På 70-talet fanns det en hel drös musiker och skådespelare i Sverige som i sin enda tv-kanals nyhetssändningar tog del av klassamhällets orättvisor och såg den amerikanska krigsmakten vräka napalm över sydostasiatiska byar och ändå gjorde det medvetna valet att inte använda sin konst för att protestera mot det. För en civiliserad människa av i dag låter det sjukt, men det är sant.
Proggikonerna i musik- och teatergruppen Nationalteatern hörde dock aldrig till dessa ynkryggar. Men däremot, vilket framgår av Pontus Hjorthéns nya film Vi är barn av vår tid, tog man det till nya nivåer musikaliskt, estetiskt och västkusthumoristiskt. När det nya prestigefyllda operahuset invigdes i Göteborg stämplade medlemmarna det som ”ett horhus för borgarklassen” och dök upp insmetade i rutten fisk, samtidigt som man i sina egna föreställningar klädde ut redarmiljardären Sten A. Olsson i blöjor och placerade Volvo-direktören P. G. Gyllenhammar i en likkista.
De började med studentteaterpjäsen Latinamerika – ett sammanstörtat feodalt slott bakom en kapitalistisk pappfasad, fortsatte med samförståndskritiserande rockplattor om thinnersniffande förortsungar, och uppnådde full folklighet över generationsgränserna tack vare en barnmusikal där ensemblen innehöll såväl kommunismens spöke som Ho Chi Minh, som hade ett lyckligt slut där alla seglar hem från Vietnam ”med last utav lärdom från Marx och från Hegel” (Kåldolmar och kalsipper, 1976). Till skivan bifogade man även en pamflett med uppmaningen att göra motstånd mot alla reaktionärer – mammor, pappor, dagisfröknar, lärare och andra ”papperstigrar” – som försökte hindra barnen från att lyssna på den. Medlemmen Ulf Dageby, som mer gillade att lira gitarr än att författa pamfletter, lobbade för att stryka repliken ”detta lär kommunismen”, men vidhåller än i dag att skivan är ett mästerverk och det har han så klart helt rätt i.
I början av 70-talet rekryterades gruppen av socialförvaltningen i Göteborg för att spela teater för ungdomarna i förorterna, men sossarna i staden blev snart irriterade över att manusen fylldes av missbruk, kriminalitet och revolutionslusta. ”Elever gapiga efter pop-pjäs!” rasade den socialdemokratiska pressen och medan proggarna pekade långfinger åt dem som satt på pengapåsen, reste tält och bökade i varandras sängar tog högern makten även i det röda fästet Göteborg. ”Vi var kaxiga när vi sågade av grenen vi satt på”, summerar medlemmen Hans Mosesson. ”Men vi kollapsade aldrig”.
Det är sant. Nationalteatern existerar fortfarande i olika konstellationer där vissa står kvar på teaterscenen och andra spelar rock n’ roll fast de håller på att dö. Men kontrasterna är ändå talande. I dag har Sten A. Olsson ett kulturstipendium uppkallat efter sig som tagits emot av bland andra Laleh, Carl-Einar Häckner och Claes Eriksson. Och när gruppens starka kvinna Med Reventberg under 80-talet regisserade en uppsättning av La Bohème gick såväl Olsson som Gyllenhammar in som sponsorer.
Hans Mosesson är förvisso fortfarande riksbekant tack vare sin roll som Stig i Icas reklamfilmer. Att se honom i Hjorthéns film för tankarna till solidaritetssången ”Mr. John Carlos” från Livet är en fest (1974), om sprintern som efter OS-guldet i Mexiko 1968 höjde knytnäven i skyn. Den slutar med att berättaren träffar Carlos några år senare. Han har fått sin idrottskarriär förstörd efter tilltaget och tvingas hanka sig fram på förnedrande reklamjobb för sportmärken för ”familjen måste ju leva”. Berättaren ser att Carlos har en symbol för Svarta Pantrarna på sin skjorta och blir eld och lågor över att han inte har avvikit från sina ideal utan ”slåss än i dag”. Carlos är tyst en stund och svarar sedan: ”Det är ingen panter, det är en puma”. Vad är det för röd symbol Mosesson har på kavajslaget när han talar om kommunismen? Jaha, det är Icaloggan.
Nationalteaterns musik lever hur som helst och finner hela tiden ny publik. Gå förbi valfri karaokekrog eller förskolasångsamling för bevis. Efter högerns kulturoffensiv råder i dag dock uppfattningen att gruppens samhällsförändrande ambitioner med sin konst bör ifrågasättas, vilket även en stor del av dokumentären ägnas åt. Det vore snarare på sin plats att trycka upp mikrofonerna i ansiktet på de fähundar som inte tog ställning då, och de som inte gör det nu, och kräva avbön.