Nyheter 08 augusti, 2022

Politikernas klimatförnekelse leder oss rakt mot värmedöden

Efter en sommar präglad av värmeböljor och skogsbränder tävlar politikerna i att förlöjliga klimatinsatser. Allt för att rädda den heliga tillväxten.

Gräset är redan gulnat, kastanjen utanför sovrumsfönstret har sedan mitten av juni bruna fläckar på löven. Jag går tillbaka till en dagboksanteckning från förra året; då noterade jag fläckarna först en dryg månad senare. Under juni och juli har temperaturer mellan 30 och 38 grader varit det normala här i Berlin. Våren 2022 var regionen Tysklands torraste, det faller allt mindre nederbörd. Vi har börjat ransonera vatten.

Mardrömsbilderna har hopat sig under våren och sommaren; uttorkade fåglar faller från himlen i Indien. Fågelungar i Spanien och Frankrike kokas i sina bon och kastar sig ut i panik, oförmögna att flyga. Nedstörtande glaciärer i Alpen. Spanska gatuarbetare kollapsar i eftermiddagssolen. Det är ett år av hetta och värmerekord från Australien, till Pakistan till USA och Europa. Och det är fortfarande bara juli. Den globala medeltemperaturen fortsätter stiga. Extrema väderfenomen är det nya normala.

”Soon it would be too hot.” Med de orden inleder den alltid lika profetiska författaren J.G. Ballard sin postapokalyptiska roman The drowned world från 1962. Ökad solaktivitet har lett till stigande havsnivåer och ökenutbredning. Ballards roman utspelar sig år 2145, men framtiden framstår inte längre som så fjärran. ”It was getting hotter.” är första meningen i Kim Stanley Robinson cli-fi The ministry of the future (2020). Romanen utspelar sig 2025 och börjar med en fruktansvärd värmebölja i just Indien. Denna gång är det inte ökad solaktivitet som är orsaken, utan den globala uppvärmningen. Litterära framtidsfiktioner återkommer som verklighet.

Det är märkligt. Vi känner den globala uppvärmningen in på bara skinnet – samtidigt pågår något som liknar en riktad smutskastningskampanj på sociala medier mot Sveriges enda Miljöparti. I den uppskruvade kulturkampen förringas den globala upphettningen, seriösa försök att diskutera klimatomställning skrattas bort, trots att det handlar om vår överlevnad.

Efter fem månader av krig i Ukraina upplever de fossila bränslena en renässans. Kriget har fått europeiska stater att frenetiskt bygga ny fossil infrastruktur. På rekordtid ska det anläggas nya terminaler för flytande gas, skaffas tillstånd för fracking och knytas nya affärskontrakt med oljestater. Med ens räknas fossilgas som ”grön” enligt ett beslut från EU-parlamentet i juli. Om det i början av invasionen fanns hopp om en ny politisk samstämmighet om insikten att fredsarbete och klimatarbete hör samman, har kriget nu blivit de europeiska makthavarnas starkaste argument för att låsa fast oss ytterligare i det fossila beroendet.

Ryssland finansierar sitt krig genom försäljningen av gas, olja och kol. Vårt beroende av de fossila bränslena är Putins starkaste vapen, och därför vore ett energiembargo den kraftfullaste sanktionen. Ett sådant innebär uppoffringar och i början av kriget fanns beredvillighet hos breda lager i befolkningen. Det som saknades var en politisk vilja att mobilisera den viljan. Att stänga av gaskranen hade slagit tungt mot Europas ekonomier – men flera tunga ekonomer från universiteten i Köln och Bonn räknade i våras att den tyska tillväxten i värsta fall skulle sjunka med tre procent. Det må vara illa, men uthärdligt.

Men den ståndpunkt som slutligen verkar ha utgått som segrare är den som vill bevara det fossila status quo – för jobbens skull och för ekonomins. Ekonomin får inte ta skada, heter det, eftersom det betyder i slutändan att mindre bistånd till Ukraina. Därför sänks bensinskatten med motiveringen att det stärker landet, enligt ett pressmeddelande från mars.

