Under sin tid som premiärminister mellan 2007 och 2014, definierade Tusk sig vid Kvinnokongressen i Warszawa 2013 dock som ”en motståndare till ’kompromissens’ liberalisering”. Med termen avses en av Europas strängaste lagar, antagen 1993 för att blidka den allsmäktiga katolska kyrkan. Lagen skärptes ytterligare av det ultrakonservativa partiet Lag och rättvisa (PiS), efter att de kom till makten 2015. Sedan dess har landet skakats av stora feministiska demonstrationer. Kan de nu uppnå på parlamentarisk väg det som de misslyckades med på torgen?

Efter parlamentsvalet den 15 oktober rådde det ingen tvekan om att Tusk skulle bilda regering igen. Med 35 procent av rösterna blev Lag och rättvisa visserligen största parti, men mindre än oppositionens tre koalitionspartier: liberalerna i Tusks parti Medborgarplattformen, det kristdemokratiska jordbrukspartiet Tredje vägen, samt det socialdemokratiska partiet Förenade vänstern fick en majoritet i parlamentet, med 248 av 460 platser. Med ett valdeltagande på 74 procent – mot 61 procent 2019 – mobiliserade sig ett rekordstort antal väljare. En särskilt viktig orsak till resultatet var de kvinnliga väljarna: av dem stödde 56 procent ett av koalitionspartierna, medan bara 36 procent röstade på Lag och rättvisa.

Kvinnornas mobilisering har krossat ”kompromissen”, den låsning som har präglat Polen och gjort att landet gått mot strömmen av allt mer liberala abortlagar i Europa. Dess rötter ligger långt bak i det förflutna. I Polen, liksom i Grekland och Irland, har religionen varit intimt sammantvinnad med bevarandet av ett nationellt medvetande under de perioder som länderna dominerades av det islamiska Ottomanska riket, det anglikanska Storbritannien, respektive det ortodoxa Ryssland. När en social rörelse grundades på 1980-talet med målet att reformera det Moskvastödda enpartisystemet, kom den katolska tron liksom dess institutioner att föga förvånande spela en avgörande roll i störtandet av regimen.

– Utan Johannes Paulus II hade kommunismen överlevt mycket längre till, berättar Lech Wałęsa.

När han 1980 undertecknade Gdansk-avtalet, vilket legaliserade fria fackföreningar, inklusive hans egen Solidaritet, gjorde han det med en penna prydd med en bild av den polske påven. Tio år efter denna första politiska liberalisering anslöt sig prästerskapet till oppositionens regionala kommittéer, och började dela ut flygblad och hjälpa att samla in pengar och underskrifter till stöd för kandidater i de första fria valen 1989. Vissa uppmanade öppet i sina predikningar till att rösta på det politiska parti som hade uppstått ur Solidaritet, och katolska ledare gav sitt stöd till oppositionen. Men detta avgörande stöd hade ett pris: kyrkan sökte återta en central plats i det offentliga livet och skriva in sin egen moral i den nya statens lagar.

Högst upp på prioritetslistan stod abortfrågan. 1956 hade den kommunistiska regimen legaliserat abort i fyra specifika fall: i händelse av våldtäkt, vid skador på fostret, ifall risker fanns för den gravida kvinnans liv eller om hon led av ”svåra livsförhållanden”. Den sista klausulen, som aldrig kontrollerades, innebar i praktiken att alla kvinnor kunde göra abort. Under de två första postkommunistiska regeringarna, mellan 1989 och 1993, lades flera mer eller mindre drakoniska lagförslag fram i sejmen (underhuset), varav en hade skrivits av biskopsämbetets experter. Flera medlemmar av den antikommunistiska oppositionen anslöt sig till denna kampanj som stöddes av påven.

Skärpningen av lagen 2020 bidrog paradoxalt nog till att öka antalet anhängare av abortlegalisering.

– Det var ett ömsesidigt utbyte. Kyrkan engagerade sig i kampen för demokrati för att uppnå sina politiska mål, och den konservativa falangen av Solidaritet hjälpte mer än gärna till, berättar Wanda Nowicka, som är ledamot för Förenade vänstern och feministisk aktivist.

