Han var aldrig journalisternas favorit. Efter talet, på presskonferens, går bland annat Expressens K-G Bergström hårt åt honom: ”varför sitter du kvar i riksdagen?”, ”har ditt gäng motarbetat Jonas Sjöstedt?”. Men Lars Ohly höll huvudet högt i sitt avskedstal och inledningsanförande till kongressen i Uppsala och hans sista insats som partiledare blev ett bokslut för det politiska projekt han har drivit.
Talet uppehöll sig huvudsakligen runt de frågor som Vänsterpartiets partiledning hittills har prioriterat och innehöll inga överraskningar eller tydlig självkritik. Huvudfokus låg på välfärdsfrågor och det kalla samhälle som vuxit fram under den borgerliga regeringens tid vid makten. Lars Ohly menade sig se nya sidor av Hasse Alfredssons film Den enfaldige mördaren när han ser den idag, jämfört med när han såg den på bio 1982. När fabrikörn eldar upp hyrespengarna han krävt in av familjefadern som tvingats sälja hästen och panta vigselringarna, tyckte sig Ohly se en dagsaktuell betraktelse i stället för en historisk. Barnfattigdom och förämringarna för människor med funktionsnedsättning angreps hårt i talet.
Feminismen ägnades också mycket kraft, mäns våld mot kvinnor i relationer togs upp som ett stort samhällsproblem men det innehöll ganska lite politiska förslag. Känsloläget var överlag högt och när han kom till massakern på Utøya var det en avgående ordförande rörd till tårar som konstaterade att ”kopplingarna mellan dessa hatgrupper och de svenska rasisterna är uppenbara”.
Den hårda fokusen på motstånd mot rasismen och Sverigedemokraterna fortsätter, lovade Ohly. ”Vi ska fortsätta stå i främsta ledet i en bred antirasistisk rörelse”.
Utrikespolitiskt fortsatte han den linje med inriktning på mänskliga rättigheter världen över, särskilt i Kurdistan och Palestina, som den avgående partiledningen prioriterat. Varken Libyenkriget eller kriget i Afghanistan nämndes.
Klimtatet ägnades mycket litet utrymme men större vikt lades vid kampen mot euron, som jämfördes med ett sjunkande Titanic.
I paradfrågan, vinsterna i välfärden, var han som konkretast och skarpast. Angående Caremaskandalen ställde han en direkt fråga till miljöpartister och borgare. ”Hur kunde ni tro att detta inte skulle ske?”. Och det är nog för den frågan han kommer få sina mest positiva historiska eftermälen. Han ledde ett Vänsterparti som under flera års tid, ensamma, stod fast i hård kritik av den absurda ordning som rådde i Sverige i början av 2000-talet. Tiden då internationellt riskkapital fick möjlighet att lyfta vinster ur 100 procent skattefinansierad verksamhet, vanvårda gamlingar till svältdöd och sedan inte ens skatta för vinsterna i Sverige.
I slutet av talet slog Lars Ohly fast att ”i motsats till hur det fungerar i många andra partier” så är inte Vänsterpartiet ett parti med ledare som bestämmer själva och ingen partiledare i Vänsterpartiet ”väljer sitt eget lag”.