Omslaget är missvisande. Klarrött med en vacker, ung, modell och stjärnor i silver. Men det här är ingen chiclit, trots att det handlar om en ung kvinna, hennes stad och dem hon älskat. Romanen ger mig samma känsla som någon av Kerstin Thorvall eller den franska författaren Camille Laurens.

Berättarjaget är Beatriz som flyttade, eller flydde, från Madrid när hon var 19. När läsaren möter henne har hon tagit sin examen i engelsk litteratur på universitetet i Edinburgh. Hon ska återvända till Spanien för att konfronteras med sitt förflutna. Kvar i Skottland lämnar hon sin flickvän Cat, men alla förvirrade funderingar kring deras relation tar hon med sig till Madrid.

Beatriz är en stadsmänniska. Det vill säga stadens karta finns inristad i hennes medvetande, tätt förbunden med minnen av varje klubb och gathörn. Hon lämnade den eftersom hon trodde att det geografiska avståndet också skulle leda till en känslomässig distans från det hon lämnat.
Vad hon lämnat är i första hand Mónica. Mónica är Beatriz bästa vän sedan barndomen, men deras relation är mer komplex än så. Beatriz har ett närmast självutplånande behov av Mónica. Det är ett behov på en intellektuell och erotisk nivå, lika mycket som det är grundat på det mer basala faktumet att Mónica också är hennes enda vän. Sedan de träffades i tolvårsåldern har Beatriz jämfört alla andra med denna sin första stora kärlek, ett ideal som naturligtvis ingen har kunnat leva upp till.

Romanen går i behagliga övergångar mellan realtid, barndomsminnen och de för framtiden så konstituerande tonåren. Hon har alltid varit en sådan person som andra refererat till som ”konstig” eller ”avvikande”. Men Beatriz har också lärt sig hur man avfyrar den sortens leende som gör slut på frågor som söker grunden till det egna svårmodet.
Beatriz och Himlakropparna är en poetisk, mycket vackert översatt, roman om ensamhet och besatthet. Tillbakalutat reflekterande och opretentiöst icke-fördömande. Den slutar lika väntat som hjärtskärande och är, helt enkelt, lysande.