”I natt är det för första gången på flera veckor tyst och fullständigt fridfullt i hela södra Kalifornien. Men natten är full av tysta fasor; från tiotusentals gatlyktor, elstolpar och träd över hela detta vidsträckta storstadsområde hänger de ohyggliga skepnaderna.”

Romanens huvudperson Earl Turner vandrar runt på natten i Los Angeles och beskriver målande vad han ser. Efter omfattande rasupplopp i Kalifornien, som (förutsägbart nog) orkestrerades i bakgrunden av judarna, kom motreaktionen. ”Grupper av våra soldater med synkroniserade klockor dök plötsligt upp i tusen kvarter samtidigt i femtio olika bostadsområden, och varje gruppbefäl bar på en lång lista med namn och adresser.”

Turner listar de samhällsgrupper han ser dinglandes över sitt huvud. Där finns ”politiker, jurister, affärsmän, nyhetsuppläsare, tidningsjournalister och redaktörer, domare, lärare, rektorer, kulturpersonligheter, byråkrater, präster” och andra som byggt sin karriär på mångkulturen.

Sommaren 2017 dök repets dag upp i svensk tappning, i form av ett internetmem. En nordisk variant av den amerikanska alternativhögern (”alt-right”) hade lanserats i Sverige samma sommar. Bakom initiativet stod Christoffer Dulny, tidigare pressekreterare och tjänsteman på riksdagskansliet för Sverigedemokraterna. 

Hämndfantasierna har alltid varit en del av extremhögerns föreställningsvärld. 

De härmade den amerikanska förlagans grova svarta humor, hämtad från nätforum som 4chan. I en nationell parodi på Nürnbergrättegångarna, de rättsprocesser där nazityska krigsförbrytarna ställdes till svars, skulle liknande rättegångar hållas i östgötska Finspång efter det nationella maktövertagandet. 

Idén om Finspångrättegångarna uppkom enligt Dulny först som ett internskämt inom Sverigedemokratisk ungdom, som han tog med sig till sin podd ”Vita pillret”. Althögern tryckte upp egna klistermärken att sätta upp på lyktstolpar: ”Reserverad för folkförrädare”. En reklamfilm för den lilla kommunen klipptes om till att handla om det befriade Finspång efter rättegångarna.

I Daniel Poohls granskning i Expo (21/6 2018) av hämndmemen citeras beskrivningarna av Finspång i Vita pillrets sändningar. ”Efter Finspångsrättegångarna avslutats blev många lyktstolpar längst E18 och E20 vid infarterna till Göteborg och Stockholm åskådningsplatser för förbipasserande, där de dömda hängdes upp för allmän beskådan.” Föreställningarna från Turners dagböcker hade fått fäste i Sverige.

Hämndfantasierna har alltid varit en del av extremhögerns föreställningsvärld. Fantasierna har inte bara varit abstrakt riktade mot kollektiv och minoriteter som ses som ansvariga för samhällets problem, utan har ofta kanaliserats mot enskilda individer som fått personifiera utvecklingen. Här finns en röd tråd från den franska Dreyfusaffären i slutet av 1800-talet: en rättsskandal där den judiska officieraren Alfred Dreyfus fick klä skott för den tidens antisemitism, och dömdes för högförräderi. Vi kan följa tråden till högerns kampanjer mot socialdemokraterna – som tidsvis tog sig uttrycket i personliga hatkampanjer mot Olof Palme – över till dagens ilska mot Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Stefan Löfvén, eller för den delen Orbánregeringens kampanjer mot George Soros i Ungern. Historiskt återkommer de gång på gång.

Med högerpopulismens genombrott började sådana personifierade hämndfantasier återigen röra sig inåt högern och uppåt mot politikens topp. När uppstickaren Donald Trump på ett republikanskt partikonvent i Cleveland 21 juli 2016 pekade ut demokraternas motkandidat Hillary Clinton som en skurk (”Crooked Hillary”), som han lovade fängsla efter han valts till president, gjorde han hämnden till ett centralt inslag i sin kampanj. Publiken svarade entusiastiskt med att skandera ”Lock her up!” – bura in henne. Bara veckorna innan hade ryska hackare lagt vantarna på Clintons och Demokraternas mejltrafik, vilken senare spridits vidare av Wikileaks. Nu kunde de republikanska sympatisörerna själva göra sin granskning av ”Skurk-Hillary” och hennes innersta krets. 

