Strax efter valförlusten pratade kamraterna i ledningen om att vi måste vända på varje sten. Vi var/är åtskilliga inom och utanför partiet som förväntade sig att inte bara partiledaren utan hela partistyrelsen (PS) och verkställande utskottet (VU) skulle ställa sina platser till förfogande. Nu är det nästan tvärtom. De som suttit i PS och VU ser sig tydligen inte delaktiga när det gäller ansvaret för valnederlaget. Nu tar man istället aktiv del i kampen om partiledarskapet. Det finns flera kamrater som är potentiella ledare även utanför riksdagen. De måste också få möjlighet att kandidera på samma villkor. Det måste finnas skillnader mellan Vänsterpartiet och andra partier.
Det måste naturligtvis vara medlemmarna som efter debatt och diskussion utser partiledaren/arna. Idealet vore att vänsterns framtida ledare väljs av alla medlemmar och inte bara av kongressen. Av både jämställdhetsskäl och av demokratiska hänsynstaganden behöver vi delat ledarskap. Frågan är hur förberedda vi är att förnya oss och acceptera att ledarskapet måste delas på mer än en person.

De frågor som hittills lyst med sin frånvaro i diskussionen, är kandidaternas ideologiska ståndpunkter och kunskaper. Det finns ett stort vakuum inom vänstern när det gäller hur ett socialistiskt alternativ till den världsordning som håller på att växa fram ska se ut. Främlingsfientliga och rasistiska samt antisocialistiska och antifeministiska vindar blåser i Sverige och Europa. Det räcker inte med abstrakta etiketter som feminism, antirasism och så vidare. Vi måste formulera konkreta politiska krav grundade på marxistiska analyser och infogade i en strategi för socialism. Gör vi inte det blir vår politik antingen oklar eller opportunistisk eller bara tomma ord. Man talar alltför mycket om politik som marknadsföring riktad till olika grupper i samhället som kvinnor, ungdomar, pensionärer, invandrare, hbt-personer. Det skulle vara mycket olyckligt om vi utsåg partiledare utifrån sådana kriterier – en person som för tillfället går hem i flest stugor istället för en som har en tydlig och klar linje för genomföra samhällsförändringar i socialistisk anda och som tar fighten även för ovannämnda grupper.

Partistyrelsen har antagit Framtidskommissionens förslag som sitt. Detta dokument handlar väldigt lite om framtiden och utmanar inte någon maktelit i samhället. Man har förslag på ”halvlång sikt”. Men de handlar inte om det svenska samhället och hur det ska förändras. Det handlar om hur partiet ska förändras.
En stor del av texten handlar om interna förhållanden i Vänsterpartiet. Texten kritiserar organisatoriska missförhållanden och medlemmarnas attityder i det utåtriktade arbetet, men detta är frågor som inte har ett skvatt med socialistisk strategi att göra. Visst finns det rad problem med partiets organisation och kanske med medlemmarnas attityder i det utåtriktade arbetet, men de hör hemma i en helt annan diskussion och i ett annat dokument.

Kommande partiledare och PS måste deklarera sina ställningstaganden gällande ett antal fundamentala frågor som har att göra med vår framtid, inte minst i frågor som klass, feminism och antirasism, klimat, ekonomisk politik. Under valrörelsen var hela PS, Riksdagsgruppen och organisationen i övrigt upptagna med hur vi skull dela på de eventuella, ministerposterna efter maktövertaganden. Den kommande ledningen för V måste formulera en alternativ politik som utmanar både Socialdemokraterna och höger.
Vänsterpartiet behöver en framtida ledare och en ledning som är trovärdig och har självförtroende att utmana högens hegemoni.