I sin insändare om Nätverket Välfärd utan vinst-demonstrationen i Stockholm (Flamman nr 37/2012) visar Mikke Schirén upp just den attityd till enhetsfrontsarbete som alltför länge präglat Vänsterpartiet.
Alltför länge då det med sitt inskränkta partitänk snarast påminner om den taktik den dåvarande vänstern, främst kommunistpartiet i Tyskland, drev och därmed misslyckades med att hindra nazisternas maktövertagande. Ett maktövertagande som, märk väl, skedde med folkmajoritetens stöd i ett demokratiskt val.

Inställningen att ”ensam är stark”, det vill säga att Vänsterpartiet och dess medlemmar inte ska delta i aktiviteter om inte övriga deltagande grupper eller individer delar Vänsterpartiets inställning i alla politiska frågor är och förblir en garanti för ett förvisso ”rent” men ack så marginaliserat parti.
Sakfrågan, i detta fall välfärd utan vinst, offras förutom i egna partiutspel, i värsta fall kombinerade med ”hambo med SD”, vars ideologiska grund definitivt kan kopplas till startandet av koncentrationsläger (de engelska liberalerna och konservativa var annars tidigt ute med just den lägerformen i boerkriget så det blir inte många kvar för den ”renlärige” att förena sig med).

Att utgå från våra högprioriterade politiska frågor , till exempel vinstförbud i välfärden, och arbeta i de organisationer som bildats kring dem, förutom Nätverket finns ju fortfarande Gemensam välfärd-gruppen i Stockholm, bör tvärtom vara högt prioriterat. Självklart ska alla krafter och organisationer som motsätter sig vinsterna välkomnas i arbetet. Dels för att politiken alltid måste sättas före partiet – det är viktigare för folket att få till ett stopp för vinstutplundringen än att Vänsterpartiet växer med 0,5 procent.
Vänsterpartiets begränsade deltagande i fronten mot EU-anslutning en gång i tiden, där man istället prioriterade egna partiutspel och eget partimaterial gav förmodligen Ja-anhängarna just det lilla övertag de behövde. Partiet sattes främst, politiken fick komma med på släpet.

Att sedan ett gott arbete i frontverksamhet av denna typ, inte bara formellt deltagande vinner stöd till partiet om Vänsterpartiets medlemmar utmärker sig i initiativkraft är en väg att på längre sikt bli en verklig kraft istället för ett marginalparti med sex till sju procent i väljarstöd, tycks Vänsterpartiet aldrig ha begripit utom under en oerhört kort period direkt efter andra världskriget, då bland andra Sven Linderot förde fram arbetssättet.
Man kan undra om vi utifrån Schiréns analys också bör avstå från deltagande i fackliga aktioner som till exempel strejker om vi inte får garantier för att ingen fackmedlem stöder partier vi inte ”godkänt” eller försäkrat oss om att ingen av de organisationer Schirén skyr stöder strejken?