– Ska man inte bara slå fast att det är mission impossible? säger Martin Aagård.
Han är gitarrist i bandet Doktor Kosmos och i vårsolen pratar vi om den politiska konstens möjlighet att påverka samhället.
Sedan 1995 har Doktor Kosmos på fem plattor och otaliga konserter spridit ett uttalat feministiskt men framförallt socialistiskt budskap. I går onsdag släppte bandet dubbelskivan Ett enkelt svar. Därför träffar jag Martin Aagård, Lina Selleby (sång) och Uje Brandelius (sång och texter) från bandet för att prata om politik och kultur.
– Det går inte att göra politisk konst som leder till politisk aktion hos publiken, säger Martin Aagård.
Det kan tyckas vara ett märkligt och mer än uppgivet svar från någon som i över tio år spelat i en politisk popkombo. Men det är inte hela sanningen. Även om Doktor Kosmos idag är Sveriges mest framstående socialistiska band, var det inte för att agitera som man startade sitt band.
– Vi satt ju inte som en aktivistcell och planerade, säger Uje Brandelius och börjar improvisera fram en scen om hur det kunde ha låtit ifall det varit så:
– ”Elgitarr har jag hört att man kan spela för då blir det rajtantajtan”.
– ”Ja, rajtantajtan och politik…”, hakar Lina Selleby på.
– ”…och då når vi ungdomarna!” avslutar Martin Aagård.
Det var helt andra orsaker som låg bakom bandbildandet.
– Den viktigaste drivkraften, vare sig man är journalist eller musiker, det är ju att få bli någon. Att få en röst, att får höras och synas. Att skapa sig en identitet. Det är väl därför man startar ett rockband, man vill ha ett ord med i laget, säger Uje Brandelius.
Men det var tio år sedan. Idag är Doktor Kosmos ett väletablerat band med en trogen fanskara. På bandets hemsida kan man spela åttiotalsnostalgiska datorspel med överpedagogiska vänsterfinesser. Vad sägs om ett pingisspel där datorn som är överklass får ett jättelikt rack och du som är underklass får ett litet? Eller så kan man läsa Uje Brandelius essä om varför klassbegreppet borde läggas åt sidan till förmån för motsatsparet fattiga–rika.
Sajten är så Doktor Kosmig den kan bli. Den har bandets alla signum som känns igen från musiken: politik, vardagsliv och humor i en befriande respektlös blandning. Alltid med en naivistisk ton som inte ska misstas för aningslöshet eller ironisk distans.
Men bandets gitarrist är inte särskilt hoppfull kring den vänsterpolitiska konstens möjlighet:
– Bertold Brecht är den enda politiska konstnär som har försökt att ta tag i den politiska konstens problem. Han ville skapa en teater som fjärmade publiken. De skulle inte lämna teatern tillfreds utan känna sig otillfredsställda och vilja göra någonting. Men idag spelar man Brecht på alla nationalscener och publiken är jättenöjd när den lämnar salongen. De har sett en härlig pjäs med Micke Persbrandt i huvudrollen. Så det gick ju åt helvete och det kommer att gå åt helvete igen, säger Martin Aagård.
Fenomenet är bekant. Vårt ideologiska klimat kräver pyspunka; revolutionära konstnärer måste tömmas på sitt politiska innehåll innan de dammas av och visas upp. Med anledning av hundraårsfirandet av just den bortgångne Brecht undrade Göran Greider i Dagens Nyheter (2/3 1998) om alla har ”glömt att han var socialist och till och med en ’sokratisk’ sådan som ville förlossa insikter och inte inpränta dem hos åhörarna?” Den Brecht som firades var en konstnär som gjorts opolitisk.
– Det finns kanske ögonblick innan det går åt helvete där man kan kommunicera några enkla budskap. Stoppa valfriheten, till exempel, från vår förrförra platta. Jag tror att vi har bidragit till att folk inte använder ordet valfrihet längre. Men i det långa loppet är politisk konst omöjlig. Politik är ju lagstiftning, säger Martin Aagård.
