1968 var upprorets tid, studentrevolten i Väst, Pragvåren i Tjeckoslovakien. Också i Polen var det en stormig tid. Vad hände egentligen där, varför, vilka konsekvenser fick det, och hur förhöll det sig till sin samtid?
I slutet av 1967 satte Nationalteatern i Warszawa upp pjäsen Förfäder, skriven 1820, av nationalskalden Mickiewicz. Teaterstycket har starka antiryska inslag, och framkallade antisovjetiska kommentarer. Landets politiska ledning beslutade att ta ner pjäsen, vilket ledde till protester, som kulminerade den 8 mars med studentdemonstrationer utanför Warszawas universitet som krävde större frihet och avskaffande av censuren. Demonstrationen slogs brutalt ner. Flera studenter relegerades och fängslades.
Antisemitisk kampanj
Oro och missnöje rådde i Polen. Samtidigt tog en antisemitisk kampanj fart över hela landet. Bakgrunden är sexdagarskriget, som fördömdes av Polen, och som bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel, trots de tidigare mycket goda relationerna. Med anledning av uppenbart proisraeliska stämningar – ”våra judar har klått upp ryssarna”, stora delar av etablissemanget i Israel hade polska rötter, medan arabstaterna beväpnades av Sovjet – höll partiledaren Gomulka ett tal där han talade om ”femte kolonn” av judisk börd. Det finns flera orsaker till situationen i Polen 1968. I politiskt avseende härskade frustration över alla de ouppfyllda förhoppningar som skapades i oktober 1956, när Gomulka kom till makten. Hans ”polska väg till socialismen” visade sig vara allt mer en återvändsgränd, och det blev uppenbart att oktobers löften om en ”socialism med mänskligt ansikte” sveks. Parallellen till Tjeckoslovakien och inspirationen därifrån var tydlig. Inte för inte skanderade studenterna ”Hela Polen väntar på sin Dubcek”.
Den ekonomiska situationen präglades av stagnation sedan omkring 1963. Tillväxttakten avtog, reallönerna stod still, eller minskade, levnadsstandarden naggades i kanten genom dolda prishöjningar och nedskärningar. Det ekonomiska systemet drogs med allvarliga ineffektivitetsproblem, som huvudsakligen berodde på bristfällig och otymplig politisk styrning. Det blev samtidigt uppenbart att kretsen kring Gomulka saknade lösningar på de existerande problemen och inte hade några nya visioner.
Karriärvägar
Ytterligare en faktor var den generation personer som var i 40-årsåldern vid den tiden, och som länge hade sett alla befordringsvägar stängda, och som i en utrensningskampanj såg nya karriärmöjligheter öppnas.
De ungdomar som demonstrerade var den första generationen utan egna erfarenheter av andra världskriget, något som var gemensamt med deras jämnåriga i Väst, men också uppvuxna utan den rädsla som 50-talets stalinistiska regim förde med sig.
Den situation som uppstod utnyttjades av en krets inom partiet anförd av den hårdföre inrikesministern Moczar. De skyllde problemen på Gomulkas felaktiga kaderpolitik, underförstått fanns det för många judar och ”liberaler” – dessa två kategorier sammanföll ofta, drev en nationalistisk politik, och tog till högerns gamla beprövade antisemitiska vapen.
Officiellt användes inte ordet ”jude”, utan ”sionist” som ett fikonlöv. Ingen missade dock vad det var frågan om, och att begreppet ”sionist” var mycket vagt i det allmänna folkmedvetandet visades på ett tragikomiskt sätt på ett av otaliga arbetsplatsmöten där några arbetare höll upp en banderoll ”Sionisterna till Siam”!
Spöken och häxprocesser
Det antisemitiska spöket var mycket användbart: det gav en syndabock för den politiska besvikelsen, det förklarade de ekonomiska problemen, och det utlovade nya karriärmöjligheter. Kampanjen fick ett omfattande stöd bland folket, dels på grund av att det fortfarande fanns starka fördomar, men kanske främst för den känsla av frihet som den på sitt perversa sätt skapade – man fick kritisera, helt öppet och hämningslöst, åtminstone så länge man höll sig till ”sionister och liberaler”.
Det uppstod en absurd och otäck stämning av häxprocesser. Personer av judisk börd avskedades och uppmanades att lämna landet.
I en sjuklig atmosfär av misstänksamhet ”anklagades” människor för att vara judar.
Försvarsministerns stora näsa och tyskklingande namn diskuterades. Min far berättade om en man som hette Miller som försvarade sig mot anklagelser om judiskhet med att presentera dokument som visade att han minsann var tysk!
Gomulka lyckades dock återfå kontroll över partiet, inte minst tack vare ett kraftfullt stöd från Moskva. Därmed var Moczars saga all, kampanjen ebbade ut och ordningen var återställd.
Judar emigrerade
De omedelbara effekterna var några fängslade studenter, och den personliga tragedin hos omkring 25 000 polska judar som emigrerade under förnedrande former.
På längre sikt innebar den antisemitiska kampanjen att de faktiskt existerande politiska och ekonomiska problemen förblev olösta, och när hela problemkomplexet kom igen drygt tio år senare bar det med sig fröet till systemets undergång.
Partiet förlorade mycket av sin ideologiska kompassriktning och förvandlades alltmer till ett maktparti styrt av krass pragmatism. Samtidigt försvagades tron både inom och utanför partiet på möjligheten att reformera systemet och en socialism med mänskligt ansikte.
Åren 1956-89 i Polen har beskrivits som en period av ”försummade tillfällen”. Och vi vet hur det gick.
