Candice Carty-Williams debuterade 2019 med hyllade Queenie, en både rapp, rolig och tematiskt tung roman med många ingredienser typiska för chick-lit. Med sin skarpa politiska blick framförallt riktad mot den rasism huvudpersonen utsätts för, förmådde den också att förnya genren. I nya Sällskapsmänniskor är den politiskt analyserande blicken inte lika närvarande och humorn och det höga, medryckande tempot är också nedskruvat. Vad är den nya romanen i stället? Jag är inte helt säker.

Det börjar med att Cyril Pennington kör genom London i sin guldjeep för att i tur och ordning plocka upp de fem barn han har med fyra olika kvinnor för att till sist låta dem träffas ”så ni inte råkar springa på varann och bli kära eller ha sex eller nåt sånt”, innan han i omvänd ordning återigen släpper av dem hos respektive mamma, nöjd med att ha tagit ansvar. Åren går utan att Cyrils barn har kontakt, men när mellandottern Dimple hamnar i kris ringer hon storasyster Nikisha som i sin tur kontaktar de andra syskonen.

Dimple är i en situation där hon inte vill kontakta polisen eftersom hon med stor sannolikhet kommer att misstänkliggöras av en rasistisk poliskår – en bild samtliga syskon delar trots att de inte har så mycket annat gemensamt, faktiskt knappt ens sin far. Detta är en grundpremiss så självklar för karaktärerna att den inte behöver diskuteras vidare, den bara är där som ett villkor för berättelsen och deras liv som förstås får stora konsekvenser. Till exempel leder erfarenheten av att misstänkliggöras av polisen – och av de vita grannar som vaksamt iakttar Dimples syskon utanför hennes hem och den sjukvårdspersonal som tar för givet att det handlar om en gängkonflikt när en av karaktärerna hamnar på sjukhus – till att de nästan begår ett brott.

Däremot hade man kunnat göra mer av leken med kriminalgenren, för att då också tydligare kunna utmana och förnya genren. Detta var en av de stora behållningarna med Queenie, men här känns kriminslagen snarare som ett sidospår som inte riktigt fungerar som den motor som verkar vara avsikten. Snarare tycks berättelsens verkliga intresse ligga i halvsyskonens relationer till varandra och hur de hanterar sina respektive liv utan den notoriskt frånvarande pappan, vilka då till stor del blir avhängiga mammorna och deras olika förutsättningar och klassbakgrunder. En av romanens styrkor är just syskonens blickar på varandra: ibland misstänkliggörande och föraktfulla, som när Lizzie funderar över om alla de andra syskonen har begått brott och inte vill bli sedd tillsammans med dem på grund av deras arbetskläder – men bitvis också lojala och fokuserade på att hitta likheter: en ögonform som några av dem delar, en vana att räkna tåg innan de somnar. Alla är de sällskapsmänniskor – inte på samma sätt som pappan är sällskaplig med alla andra än sina barn, men som i att de försöker navigera i sina egna trassliga relationer, som Dimple som till varje pris försöker få fart på sin influerarkarriär bara för att få omge sig med folk. Det finns en ömhet mot syskonen som rör sig runt i staden, mot mammorna, mot slutet även mot pappan. Man får göra det bästa man kan med de förutsättningarna man har, vilket inte alltid är jättebra.

Sällskapsmänniskor är en roman med stor potential, men är inte lika säker i sin form som debuten. Jag vacklar i vilken läsart som krävs och var jag ska fästa blicken, och den förmår därför varken engagera helt genom att vara rolig, spännande eller känslosam, trots att den försöker vara alltihop.