Nyheter 08 augusti, 2022

Politikernas klimatförnekelse leder oss rakt mot värmedöden

Efter en sommar präglad av värmeböljor och skogsbränder tävlar politikerna i att förlöjliga klimatinsatser. Allt för att rädda den heliga tillväxten.

Gräset är redan gulnat, kastanjen utanför sovrumsfönstret har sedan mitten av juni bruna fläckar på löven. Jag går tillbaka till en dagboksanteckning från förra året; då noterade jag fläckarna först en dryg månad senare. Under juni och juli har temperaturer mellan 30 och 38 grader varit det normala här i Berlin. Våren 2022 var regionen Tysklands torraste, det faller allt mindre nederbörd. Vi har börjat ransonera vatten.

Mardrömsbilderna har hopat sig under våren och sommaren; uttorkade fåglar faller från himlen i Indien. Fågelungar i Spanien och Frankrike kokas i sina bon och kastar sig ut i panik, oförmögna att flyga. Nedstörtande glaciärer i Alpen. Spanska gatuarbetare kollapsar i eftermiddagssolen. Det är ett år av hetta och värmerekord från Australien, till Pakistan till USA och Europa. Och det är fortfarande bara juli. Den globala medeltemperaturen fortsätter stiga. Extrema väderfenomen är det nya normala.

”Soon it would be too hot.” Med de orden inleder den alltid lika profetiska författaren J.G. Ballard sin postapokalyptiska roman The drowned world från 1962. Ökad solaktivitet har lett till stigande havsnivåer och ökenutbredning. Ballards roman utspelar sig år 2145, men framtiden framstår inte längre som så fjärran. ”It was getting hotter.” är första meningen i Kim Stanley Robinson cli-fi The ministry of the future (2020). Romanen utspelar sig 2025 och börjar med en fruktansvärd värmebölja i just Indien. Denna gång är det inte ökad solaktivitet som är orsaken, utan den globala uppvärmningen. Litterära framtidsfiktioner återkommer som verklighet.

Det är märkligt. Vi känner den globala uppvärmningen in på bara skinnet – samtidigt pågår något som liknar en riktad smutskastningskampanj på sociala medier mot Sveriges enda Miljöparti. I den uppskruvade kulturkampen förringas den globala upphettningen, seriösa försök att diskutera klimatomställning skrattas bort, trots att det handlar om vår överlevnad.

Efter fem månader av krig i Ukraina upplever de fossila bränslena en renässans. Kriget har fått europeiska stater att frenetiskt bygga ny fossil infrastruktur. På rekordtid ska det anläggas nya terminaler för flytande gas, skaffas tillstånd för fracking och knytas nya affärskontrakt med oljestater. Med ens räknas fossilgas som ”grön” enligt ett beslut från EU-parlamentet i juli. Om det i början av invasionen fanns hopp om en ny politisk samstämmighet om insikten att fredsarbete och klimatarbete hör samman, har kriget nu blivit de europeiska makthavarnas starkaste argument för att låsa fast oss ytterligare i det fossila beroendet.

Ryssland finansierar sitt krig genom försäljningen av gas, olja och kol. Vårt beroende av de fossila bränslena är Putins starkaste vapen, och därför vore ett energiembargo den kraftfullaste sanktionen. Ett sådant innebär uppoffringar och i början av kriget fanns beredvillighet hos breda lager i befolkningen. Det som saknades var en politisk vilja att mobilisera den viljan. Att stänga av gaskranen hade slagit tungt mot Europas ekonomier – men flera tunga ekonomer från universiteten i Köln och Bonn räknade i våras att den tyska tillväxten i värsta fall skulle sjunka med tre procent. Det må vara illa, men uthärdligt.

Men den ståndpunkt som slutligen verkar ha utgått som segrare är den som vill bevara det fossila status quo – för jobbens skull och för ekonomins. Ekonomin får inte ta skada, heter det, eftersom det betyder i slutändan att mindre bistånd till Ukraina. Därför sänks bensinskatten med motiveringen att det stärker landet, enligt ett pressmeddelande från mars.

Det är svårt att avgöra om det är cynism eller naivitet när ena handen ger vapen till Ukraina, medan andra stoppar pengar i Putins ficka.

Att vi har lättare att reagera på omedelbara än utdragna kriser är välkänt. En krigströtthet börjar breda ut sig efter fyra månaders krig. Likaså en klimattrötthet. Vi anpassar oss så gott vi kan.

Visst hade det varit befriande om klimatkrisen hade kommit i formen av en meteorit, som i filmen Don’t look up (2021). Det vill säga som ett gripbart objekt man kan spränga, eller splittra upp i mindre delar för att därefter utvinna dess värdefulla mineraler. En kris som staten i allians med naturvetenskap hade kunnat övervinna med hjälp av militära och teknologiska medel. En kamp med heroiska segrare eller heliga martyrer. Då hade man sluppit ta itu med systemfelen. Kritik av kapitalismen hade inte ens behövt ventileras – antingen så hade den segrat eller gått under, och vi med den.