– Ibland skriver någon till oss eller kommer fram efter en konsert och säger att ”när jag hör eran musik känner jag att jag vill agera”. Det är gott nog. Då har man inte stått där i onödan. Då har vi trillat på lite, säger Lina Selleby.
– Vi kanske ska se vår roll som hundra procent pepping. Idéproduktionen och det politiska gräsrotsarbetet har vi ingenting med att göra. Vi är vänsterns sportdryck! säger Uje Brandelius.
Rock har länge varit synonymt med arbetarklass. Ju mer bredbent desto mer proletär, lyder den enkla och ganska slarviga matematiken. Som klassmarkör är hiphopen dock på framfart. Det är förort, det är invandrare, det är ungt. Det vill säga just de värden, eller symboler, som varje radikal rörelse vill förknippas med.
Doktor Kosmos spelar pop. Några genomslagskalkyler har de inte gjort.
– Skulle vi vilja nå ut med vårt budskap maximalt så skulle vi ringa E-type. Vår musik är ganska smal musik, och det tullar man inte på bara för att man vill nå ut. Doktor Kosmos blir ofta sammankopplade med Stefan Sundström eller Lars Winnerbäck eftersom vi är vänster. Men det är slapp, ointressant musik. Ska man vara konstnär i det här enorma flödet som vi lever i måste man leverera grejer som är nyskapande.
På den svenska musikscenen är Doktor Kosmos onekligen en särling med sin tydliga socialistiska profil. Självklart skjuts fokusen på bandet ofta över från låtarna som helhet till dess texter och budskap.
– Vi har ju fans som köper plattan, behåller texthäftet och slänger skivan. Det känns ju lite trist när man har jobbat med en skiva i två år. Då kan de lika gärna ringa Uje och be honom faxa över texterna, säger Martin Aagård.
– Det kan vara nedslående när man gjort en platta och så skrivs det bara om våra texter i recensionerna. Men man kan också se det som ett tecken på en brist. Det finns väldigt få personer som lägger ner tid och engagemang på sina texter. Och framför allt få som gör det på svenska. Det är fortfarande kärlek och… ja, kärlek, säger Lina Selleby.
Vi lever i en hårdpolitiserad tid. Många känner sig tvingade att ta någon form av ställning. Konstnärer, artister och journalister trevar sig försiktigt närmare samhällets kärna. Dagens politisk konst kan vara väldigt mycket. Oftast är den opolitisk.
SVT visades nyligen ett inslag med den svenska konstnären Felix Gmelin. 1968 gjorde hans pappa, som var tysk och konstnär även han, en konstfilm där några springer med en röd fana genom Berlin. 1968 betydde symbolen något verkligt konkret, för idén om en revolution fanns på agendan. För många kändes det som en reell möjlighet. Nu har Felix Gmelin gjort en likadan film som sin pappas. Men i Felix version springer man genom Stockholm med en likadan röd fana idag.
Uje Brandelius menar att filmen – som Felix Gmelin själv kallar för en kommentar – är ett typexempel på konst som kallas politisk men det är tveksamt om den är det.
– Gmelin tycker att [de två filmerna sedda bredvid varandra] ställer intressanta frågor kring kontext. Vad som är politisk i det har jag väldigt svårt att nagla, att definiera. Det görs just inget annat än ställs frågor. Där finns ingen som helst ambition att ge svar. Gmelin ställer sina frågor och där stannar det, säger Uje Brandelius.
Doktor Kosmos tar sig rätten att ge svar. Deras nya skiva heter som sagt Ett enkelt svar och som svar på ”varför hon syr hundra hockeytrunkar i femtio graders värme utan rast” och ”varför han fick sparken när företaget flyttade utomlands” sägs det att:
Jo, det finns ett enkelt svar
Ja, jag vet ett enkelt svar
Svaret är kapitalism
Och det är ett enkelt svar
Det kan vara väldigt långt mellan två röda fanor.
