Harold Pinter är i mina ögon inte bara en stor författare utan också vår tids absolut mest framstående samhällskritiker. Han har språket, han har kunskaperna och han har en blixtrande ilska. Frihetens språk består av dikter 1983-2007, artiklar, tal och intervjuer från 1985 till Nobelföreläsningen i december 2005. Hur eftertraktad han var kan man utläsa av de grupper och institutioner som har inbjudit honom att tala, till exempel Confederation of Analytical Psychologists och Imperial War Museum.

Alla texterna är sprängfyllda av politiskt stoff, även de som handlar om konsten eller språket. Det är en nyttig repetition av stora politiska händelser, från tidigt 1900-tal till nutidens Natobombningar i Serbien och krig i Irak. Inte minst imponerande är hans framsynthet. Han förutser utvecklingar som blivit tydliga efter hans död, såsom USA:s snabba erkännande av Kosovo som stat för att där kunna bygga upp världens största militärbas. Vidare skriver han angående USA:s militära operation mot Jugoslavien att den ”var viktig eftersom den var en förövning för att försvara USA:s intressen i de krig som kan komma att följa i de tidigare Sovjetrepublikerna.” Till Latinamerika och dess historia återkommer han ständigt. Han redogör med övertygelse och envishet för USA:s våldsamma ingripanden mot ländernas försök till självständighet. Han återkommer i sina tal och artiklar till Nicaragua och svävar inte på målet när han hävdar att Contras’ mördande och stympande av kvinnor och barn i Nicaragua var CIA:s sätt att bekriga det sandinistiska socialiststyret. Han är outtröttlig i sitt djupa engagemang att avslöja USA och dess skuld till en stor del av lidandet i världen. I sitt Nobeltal säger han: ”USA gör sig inte längre besvär att bedriva lågintensiv krigföring. Det finner inte längre någon mening i att vara återhållsamt eller ens vilseledande. /…/ Det ger helt enkelt blanka tusan i Förenta nationerna, internationell rätt eller fördömande kritik, som det betraktar som kraftlös och omotiverad. Det har också haft sitt eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien.”

Detta citat förklarar i någon mån att han, särskilt i sitt hemland, ständigt anklagades för att vara enögd och okunnig och till alla delar anhängare av kommunismen, trots att han aldrig försvarat länderna i östblocket.
Han beskriver i en artikel i The Guardian 1996 hur FN flera år i rad har röstat för en resolution mot USA:s isolering av Kuba och att av de två-tre länder som alltid röstade emot var USA och Israel. ”Hur kan ett land trotsa ett sådant samförstånd?” Själv svarar han på frågan med formuleringar som visar såväl hans insikter och raseri som hans äkta humanism.
Redan 1999 kände han till verkningarna av Gulfkriget och USA:s användande av utbränt eller, som man säger idag, utarmat uran. Det så kallade Gulfkrigssyndromet drabbade brittiska och amerikanska soldater och inte minst irakiska medborgare, som ännu vid den tiden led av verkningarna. Det skulle senare visa sig hur många barn i Irak som skulle födas med ohyggliga missbildningar.
I dikten En reflexion om Gulfkriget, från maj 1992, skriver Harold Pinter:
”Vi sprängde skiten rakt upp i arslet på dom
och ut genom deras jävla öron.
Halleluja!
Tack gode Gud för alla bra saker.
Vi sprängde kuken av dom till små sketna smulor,
till små sketna smulor.
Det var vad vi gjorde.
Nu vill jag att du kommer hit och kysser mig på mun.”

Hans språk är en gäckande stilblandning av elegant och subtil analys och svavelosande svordomar. Alla texter präglas av hans starka känsla för fattiga och förtryckta. Sina belackare svarar han: ”… jag tänker inte ge upp, bli en duktig pojke och bara skriva pjäser. Jag tänker förbli en politisk underrättelsetjänst i min egen rätt.”
Harold Pinter berikar världen. Låt hans röst höras länge!