Ja, tänk om den globala upphettningen var någonting vi kunde besegra i stället för att transformera världen som sådan. Då hade vi kunnat mobilisera för att därefter fortsätta som vanligt. Framsteget hade kunnat ta sina segerrika kliv historien. Teknologi, vetenskap och kapital hade fortsatt kunna leda vägen mot välstånd och upplysning. Aldrig hade vi behövt fråga oss om vi lever i den bästa av världar. Svaret är ju självfallet ja.

Vilken befrielse om klimatkrisen kom i form av en meteorit så vi kunde dö en meningsfull död, samlade längs en strand vid Chiles kust, eller med familj, gott vin och god mat, så vi i en sista akt kunde visa vad som egentligen alltid varit det som betytt mest för oss. Så vackert världen utplånas.

Netflix vet det, Hollywood vet det: Meteoriter är bra content. Spännande, visuellt häpnadsväckande och med ett förlösande nedslag. En gradvis uppvärmning av planeten och samhällets långsamma förändringar är inte ingen vidare underhållning. Vi tittar helst någon annanstans.

”Vi har troligen, i alla fall för en viss tid, höjdpunkten på vårt välstånd bakom oss.” Orden kom något oväntat från den marknadsliberala ledaren för tyska kristdemokraterna, Friedrich Merz. I ett politiskt samtal för vuxna bör man kunna diskutera vad obehagliga sanningar innebär för politiken. I Sverige har klimatfrågan förpassats till periferin, som en Don Quijote kämpas det mot vindkraftverk långt ute längs havsbandet, som om olja, gas och kol aldrig varit ett problem, vare sig för klimatet eller för den globala säkerheten. Nej nej, insisterar socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson i Dagens Nyheter. ”Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan.”

Visst börjar de politiska visionerna för framtiden börjar bli allt tunnare när man till varje pris söker upprätthålla ett normaltillstånd som sakta håller på att glida oss ur händerna. Framtiden kommer bli allt mindre populär och politiken allt mer populistisk. Rysslands invasion mot Ukraina håller på att lösa ut en global hungerkris som förvärras av ett oförutsägbart klimat världen över. Samtidigt luffar politiken på med sina intriger, sina valprogram och fyrårsintervaller. Den ger sina otillräckliga svar, kommer med löften som de sedan bryter.

Den globala upphettningen och de ekologiska kriser som följer kommer inte som en avgränsas kris som vi kan övervinna. Just därför blir det svårt att skapa en sammanhållen politisk berättelse om den. Klimatförändringarnas imperativ går dessutom stick i stäv med upparbetade och invanda politiska föreställningar: Tron på framsteget visar sig vara en återvändsgränd; frihet kan inte betyda frigörelse från naturen och inte hänga samman med en förbränning av olja; tillväxten har sina gränser. Vi borde veta detta, ändå är ord som försakelse eller ”livsstilsförändring” fortfarande tabu i det politiska samtalet. Nedväxt är ett skällsord när arbetar- och medelklass inbillar sig att deras intressen är samma som den globala överklassens.

Vad filmen Don’t look up missade är att den stora bromsklossen inte är förnekelse. Visst, en högljudd minoritet skriker sig hesa när den bestrider att klimatförändringarna är orsakade av människan. Nej, bländverket är våra illusioner om att vi kan fortsätta som förut, att evig tillväxt inte bara är möjligt utan rent av eftersträvansvärt. Bländverket är politiken som väljer att tala om annat i hopp om att vinna valet. Och just därför behöver vi inte så mycket astronomen som sociologen. Mindre av ”världens sexigaste vetenskapsman” med Leonardo DiCaprio i rollen, och mer av en Antonio Gramsci som kan lära oss om hur rörelser vinner hegemoni. Meteoriten är inte så mycket klimatkrisen som civilisationen som rusar mot sig själv. För den så kallade klimatkrisen är ju ingen klimatkris. Klimatet är ju atmosfäriska, naturliga processer. Krisen bryter ut i det inneslutna samhället när det inte förmår att svara på hastiga förändringar i klimatet. Därför blir samtalet bara råare och råare, konfliktlinjerna allt mer hårdragna. Sociala spänningar ökar när resurserna blir allt mer knappa, det utlovade framsteget uteblir, priserna stiger och den globala orättvisan ökar. Den politik som inte kan förena klimatomställning med en rättvisepolitik är förutbestämd att misslyckas. Också det omvända gäller: den som söker öka jämlikheten kommer misslyckas utan ett ekologiskt perspektiv. Därför inte ens de ekonomiskt mest jämlika samhällena kommer hålla samman när ekologin omkring dem kollapsar.

Och vad gäller hettan? I den uppstår krisen i hjärt- och kärlsystemet när kroppens temperatur under en längre period överstiger 37 grader. Hjärtat ger upp. Njurarna slutar att fungera. Så banal är värmedöden.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]