I veckan har både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna presenterat sina vårbudgetmotioner. Vänsterpartiets budgetpresentation var offensiv och hade en tydlig inriktning på välfärdsfrågor. En ny större satsning; 500 miljoner till förlossningsvården lyftes fram.

Magdalena Andersson lyfte framför allt fram mindre skolklasser och 30 000 nya utbildningsplatser för att komma till rätta med arbetslösheten när hon presenterade Socialdemokraternas skuggbudget. Men det som varit mest fokus på i medierna har varit fajterna mellan Magdalena Andersson och Anders Borg.

Mycket har handlat om främst två saker; budgetregler och vilket regeringsalternativ det andra partiet kan, eller snarare inte kan, presentera.

Dokument inifrån sände nyligen dokumentären ”Politik utan mål”, som driver tesen att politik allt mer kommit att handla om den typen av frågor. Förvaltning och ekonomi överskuggar ideologi och övergripande mål.

För att ge ett illustrerande exempel. Smaka på den här rubriken: ”Kapital till innovationsbolag skapar framtidens jobb”. Det skulle kunna vara ett citat av Anders Borg, titeln på en c-uppsats på Handelshögskolan, eller ett budskap från i princip vem som helst. I själva verket är det en nyhet från vårbudgetmotionen som lyfts fram på Socialdemokraternas webb. Vilka väljare som är tänkta att tilltalas av nyheten och känna framtidstro inför ett regeringsskifte är oklart.

Oavsett om själva idén är bra eller inte, har inte budskapet utformats för att Gunvor, 62 år och socialsekreterare eller Mohammed, 23 år och industriarbetare ska gå in på Socialdemokraternas hemsida och få veta vad partiet tänker göra för att bekämpa arbetslösheten. Det är utformat för att visa på regeringsduglighet.

Är det ett problem? Ja, dels blir den politiska debatten rätt tråkig för oss andra. Dels stärker det bilden av politiker som ett slags yrkesprofession. Hur många känner sig manade att engagera sig politiskt, om det framstår som en slags tävling i kunskaper i matematik och ekonomi, snarare än ett sätt att göra världen bättre?

I längden är det direkt farligt för demokratin. Om ledande företrädare för de två största partierna mest låter som om de är på anställningsintervju för tjänsten som förvaltningschef, påverkar det även andra politiker. Det har varit svårt för Vänsterpartiet att komma med även ganska blygsamma reformförslag utan att stämplas som utopister, i ordets mest negativa bemärkelse. Det är svårt att göra stora satsningar på klimatet eller välfärden om någon räknenisse genast dyker upp och påpekar att det skulle leda till 150 kronor mer i skatt per månad för genomsnittsinkomsttagaren.

Om inte arbetarrörelsen kan presentera en tydlig ideologi med egna lösningar på problem som är viktiga för människor, så finns andra som gärna gör det. Sverigedemokraterna har medvetet profilerat sig på att prata om ”sjuklövern”, det vill säga de övriga riksdagspartierna. Epitetet är felaktigt och direkt ohederligt. Det finns visst ideologiska skillnader mellan partierna och ganska stora sådana. Men frågan är om inte det rådande debattklimatet riskerar att bidra till deras konspirationsteorier på ett olyckligt sätt.