Den 7 januari 1993 antog parlamentet en lag som kriminaliserar abort i samtliga fall förutom i händelse av våldtäkt, incest, skador på fostret eller hot mot kvinnans hälsa eller liv. Läkare som utförde aborter i andra fall än dessa, och personer som hjälpte en kvinna att avbryta sin graviditet, riskerade nu tre års fängelse. President Wałęsa skrev under lagen, men denna ”kompromiss” tillfredsställde varken abortaktivisterna eller den mest konservativa gruppen på det politiska spektrumet. När presidenten året därpå lade in sitt veto mot ett av parlamentet godkänt försök att liberalisera aborträtten, bidrog han till att frysa lagstiftningen i detta prekära tillstånd i flera år framöver.

Lagen från 1993 var resultatet av ett nytt, mer allmänt jämviktsförhållande mellan kyrkan och staten som kallades ”den stora kompromissen” och som inbegrep mer än bara abortfrågan. Det nya förhållandet utvecklades vidare i 2000-talets början, när polackerna förberedde sig på att i en folkomröstning ta ställning till landets EU-anslutning. Efter att ha kampanjat för stärkt aborträtt lade den socialdemokratiska regeringen, som hade valts 2001, ned vapnen. ”Biskoparna hotade med att mobilisera folket för ett nej till EU om regeringen fortsatte med sin reform. För att blidka biskopsämbetet föredrog regeringspartiet SLD att överge projektet”, skriver antropologen Joanna Mishtal. (1)

2002 beslutade sig människorättsaktivisten och författaren Agnieszka Graff och det feministiska kollektiv hon ledde att agera. De skrev ett öppet brev till Europaparlamentet som undertecknades av 100 kvinnor, däribland nobelpristagarna i litteratur Olga Tokarczuk och Wisława Szymborska. Men deras fördömande av kyrkans intåg i politiken föll för döva öron. Dessa interventioner av intellektuella saknade såväl social bas som politisk representation, sedan de polska regeringspartierna slutit kompromissen 1993.

Parlamentsvalen 2015 och 2019 bidrog till att ytterligare stärka relationerna mellan kyrkan och regeringsmakten, nu företrädd av Lag och rättvisa.

– Den katolska median styrd av Tadeusz Rydzyk stödde Lag och rättvisa i bägge valen, säger Renata Mieńkowska-Norkiene, som är statsvetare vid Warszawas universitet.

Rydzyk är en nationalistisk präst och känd abortmotståndare. Han har ett stort politiskt inflytande, inte minst genom radiokanalen Radio Maryja som han grundade 1991. Kanalen är särskilt populär bland katolska pensionärer, som utgör en stor del av den konservativa väljarbasen. Inför valet 2019 sade Rydzyk till sina åhörare:

– På vallistorna kommer ni att se olika kandidater från Lag och rättvisa. Rösta på dem! (2)

Efter valsegern 2015 riktade partiledaren Jarosław Kaczyński, som skulle komma att styra regeringen utan att själv sitta i den, ett tack till Rydzyk med orden:

– Utan dig, Fader, hade denna triumf inte varit möjlig. (3)

Denna status quo började rämna hösten 2016, när en debatt hölls i sejmen om ett lagförslag som tagits fram som ett medborgarinitiativ av fundamentalistiska katolska grupper. Lagen, som döptes till ”stoppa aborterna”, skulle innebära femåriga fängelsestraff för de kvinnor som väljer att avsluta sin graviditet. Som svar översköljdes gatorna av ”svarta marscher”: 100 000 svartklädda demonstranter samlades i 143 städer runtom i landet, och lyckades till slut få regeringen att backa.

Det var det första slaget i en konfrontation som ställde den konservativa regeringen och kyrkan mot en feministisk massrörelse. Den andra nyckelhändelsen inträffade hösten 2020, när regeringen valde att utnyttja coronapandemin för att återta initiativet. Den 22 oktober det året beslutade konstitutionsdomstolen – som sedan reformen 2015 kontrollerades av Lag och rättvisa – att aborträtten inte är förenlig med grundlagen i fall där fostret är skadat. Valet av tillfälle var ingen slump: på grund av smittorisken var demonstrationer förbjudna. Men trots inskränkningarna utbröt den största demonstrationsvågen sedan kommunismens fall. Kvinnor samlades på gator och i kyrkor. Med slagord riktade mot Lag och rättvisa och kyrkan krävde de sin rätt att själva bestämma över sina kroppar.