Det är svårt att avgöra om det är cynism eller naivitet när ena handen ger vapen till Ukraina, medan andra stoppar pengar i Putins ficka.

Att vi har lättare att reagera på omedelbara än utdragna kriser är välkänt. En krigströtthet börjar breda ut sig efter fyra månaders krig. Likaså en klimattrötthet. Vi anpassar oss så gott vi kan.

Visst hade det varit befriande om klimatkrisen hade kommit i formen av en meteorit, som i filmen Don’t look up (2021). Det vill säga som ett gripbart objekt man kan spränga, eller splittra upp i mindre delar för att därefter utvinna dess värdefulla mineraler. En kris som staten i allians med naturvetenskap hade kunnat övervinna med hjälp av militära och teknologiska medel. En kamp med heroiska segrare eller heliga martyrer. Då hade man sluppit ta itu med systemfelen. Kritik av kapitalismen hade inte ens behövt ventileras – antingen så hade den segrat eller gått under, och vi med den.

Ja, tänk om den globala upphettningen var någonting vi kunde besegra i stället för att transformera världen som sådan. Då hade vi kunnat mobilisera för att därefter fortsätta som vanligt. Framsteget hade kunnat ta sina segerrika kliv historien. Teknologi, vetenskap och kapital hade fortsatt kunna leda vägen mot välstånd och upplysning. Aldrig hade vi behövt fråga oss om vi lever i den bästa av världar. Svaret är ju självfallet ja.

Vilken befrielse om klimatkrisen kom i form av en meteorit så vi kunde dö en meningsfull död, samlade längs en strand vid Chiles kust, eller med familj, gott vin och god mat, så vi i en sista akt kunde visa vad som egentligen alltid varit det som betytt mest för oss. Så vackert världen utplånas.

Netflix vet det, Hollywood vet det: Meteoriter är bra content. Spännande, visuellt häpnadsväckande och med ett förlösande nedslag. En gradvis uppvärmning av planeten och samhällets långsamma förändringar är inte ingen vidare underhållning. Vi tittar helst någon annanstans.

”Vi har troligen, i alla fall för en viss tid, höjdpunkten på vårt välstånd bakom oss.” Orden kom något oväntat från den marknadsliberala ledaren för tyska kristdemokraterna, Friedrich Merz. I ett politiskt samtal för vuxna bör man kunna diskutera vad obehagliga sanningar innebär för politiken. I Sverige har klimatfrågan förpassats till periferin, som en Don Quijote kämpas det mot vindkraftverk långt ute längs havsbandet, som om olja, gas och kol aldrig varit ett problem, vare sig för klimatet eller för den globala säkerheten. Nej nej, insisterar socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson i Dagens Nyheter. ”Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan.”

Visst börjar de politiska visionerna för framtiden börjar bli allt tunnare när man till varje pris söker upprätthålla ett normaltillstånd som sakta håller på att glida oss ur händerna. Framtiden kommer bli allt mindre populär och politiken allt mer populistisk. Rysslands invasion mot Ukraina håller på att lösa ut en global hungerkris som förvärras av ett oförutsägbart klimat världen över. Samtidigt luffar politiken på med sina intriger, sina valprogram och fyrårsintervaller. Den ger sina otillräckliga svar, kommer med löften som de sedan bryter.

Den globala upphettningen och de ekologiska kriser som följer kommer inte som en avgränsas kris som vi kan övervinna. Just därför blir det svårt att skapa en sammanhållen politisk berättelse om den. Klimatförändringarnas imperativ går dessutom stick i stäv med upparbetade och invanda politiska föreställningar: Tron på framsteget visar sig vara en återvändsgränd; frihet kan inte betyda frigörelse från naturen och inte hänga samman med en förbränning av olja; tillväxten har sina gränser. Vi borde veta detta, ändå är ord som försakelse eller ”livsstilsförändring” fortfarande tabu i det politiska samtalet. Nedväxt är ett skällsord när arbetar- och medelklass inbillar sig att deras intressen är samma som den globala överklassens.