Kampanjen mot Clinton blev uppkomsten till den så kallade Qanon-rörelsen. På nätforum som 4chan och 8kun uppträdde användaren Q, som påstod sig vara en person med högsta säkerhetsklassifikation i Trumps närhet, en insider inom systemet – en så kallad ”vit hatt”. Tillsammans med presidenten förde han ett gerillakrig mot den ”djupa staten”, en satanistisk pedofilkabal som styrde landet i det dolda. Q:s kryptiska meddelanden tolkades av de anonyma nätanvändarna, så kallade anons, som genom dem kunde spåra hur Trumps hemliga plan utvecklades framför deras ögon. 

Den konspirativa Qanon-kulten såg Trumps utspel, förmedlade via Q, som ett bevis på att det amerikanska samhället medvetet hade förstörts, att Demokraterna och den djupa staten hade gripit makten över landets institutioner och avskaffat demokratin inifrån.

I boken Doppelganger (Ordfront, 2023) beskriver Naomi Klein Qanon-rörelsens hämndfantasi som en föreställning om upprättelse. ”Kärnan i konspirationsteorin är en sensationell fantasi om rättvisa, den ’stora storm’ eller det ’stora uppvaknande’ då de ’vita hattarna’ plötsligt skulle gripa alla ondskefulla pedofiler, satanister och tjuvar och sända dem till Gitmo.” 

Med Donald Trump som president var det dags för räkenskapens tid. I Qanons tappning omformulerades repets dag till Stormen, efter en kryptisk tweet från Trumps officiella konto: ”My fellow Americans, The Storm is upon us!!!” (”Kära amerikaner, stormen är över oss!!!”). När Stormen bröt ut skulle Trump beordra militären genomföra gryningsräder mot Demokraterna över hela landet, massarrestera dess ledande företrädare – däribland Hillary Clinton, Barack Obama, Joe Biden och talmannen Nancy Pelosi – som skulle skickas till Guantanamo eller summariskt avrättas.

Under coronapandemin väckte samma konspirationskretsar förhoppningarna om nya Nürnbergrättegångar, Nürnberg II. Där skulle alla politiker, forskare och läkemedelsföretag som ansvarat för vaccineringen dömas och fängslas för medicinska experiment på levande människor, när en kritisk massa medborgare hade nått det ”stora uppvaknandet”.

Stormen kom inte under Trumps tid vid makten. Presidenten utfärdade inte undantagstillstånd på sin sista dag i Vita huset, utan åkte hem till palatset i Florida. Men löftet om hämnd lever vidare i ett av hans första inlägg på X efter att ha släppts in igen av Elon Musk. Där förklarar han på Veterandagen 11 november att han återvald ska ta upp utrensningen av ”skadedjuren” på insidan av systemet, som stjäl val och krossar den amerikanska drömmen inifrån. Det inre hotet är farligare än något yttre hot mot USA, twittrar Trump.

”Det hade inte behövt gå så här långt”, förklarade Jimmie Åkesson i ett tal under Sverigedemokraternas landsdagar den 25 november i Västerås. Vedergällningen var ett huvudtema. Han beskrev Tidöregeringens första år vid makten som en uppstädning av oredan efter Löfven och Reinfeldt, att laga ett Sverige som gått sönder. Men samhällsraset var ingen slump, utan följde en ondsint politisk plan. Nu hade räkenskapens dag kommit, där de ansvariga politikerna skulle ställas till svars.

Det som skiljer hämndfantasierna från denna högerpolitik är att de inriktar sig på personer.

”Den fullständiga katastrofen som har drabbat vårt land är ingen olycka, inget misstag. Det är ett resultat av naiva, förblindade politikers farliga, slarviga och Sverigefientliga politik. Låt oss aldrig glömma det. Låt oss i stället noga kartlägga hur det kunde gå så här illa och vilka som bär ansvaret. Sverigevänner, nu är vi med och styr Sverige och vi ska göra Sverige bra igen. Men det är också dags att utkräva ansvar. Vi tänker inte glömma och vi tänker inte förlåta”, förklarade Åkesson.