Som bandets textförfattare strävar Uje Brandelius efter det konkreta. Lina Selleby beskriver det som att ”han går in i en liten detalj eller händelse och från den bygger han en analys.” Man kan också kalla det för dialektik; pendelrörelsen från det lilla vardagliga till det stora universala. Här finns en brechtiansk ådra, ett recept som om inte står garant, men åtminstone bereder möjlighet för, en revolutionär konst, ja rent av revolutionär politik: den sociala erfarenheten som utgångspunkt för en omfattande teori som i sin praktik kan förändra den sociala erfarenheten.
Som motpol till Uje Brandelius texter pekar Lena Selleby på proggen:
– Den är en halvreligiös grej som ska innefatta allt, säger hon.
– Politiska texter i popmusiken är aldrig konkret, för då blir det platt antipoesi. Vet man vad artisten tycker går sjuttiofem procent av vänsterlyssnarna förlorade för att ”han tycker inte exakt som jag”. Politiska texter är luddiga för att behålla ett kompisskap, säger Uje Brandelius.
– Det är jävligt lätt att slänga slagord omkring sig. Man behöver inte veta någonting för att göra det. Men för att övertyga en annan person då måste man ha mer kött på benen, säger Lina Selleby.
Uje Brandelius säger att han skulle vilja vara är en påläst, akademisk och kunnig person med koll på skattesystem och samhällsorganisation, men ändå ”jävligt radikal”. Han skulle vilja ha en röst som gör att han får skriva debattartiklar i Dagens Nyheter.
– Jag vill kunna vara knivskarp i mina argument, kunna prata med ekonomer på ekonomers språk och brotta omkull dem på deras egen planhalva. Jag vill klä mig snyggt. Jag vill bli accepterad av den vuxna världen, säger Uje Brandelius.
Hans syn på sitt eget textförfattande vecklar ut sig till ett politiskt manifest, till en helhetssyn på vad politik bör vara. Det verkar vara ett ideal långt bort från utslitna slagord som låter bra men säger lite. För det är ju väldigt lätt att skandera ”krossa kapitalismen”, men vad betyder det idag? Eller imorgon?
En seriös politik med syfte att varaktigt omstöpa samhällsordningen radikalt mår bäst om den tar avstamp i en konkret situation – vardaglighet om man så vill – och sen backas upp av tung kunskap. Och snygga kläder. Det är inte bomber och granater, i retorisk eller verklig form vi talar om, utan det som Martin Aagård inledde med: politik är lagstiftning.
I låten Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå? kommer en lågmäld men envis radikalitet till tals, en radikalitet som botar både dålig tandvård och ledningsvärk:
Vårt idealsamhälle
förverkligas inte genom
Kalashnikovkarbiner mot
tinningen utan genom fönsterkuvert
i brevlådan. Vår revolution
kommer inte att höras som
granatexplosioner, vår revolution
kommer att höras som tusen små
dunsar mot din hallmatta.
Fakta.
Bandet består av Uje Brandelius, Lina Selleby alias Twiggy Pop, Martin Aagård, Anders Bennysson och Henrik Svensson.
Bildades 1991 i Gävle.
Doktor Kosmos har släppt skivorna Socialmedicin (1995), Cocktail (1996) Stjärn-Jerry (1996), Evas story (1999), Reportage (2002), Ett enkelt svar (2005).
På sajten doktorkosmos.nu kan du spela klasspingis, chetris och castroids eller läsa ”Sluta tjata om klass” av Uje Brandelius.
Den nitiska Kosmos-fanatikern rekommenderas att gå in på sr.se och lyssna på den experimentella digitalradiokanalen SRc där Uje Brandelius verkar som pausfågel mellan varje inslag.
