen – och gynekologer som inte vill göra aborter. Man kan välja mellan skolor där skolpengen verkar gå till ägarens pälsjackor eller naturbruksgymnasium utan natur.

Du kan få precis vad du vill – allt utom en fungerande välfärd.

Skandalerna är inte längre undantag. De är systemfel. HVB-hem där barn riskerar livet. Assistansbolag som bluffar till sig skattemiljoner. Välfärden har blivit en lukrativ marknad för fifflare och riskkapitalister.

Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner.

Det är inte längre bara en fråga om kvalitet – det börjar likna ett sammanbrott för rättsstaten. Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner. Det är ett monumentalt politiskt misslyckande.

Och vi socialdemokrater bär ansvar. Vi har haft makten. Vi har haft möjligheten. Men vi har fegat. Varje gång frågan om vinstförbud i välfärden kommer upp görs kompromisser med marknaden. Det räcker nu.

Kongressen måste sätta ned foten. Välfärden ska organiseras i offentlig eller idéburen regi – och styras av medborgarnas behov. Inga fler skattekronor till bolag som drivs med vinstmotiv. Det handlar inte om att småföretagare är onda – utan om att vinster i välfärden är systemhotande. De urholkar tilliten, undergräver jämlikheten och öppnar dörren för kriminalitet.

Vi vet vad som krävs. Nu återstår bara modet att göra det.

Inför kongressen är valet tydligt. Antingen fortsätter vi anpassa oss till marknadens logik. Eller så återtar vi kontrollen över välfärden. Socialdemokratin måste våga vara systemförändrande – inte systemförvaltande. Retoriken måste följas upp med faktisk politik.

Om vi inte vågar fatta de beslut som krävs på vår egen kongress – när ska det då ske?

Viska ”nyliberal” i tvättstugan, så tittar en medarbetare från Timbro fram ur en golvbrunn och förklarar att termen är missbrukad, att nyliberalen har rätt, och att de gemensamma torkskåpen är kommunism.

Så när jag recenserade historikern Quinn Slobodians nya bok Hayek’s bastards i Dagens Nyheter (28/4) väntade jag mig ett snabbt mothugg. Däremot hade jag aldrig vågat hoppas på två recensioner av min recension.

Först förklarade Fredrik Segerstedt: ”Därför har DN Kultur fel om nyliberalismen” (29/4). Och sedan Caspian Rehbinder: ”Nyliberalismen är populismens motsats” (23/5).

Så varför är uppdraget så viktigt att Timbro skickar två torpeder?

Delvis för att bullriga Fredrik Segerfeldt rusade in som Jeff Daniels i Dum & dummare och sköt bort alla kulor i väggen. Då fick den mer kliniska yrkesmannen Caspian Rehbinder ta på sig gummihandskarna, och grundligt dissekera boken.

Men framför allt är det för att man är medveten om att delar av nyliberalismen har gått i en mörkare riktning, och plågas av det. Jag ska förklara hur, men låt mig först beskriva Quinn Slobodians tes.

Tendensen mot biologism fanns redan hos den nyliberala frontfiguren Friedrich Hayek, som under 1980-talet började se kulturella skäl bakom ländernas relativa frihet.

Den klassiska vänsterbeskrivningen av 1990-talet är att nyliberalismen triumferade över hela världen – men så uppfattades det inte av rörelsen själv. Den hann knappt fira Sovjetunionens fall, innan de insåg att välfärdsutgifterna fortsatte att svälla i väst. Så de började vässa vapnen för ännu ett krig.

Enligt Quinn Slobodian valde en gren av den nyliberala rörelsen att söka sig till naturvetenskaperna. Man sökte rättfärdiga ojämlikheten i naturliga hierarkier, som den ojämna fördelningen av genetiska förmågor som IQ.

Tendensen mot biologism fanns redan hos den nyliberala frontfiguren Friedrich Hayek, som under 1980-talet började se kulturella skäl bakom ländernas relativa frihet, men med ordet ”bastarder” vill Quinn Slobodian understryka att utvecklingen är något helt nytt.

En av dessa avfällingar är den grovt rasistiska libertarianen Ron Paul i USA, som i sitt nyhetsbrev varnade för haitiska flyktingar som han kallade ”Aidsians”. I breven samarbetade han med ekonomen Murray Rothbard, en favorit hos argentinska presidenten Javier Milei. En tredje är det tyska Mises-institutet som varit centralt för idéutvecklingen i partiet Alternativ för Tyskland.