På X kommenterade alternativhögerns svenska pionjär Christoffer Dulny talet gillande:

”Idén om ansvarsutkrävande för dem som lett in Sverige i en existentiell återvändsgränd är djupt förankrad i SD. […] De andra partierna underskattar faktiskt hur avskydda de är av den hårda kärnan i SD”.

Den amerikanska statsvetaren Wendy Brown använder filosofen Friedrich Nietzsches begrepp ressentiment för att beskriva de politiska hämndfantasierna. Ressentiment är känslan som uppkommer ur att vara utsatt för en oförrätt eller kränkning, när den införlivas och görs till en del av personens självuppfattning. Det leder till bitterhet och hämndbegär, där just besattheten vid hämnd har förmågan att bedöva och övertrumfa den förödmjukande känslan av kränkning. En politik baserad på ressentiment handlar om att identifiera dem som är skyldiga till landets upplevda miserabla situation och låta dem personligen få betala för det.

Ann Heberlein menar att känslan av ressentiment är en bärande förklaring till Sverigedemokraternas framgångar. ”Sverigedemokraterna, liksom för övrigt Trump, har varit extremt skickliga att spela på ett ressentiment som är intimt förknippat med hämnden. Bitterheten kräver gottgörelser för de orättvisor den är ett den är ett uttryck för och tror, dåraktigt, att hämnd är svaret”, skriver Ann Heberlein i Svenska dagbladet (6/11). 

Heberlein tar upp ett uttalande från sin forna poddkollega, den sverigedemokratiska toppolitikern Jessica Stegrud, efter terrordådet mot två svenska fotbollssupportrar i Bryssel i oktober. Efter att Svenska fotbollsförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt eskorterats ut från arenan av poliser konstaterade Stegrud på X att: ”Han om någon borde tvingats sitta kvar utan något som helst polisskydd.” När hon kritiserades för sitt inlägg förklarade hon att hennes ”förakt går till alla de politiker – inklusive FR [Fredrik Reinfeldt] – som lagt grunden för detta.”

”Det är svårt att tolka Stegruds (numer raderade) tweet som något annat än uttryck för hämndgirighet. I hennes värld är Fredrik Reinfeldt skyldig och bör därför straffas”, skriver Heberlein. 

På de ledande sverigedemokraternas postningar på X är hämnden ett återkommande tema. Ilskan riktas inte bara mot de som kritiserar Tidöregeringens politik, utan än mer mot de opinionsbildare som ”under galgen” nu gjort utspel där de erkänt de haft fel i invandringsfrågan, som Magdalena Andersson, Anders Borg och Jens Liljestrand. ”Inser ni nu vad ni ställt till med”, skriver Stegrud om kappvändarna, Kent Ekeroth förklarar sin ambition att ”aldrig glömma, aldrig förlåta vad sossarna gjort”, och Richard Jomshof förkunnar att: ”kommande generationers dom över de politiker och regeringar som är ansvariga för detta kommer att bli hård”.

Liknande hämndretorik präglar i dag stora delar av den europeiska radikalhögern. Det spanska högerextrema partiet Vox ledare Santiago Abascal varnade nyligen för att landets socialdemokratiska premiärminister kommer att ”hängas i fötterna” av folket – en hänvisning till den italienska diktatorn Benito Mussolinis öde (Clarín, 10/12).

Ett politiskt hegemoniskifte kan innebära stora förändringar. Tidöpartierna har tydligt deklarerat att de vill förändra institutioner i grunden, lägga ned myndigheter, rensa ut det de kallar ”aktivister” från systempositioner, dra ned på bidragen till folkbildningen, göra om public service-media och till och med åderlåta socialdemokratiska partiets finansiering. 

Det som skiljer hämndfantasierna från denna högerpolitik är att de inriktar sig på personer. De är ett symptom på det tillstånd som kallas postpolitik, där politiken individualiseras och kopplas till personligheter, utspel och ställningstaganden. Politiker, journalister och myndighetspersoner pekas ut som personligt ansvariga för politiska skeenden och samhällsförändringar. Då räcker det inte att lägga om politiken, att lämna andra reformförslag. De skyldiga måste identifieras, rensas ut och straffas.

Samhällsfienden finns på insidan, en cancer som måste skäras bort för att samhällskroppen ska bli frisk. Hämnden blir därför det centrala för ressentimentspolitiken. Lyktstolparna är redan uppmärkta och väntar på att repets dag snart ska komma.