En gång i tiden levde jag med politik dygnet runt. Jobbet, fritiden, vännerna och kärlekarna handlade om politik. Jag saknar den tiden ibland. När kampen var vardag, när rätt var rätt och fel var fel. Jag saknar politiken när den är så där självklar. Det är den sällan i mitt liv längre. När politik kommer på tal på jobbet eller i sociala sammanhang så sker det på ett par olika sätt. Antingen är det konfrontativt. Någon vet att jag har vänsteråsikter och känner ett behov av att ställa mig mot väggen. Det är dock inte så vanligt. Vänner, släktingar och arbetskamrater tenderar snarare att undvika politiska ämnen när jag är med (jag vet förstås inte om de pratar mer politik när jag inte är med). Jag är osäker på om det beror på att folk tycker att det är suspekt med politiskt aktiva människor eller om det är för att det uppfattas som obehagligt med olika åsikter.
För 20 år sedan tyckte jag att politiken var enkel. I dag känns de flesta frågorna oändligt svåra och komplicerade. Det finns så sjukt mycket att bli arg över. Men ju argare jag blir desto mer uppgiven blir jag också. Ju mer jag lär mig om orättvisorna desto svårare blir det att formulera lösningar.
Häromveckan blev jag ställd mot väggen av en gammal bekant för att jag inte hade något förslag på hur tiggeriet på Stockholms gator ska lösas. Jag är ju inte politiker i Stockholm så jag är inte så insatt, försökte jag försvara mig med. Ja, men du är ju socialpolitiskt engagerad anmärkte bekanten. Jo, men tiggeri…det är ju svårt, vi kan ju inte förbjuda det, sa jag. JA MEN NI måste ju ha ett förslag, en LÖSNING, sa bekanten. Jag försökte beskriva socialtjänstens ansvar och hur jag trodde att de arbetar i Stockholm. JA, MEN NI måste ju ha ett förslag, en LÖSNING, sa bekanten igen. Till saken hör att bekanten är precis lika mycket vänsterpartist som jag är. Men uppenbarligen är jag så att säga guilty by association eftersom jag för sju år sedan var ersättare i kommunfullmäktige i Stockholm och är intresserad av socialpolitiska frågor. Men jag är ledsen, just den frågan hade jag inget enkelt svar på. Men jag lovade att ringa några politiker i Stockholm som jag känner och fråga. Vad de ska göra åt de rumänska tiggarna i Stockholm. Min bekant var nog inte alls nöjd med det. Jag borde ha haft ett svar åt honom. Ett svar som var så där enkelt som vi trodde och tyckte att allt var för tjugo år sedan.
Kan man ha en politisk depression? I sådana fall tror jag att jag kanske har en. Jag tittade på partiledardebatten härom veckan. Tänkte att jag kanske skulle ”komma igång”, hitta tillbaka till den där politiska nerven som jag vet finns inom mig. Det var ett stort misstag. Och som om inte debatten i sig var nog. Efteråt ska den recenseras av självutnämnda ”retorikexperter”. Annie Lööf vann för hon drog ett skämt och Jonas Sjöstedt förlorade för han kritiserade regeringen. Ja, men herregud. Då så. En politisk debatt där någon kritiserar regeringens politik som ökar klyftorna i Sverige. Nej, det passar sig ju inte. Varför ska någon överhuvudtaget utses till vinnare i en debatt? Det måste ju handla om politikens innehåll, inte den retoriska förmågan. Nej, partiledardebatter på TV är inte ett bra botemedel mot politiska depressioner.
Jag har inga funderingar på att gå över till den mörka sidan och bli en kvinnlig Göran Skytte. Det är inte det den här krönikan handlar om. Den handlar om längtan efter en tid som är förbi, men också om en längtan efter ett politiskt sammanhang som känns riktigt. Där det finns möjlighet och utrymme att vara osäker och funderande. Där frågors komplexitet tas på allvar och mindre fokus läggs på retorik och yta. Där politiken blir självklar igen.