Man skulle kunna lägga till Heritage Foundation, som på 1980-talet var det stora flaggskeppet bland högerns tankesmedjor i USA, och som på senare år har lierat sig med högerextrema rörelser och auktoritära ledare som Viktor Orbán. Det är också de som ligger bakom Trumps försök att montera ned den amerikanska demokratin.

Även här går spåren långt tillbaka. Deras plan Mandate for leadership (1981) som var viktig för Ronald Reagan innehåller många spår som blommat ut i det högerradikala Project 2025 som Donald Trump försöker förverkliga – till exempel att stärka presidenten gentemot kongressen, ersätta tjänstemän med politiska nomineringar, och minska de oberoende myndigheternas makt – sådant som i dag kallas ”djupa staten” men som då kallades ”stora staten”. Visst ser vi en radikalisering, men också en kontinuitet.

Samtidigt har stiftelsen lämnat det nyliberala Atlas Network, vilket torde antyda att alla nyliberaler inte är med på det högerextrema tåget. Därav deras vånda.

Nyliberalerna och högerextremisterna vill krossa välfärdsstaten av olika anledningar – de förra för att släppa marknaden fri, de senare för att välfärden hjälpt kvinnan till jämställdhet.

Inget av detta lyfts tyvärr i de båda Timbro-texterna. Caspian Rehbinder insisterar: ”Hayek förespråkade rättsstatens primat, individens frihet och maktens decentralisering. Mises försvarade global handel och öppenhet.” Visst. Men frågan var om det i Hayeks sena verk fanns en tendens mot kulturella förklaringar, som biologisterna kunde bygga vidare på. Men förgrundsfigurernas skuld är ändå satt inom parentes, med ordvalet ”bastarder”.

Det intressanta är det nya, varför så många nyliberaler har gått i riktning mot högerpopulism. Hur ser man inom Timbro på denna koalition?

Oförmågan att svara på frågan beror troligen på deras ambivalens. Deras förlag ger ut etnonationalisten Ivar Arpis kritik mot antirasismen i Sverige, och deras vd PM Nilsson skriver debattartikel med sverigedemokraten Mattias Karlsson om deras gemensamma syn på frihet. Tidöavtalet är också i viss mån deras skapelse. Fredrik Segerfeldt skriver: ”Det Aretakis missar är att detta samarbete är grundat på realpolitiska överväganden, inte ideologiska sådana.”

Men som sagt drog han tyvärr pickan innan han läst färdigt. Det är nämligen precis det jag skriver i min recension: 

”För att förstå den svenska koalitionen mellan marknadsliberalism och etnonationalism som kallas Tidöavtalet, måste man dock inte krångla till det så mycket som Quinn Slobodian gör. Man behöver inte lyssna på anarkokapitalistiska nischpoddar för att förstå att rörelserna världen över har funnit ett gemensamt intresse i att såga itu välfärden.

Nyliberalerna slipper se den heliga Marknaden tuktas av onda staten. Och när omsorgsarbetet inte längre kan skötas gemensamt av samhället, vem står då redo att slänga in kvinnan i köket igen om inte Fadern? Det är denna enkla ekvation som gör att så vitt skilda strömningar kan enas i en ny högerinternational. Med sågtänderna riktade mot allt fint vi byggde upp under 1900-talet.”

Likt Fredrik Segerfeldt tror jag att det i Sverige rör sig om realpolitik. Nyliberalerna och högerextremisterna vill krossa välfärdsstaten av olika anledningar – de förra för att släppa marknaden fri, de senare för att välfärden hjälpt kvinnan till jämställdhet. Det är den generösa barnomsorgen i Sverige som gjort att så många kan lönearbeta och skilja sig om man vill. Därför hamnar de nordiska länderna ständigt i topp när det gäller just kvinnans frihet.

Men friheten för kvinnor, muslimer och arbetare är inte central för dessa urbana mjukisar som gillar hårdrock, frihandel och hbtq – som slagit sig samman med ett parti som så sent som på 90-talet slog ned bögar och mörkhyade på stan, och som i dag ingår i en global auktoritär högervåg som vill montera ned demokratin.

Så nej, Fredrik Segerfelt, problemet med svenska nyliberaler är inte att ni är rasister. Utan att ni väljer kapitalismen framför friheten.