När jag ser Norrbottensteaterns uppsättning av Bertolt Brechts pjäs Herr Puntila och hans dräng Matti, tänker jag på, att jag läst och sett rätt mycket av och om Brecht, men denna pjäs har jag aldrig sett, fastän den spelades av Norrbottensteatern 1968, en tid när jag ännu inte hade besökt teatern.
Jag tänker också på den tid den skrevs i och hur författaren lyckats skildra det Finland han levde i under sin exil, som politisk flykting från Nazityskland med en osäker framtid.
Bertolt Brecht har en skarp iakttagelseförmåga, som oftast kommer i uttryck i ett poetiskt språk, med politiskt innehåll, denna gång i nära samarbete med Hella Wuolijoki, som berättade de historier, som Brecht inspirerades av.
Herr Puntila spelas av Sven Wollter, som själv valt pjäsen för sitt gästspel på Norrbottensteatern, i det län han sedan en tid bor.
Sven Wollter gör en stor rollprestation, som tidvis är enmansteater. Till detta kommer andra tydliga karaktärer, med lång erfarenhet från Norrbottensteatern, som gör detta folkspel, som pjäsen kallas, till en tankeväckande berättelse, där Herr Puntilas resonerande godhet framträder när han fått i sig alltför mycket alkohol, för att blekna bort ur minnet, när han blivit nykter.

Herr Puntilas samtal med de människor han möter, gör publiken till ett slags undersökande reportrar, som sätter samman berättelserna som de hör. Klassförhållandena tydliggörs, men kanske är det inte många som uppfattar det. Pjäsen är ju rolig, ibland så underfundigt rolig, att det kan vara svårt att förstå vad folk skrattar åt.
Det är lätt att leva sig in i den miljö, på gården Mariebäck i södra Tavastland, Finland, där Brecht levde med sin familj hos Hella Wuolijoki 1940, även om händelserna inte utspelade sig på just den gården.
Om denna tid skriver Hella Wuolijokis dotter Vappu Tuomioja bland annat:
”Så kom en av dessa underbara lördagskvällar. Efter bastun satt vi på verandan i den ljusa finska sommarnatten. Någon sa någonting som väckte genklang hos Brecht. Och så började han berätta. Först stillsamt om allvarliga ting, sedan om teater, anekdoter om Feuchtwanger, Piscator och Kortner. Och så blev han liksom berusad av sina egna ord. Hans ögon började lysa. … Han klev upp på bordet och började deklamera. Han krälade på golvet och skrek i falsett för att visa hur UFA:s filmdiva betedde sig. Till sist skrattade vi alla så att tårarna rann. Han kunde hålla på med denna enmansteater i timmar och vi fick aldrig nog.”…
Något av detta finner vi i Herr Puntila, ett märkligt djur av förhistorisk natur, som Sara Arnia säger i prologen till pjäsen.
Detta djur sitter vid ett bord med urdruckna flaskor, men själv har han bara ett glas.
Två dagar i sträck har han supit med häradshövdingen, spelad av Mats Pontén, på väg till dennes bostad där han ska lova ut sin dotter Eva, spelad av Gloria Tapia, samtidigt som chauffören, drängen Matti, spelad av Nicholas Olsson får vänta utanför.

De anländer med bravur rakt genom dörren, med en resväska fylld med alkoholhaltiga drycker, något som dottern inte tycker om.
När hon försöker förhindra hans drickande, ger han sig ut på jakt efter laglig alkohol. Man kan ju inte förhindra törsten och hänga upp gästerna på torklina, säger han.
För att få ett recept av kodoktorn drar han historien, att hans kor fått scharlakansfeber och när han från apoteket får den stora flaskan bjuder han runt bland traktens kvinnor varvid han även delar ut gardinstångens ringar till alla han förlovar sig med och som han välkomnar till den stora förlovningsfesten vid Puntilas gård.
Det är ännu en fredlig tid, även om 80 000 dödats vid det finska inbördeskriget 1918, vilket bara ledde till att det fanns än färre munnar som behövde mättas. Det behövs arbetskraft vid gården, arbetssökande som Herr Puntila med personkännedom mönstrar utifrån hur byxorna ser ut. Men han har svårt att skriva kontrakt, trots de fackföreningar som nämns i bisatser.
På liknande sätt nämns ord och uttryck som Nationella skyddskåren och bolsjeviker, som en slags tidsmarkörer, som även den nutida publiken borde läsa mera om.

I sin arbetsbok beskriver Brecht, när pjäsen är klar hur Hella Wuolijoki ”förefaller ganska skräckslagen. Den är inte dramatisk, inte rolig o.s.v. …Allt är för episkt för att vara dramatiskt.” När hon något senare läser den finska översättningen ”sade hon sig märka att den blivit rikare och att Puntila hade blivit en nationell figur.”
– Jag är nästan kommunist, säger Herr Puntila i en av scenerna.
Han skulle kunna dela ut sin mark och sin skog, men bara när han är onykter. Han är en kvinnokarl som förlovar sig med nästan en hel by, men när de kommer till den stora festen känner han knappt igen dem.
Han finner att dottern Eva egentligen vill gifta sig med drängen Matti, som i sin tur verkar vara förälskad i husan Fina, spelad av Malena Hallerdt, som kastar trånande blickar efter honom och ger förnuftiga kommentarer.
För att bevisa det omöjliga, att en godsägardotter kan klara sig i en fattig torparstuga, genomför drängen Matti en brudprovning, som inte utfaller till godsägardotterns fördel. Vardagsfödan, strömmingen, går väl an även om den måste sköljas ned.
Värre är det med strumpstoppningen och hur man tar hand om en trött man som kommer hem från arbetet.
I pjäsen om Herr Puntila finns en mängd små berättelser att upptäcka, så till exempel fascineras jag av det kunniga samtalet om svamp-
plockning, konservering, torkning och insaltning av svamp, en kunskap som är väl spridd i Finland. På liknande sätt målas bilden av de tusen sjöarnas land och de gröna skogarna.
Säkerligen hade vistelsen i Finland en stor betydelse för Brecht och hans familj. Så här skriver han i en dikt från 1941:

På flykten undan mina landsmän har jag kommit till Finland.
Vänner som jag förut inte visste om har ställt ett par rum med rena sängar till mitt förfogande. I högtalaren hör jag banditernas segerrapporter.
Nyfiket betraktar jag vår världsdels karta.
Högst uppe i Lappland, vid Norra Ishavet ser jag en liten bakdörr.

När Herr Puntila med hjälp av sin dräng Matti i slutscenen bygger upp ett berg för att få en överblick på sina ägor, Finland och kanske hela världen blir det bokstavligen en höjdare. Med spänning, väntar publiken på om det skall lyckas!