Vad filmen Don’t look up missade är att den stora bromsklossen inte är förnekelse. Visst, en högljudd minoritet skriker sig hesa när den bestrider att klimatförändringarna är orsakade av människan. Nej, bländverket är våra illusioner om att vi kan fortsätta som förut, att evig tillväxt inte bara är möjligt utan rent av eftersträvansvärt. Bländverket är politiken som väljer att tala om annat i hopp om att vinna valet. Och just därför behöver vi inte så mycket astronomen som sociologen. Mindre av ”världens sexigaste vetenskapsman” med Leonardo DiCaprio i rollen, och mer av en Antonio Gramsci som kan lära oss om hur rörelser vinner hegemoni. Meteoriten är inte så mycket klimatkrisen som civilisationen som rusar mot sig själv. För den så kallade klimatkrisen är ju ingen klimatkris. Klimatet är ju atmosfäriska, naturliga processer. Krisen bryter ut i det inneslutna samhället när det inte förmår att svara på hastiga förändringar i klimatet. Därför blir samtalet bara råare och råare, konfliktlinjerna allt mer hårdragna. Sociala spänningar ökar när resurserna blir allt mer knappa, det utlovade framsteget uteblir, priserna stiger och den globala orättvisan ökar. Den politik som inte kan förena klimatomställning med en rättvisepolitik är förutbestämd att misslyckas. Också det omvända gäller: den som söker öka jämlikheten kommer misslyckas utan ett ekologiskt perspektiv. Därför inte ens de ekonomiskt mest jämlika samhällena kommer hålla samman när ekologin omkring dem kollapsar.

Och vad gäller hettan? I den uppstår krisen i hjärt- och kärlsystemet när kroppens temperatur under en längre period överstiger 37 grader. Hjärtat ger upp. Njurarna slutar att fungera. Så banal är värmedöden.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Tidigare har det handlat om samer som trängts undan av internationella militära övningar i norr eller Vätterns vatten – Europas största dricksvattentäkt – som förstörs av försvarets gifter och vapenskrot. Och än värre kommer det att bli när den blåbruna regeringens förslag går igenom om att undanta Försvarsmakten från viktiga miljökrav vid internationella militära övningar. Kommuner, Svenskt Vatten och miljövänner har kritiserat förslaget och varnat för att både dricksvattnet och närmiljön kommer skadas allvarligt. Men de har talat inför döva öron.

Det som tidigare betraktades som legitima miljöinvändningar kunde då få Försvarsmakten att behöva sansa sig. Så ser det inte ut längre. Numera vinner krigsmakten nästan alltid då försvarets intressen ställs mot miljöhänsyn.

Med Putins anfallskrig mot Ukraina har det blivit hart när omöjligt att vara kritiker av det militära komplexet. Den som i dag ifrågasätter militären stämplas som naiv. Den svenska Natoanslutningen hastades igenom utan debatt och fullödig analys. Varför ska Sverige släppa 200 år av alliansfrihet, alliera sig med Turkiet och USA och förbinda sig till evig upprustning? Men de som med rätta protesterar mot Nato avfärdas som gåendes i Putins ledband. Och så var det slut på diskussionen.

Det är hög tid att ändra på det. Det är viktigare nu än någonsin att hålla huvudet kallt och säga att världen inte blir säkrare av att militärkomplexet överordnas allt annat. Tiden före första världskrigets utbrott var, liksom nu, en tid av militär eskalering och nationalistiskt krigsyrande. Men det var också en tid av arbetarsolidaritet över landgränserna och en växande fredsrörelse. Fredsrörelsen bars upp av en vänster och progressiva liberaler som utmanade den tondöva krigsyran. Det som i dag är Vänsterpartiet föddes just ur en splittring i synen på första världskriget.

I dag har vi krig i Europa och jag saknar en stark fredsrörelse, även från vänster. Putin ska bekämpas, även militärt. Men vi får inte ge militären carte blanche att göra som de vill, i synnerhet inte med vår redan hårt prövade miljö.

Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.