Det börjar närma sig midnatt på Ungdomens hus i Malmö. Efter fyra dagar och mer än 200 uppläsningar är det final i SM i poetry slam. Bara två poeter är kvar. Emil Jensen, Visby, och Naima Chahboun, Rinkeby. De båda gör sig redo för den sista avgörande finalduellen. Publiken, drygt 400 hopträngda åhörare, sorlar förväntansfullt.
Naima läser först. Det blir en dikt om Stockholms tunnelbana. Satiriskt, rappt. Dikten följs av jubel och applåder. Domarna konfererar en stund, sedan kommer poängen: 29,4 av maximala 30,0. Nytt jubel, därefter tystnad. Emil äntrar scenen. Han läser en dikt till djurens försvar. Det är underhållande och retoriskt slipat. Emil använder hela scenen, går runt, gestikulerar och höjer och sänker rösten i takt med att texten växer. Och så är dikten slut. Nytt öronbedövande jubel. Domarna bestämmer sig en sista gång. Kan det bli mer än 29,4? Domarna visar sina skyltar: 30, 0. Publiken jublar igen. Ungdomens hus skakar. Emil Jensen är ny svensk mästare!
I poetry slam, tävlingsformen av scenpoesi, är det det direkta tilltalet som räknas. Under de tre minuter och tio sekunder som varje framträdande maximalt får ta måste poeten hinna väcka de reaktioner han eller hon behöver för att få vara kvar i tävlingen. Den som inte är underhållande försvinner snabbt. Subtil poesi modell Gunnar Ekelöf eller Ann Jäderlund lönar sig inte.
Sammanlagt ett tusental åhörare kom under fyra dagar till Ungdomens Hus i Malmö för att höra ny, svensk poesi av ett åttiotal nästan alldeles okända poeter. Det blev en poesins motsvarighet till Vasaloppet. Vem som helst kunde dyka upp på scenen. Gråhåriga damer läste poesi om blommor och blad, invandrarkillar från Rinkeby rappade om tvåspråkighet, unga tjejer läste dikter om kärlek – och så vidare. Det blev mycket hjärta och smärta – raden ”Jag väntar på att du ska ringa” förekom hos tre olika poeter, till synes oberoende av varandra. Visst kunde det bli både banalt och långtråkigt mellan varven, men när det väl drog ihop sig till final fick hela tillställningen en ny dimension.
De sex finalisterna – Sofia Pulls (Göteborg), Mattis Silins (Borås), Emil Jensen (Visby), Rauli Sulanko (Malmö), Naima Chahboun (Rinkeby) och Özgür Kibar (Rinkeby) – var alla slipade scenpersonligheter, som vi säkert kommer att få se mer av i framtiden. SM i poetry slam har med tiden blivit en aspiranternas afton; en seger här kan betyda fler uppläsningar eller kanske ett förlagskontrakt längre fram. Årets finalister kan bland annat ses på Arvikafestivalen den 10 juli.
Det börjar bli alltmer uppenbart: de senaste tre, fyra åren har det hänt något med poesin i Sverige. Det började 1995 med att Bob Hansson vann det första svenska mästerskapet i poetry slam. Bob Hansson etablerade sig därefter snabbt som landets mest efterfrågade uppläsare. Han tillförde en scenisk närvaro, en stil som påminner mer om improvisationsteater än om traditionella poesiuppläsningar. I hans fotspår har sedan andra scenpoeter följt Johannes Anyuru, Mauritz Tistelö och förra årets SM-vinnare, Daniel Boyacioglu – för att nu bara nämna några. En hel ny generation av scenpoeter har på bara några år vuxit fram.
Läget 2003 påminner på flera sätt om läget 1973. De stora förlagen ger ut allt färre debutanter samtidigt som poesifanzinen, estradscenerna och de egenhändigt tryckta diktsamlingarna aldrig har varit fler. Den smalare, mer introverta lyriken har fått ge plats åt en mer scenisk, exhibitionistisk stil. Och de stora förlagen är inte sena med att haka på trenden; gamla slampoeter som Bob Hansson och Johannes Anyuru, båda utgivna på Wahlström&Widsrand, turnerar landet runt som rockstjärnor. Kanske kommer vi snart att få se poeter med egna fanklubbar, turnétröjor och livvakter – allt det där finns redan kring slamscenen i USA.
Personligen är jag ambivalent inför estraddiktens utveckling. Å ena sidan är det förstås bra att poesin får nytt ungt blod (400 personer hade aldrig kommit för att lyssna på sex abstrakta poesidebutanter från Bonniers!), men å andra sidan kan slamrörelsen också bidra till att banalisera poesin så att den till slut bara blir en medial pose för folk i balla kläder och färgade dreadlocks, modell MTV. Ska slamscenen bli riktigt långlivad måste det till en större tyngd, en djupare avsikt. De yviga gesterna och de högljudda ropen försvinner med tiden. Kvar blir det lågmälda allvaret.