– Stämningen under demonstrationerna var obeskrivlig. Det som gjorde störst intryck på mig var konfrontationerna med prästerskapet. För min generation var det en nödvändig revolt mot en förstelnad makt, säger Aleksandra Wantuch, som var 29 när hon deltog i demonstrationerna.

Trots att tågen samlade nästan en halv miljon människor gav regeringen inte vika: i januari 2021 trädde konstitutionsdomstolens beslut i kraft.

– Demonstranterna kände att inget hade förändrats, trots protesternas storlek. Men i själva verket gav deras mobilisering resultat: en så väletablerad politisk kraft som Medborgarplattformen stödjer i dag deras sak och förespråkar en total legalisering av abort. Det var otänkbart i Polen före 2020, förklarar Katarzyna Wężyk, journalist på tidningen Gazeta Wyborcza.

Skärpningen av lagen 2020 bidrog paradoxalt nog till att öka antalet anhängare av abortlegalisering. Enligt en undersökning gjord av IBSP-institutet i juli 2023, stödde 56,7 procent av de tillfrågade fri tillgång till abort fram till den tolfte graviditetsveckan. (4) 2016 var siffran 23 procent. (5) Ett sådant resultat förklarar också den katolska kyrkans förlorade inflytande: den aura som den hade fått för sitt bidrag till kommunismens fall har falnat med tiden. Samtidigt har dess rykte fläckats av skandaler med sexuella övergrepp mot barn och avslöjanden om att Karol Wojtyła, senare påve Johannes Paulus II, ska ha underlåtit att agera i minst tre sådana fall.

Dessa dynamiker påverkade det senaste valet. Snarare än att göra aborträtten till en kampanjfråga undvek Lag och rättvisa att tala om den, av rädsla för att komma på kant med sin väljarbas. I december 2020 sade sig 72 procent av koalitionen Enade högerns väljare vara för en skärpning av ”kompromissen”. Men då tyngdpunkten i det polska samhället håller på att flyttas säger Lag och rättvisa i dag att de är ”nöjda” med den nuvarande lagstiftningen.

Inom den nyligen installerade regeringskoalitionen går meningarna isär i abortfrågan. Tredje vägen, som blev tredje största parti med 13,5 procent av rösterna, är den mest konservativa kraften i alliansen. Utan att presentera några detaljerade förslag krävde koalitionen i sitt valprogram en omedelbar återgång till ”kompromissen”, följt av en folkomröstning om aborträtten. Vänstern har å sin sida stått fast vid sitt traditionella stöd för rätten till abort.

– Abort är ett medicinskt ingrepp som borde vara tillgängligt för alla kvinnor fram till tolfte graviditetsveckan, säger partiets parlamentsledamot Joanna Scheuring-Wielgus.

Vänstern, som kämpar mot diskriminering av hbtq-personer och i miljöfrågor, förlorade nästan hälften av sina platser i parlamentet. Med stor sannolikhet berodde det på att partiet inte längre var ensamt om att försvara aborträtten. Men trots den försvagade positionen höll partiet sina vallöften: en månad efter valet lade man fram ett lagförslag om total legalisering av abort och avkriminalisering av personer som hjälper kvinnor att abortera.

Efter att ha utsett två feministiska aktivister till ministrar – Katarzyna Kotula till minister för jämställdhet och kvinnors rättigheter och Barbara Nowacka till utbildningsminister – vill Donald Tusk nu få till en snabb lagstiftning i abortfrågan, vilket han bekräftade i sitt linjetal den 12 december. Ett hinder återstår dock: president Andrzej Duda från Lag och rättvisa, som måste godkänna alla nya polska lagar förutom budgeten. Hans mandatperiod löper ut 2025. Kommer han att lägga in sitt veto mot en ny abortlag, på samma sätt som Lech Wałęsa gjorde 1994, och riskera att utlösa en politisk kris?

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander