Kultur 28 september, 2015

Popkulturen och politiken

Det är 1990, och det är sommar. På ett asfalterat ’council estate’ i industristaden Derby står jag, min bror och min kusin med en sliten fotboll. VM spelas i Italien, men medelhavssolen har nått de engelska Midlands. Vi vet inte så mycket om världen än, men vi vet vem Gary Lineker är. Min bror håller på Spurs för det är Gary Linekers lag.
Min kusins mamma är i tidiga 20-årsåldern och jobbar på äldreboende. Hon lyssnar på en indiemusik som vi inte känner igen men som senare skulle komma att kallas för ”madchester”. Fotboll, hetta, musik och – hade vi varit vuxna nog att fatta det – doften av politisk förändring i luften. Så var det sommaren 1990. Med This is England ’90 – det senaste kapitlet i berättelsen om en grupp arbetarklassungdomar i norra England – har Shane Meadows perfekt fångat den känslan.
”Det handlar om nostalgin, det är därför vi är här”, säger en av huvudkaraktärerna i ’90s första scen, mitt i ett försök att sno lunch från sin gamla skolmatsal. Med denna replik meddelar Meadows att det i ’90 sannolikt inte blir brinnande klasskritik, snarare en vänskapsskildring.

Det var 2006 som Midlandsfödde Meadows inledde sitt episka projekt om Englands moderna historia med långfilmen This is England. Filmen som utspelar sig 1983 behandlar skinskultur och högerradikaliseringen av arbetarklasspojken Shaun. Sedan dess har berättelsen utvecklats till en tv-serie som med nedslag i ’86 och ’88 återvänder till sina karaktärer, deras relation till det omkringliggande samhället och diverse subkulturer som mods, skins och scooterboys.
Det händer inte så mycket i det första avsnittet av ’90. I gänget kring ex-skinheaden Shaun är det nästan ingen som jobbar, mest sitter de hemma i soffan och röker på. Höjdpunkten blir en utekväll på Madchester-disco i stans ”community hall” som förebådar den under 90-talet framväxande rave-scenen. Vännerna dansar till Stone Roses, The Charlatans och New Order.
Musiken är viktig för Meadows. I en inledande sekvens spelas Liverpoolbandet The La’s There She Goes medan det rullar bilder på Margaret Thatchers avgång, skattekravaller, fotbolls-VM och galna kosjukan. Montaget pekar också mot det första Irakkriget – en kort konflikt med djupa konsekvenser för de många arbetslösa som sökt sig till militären (den enda statliga institution som nyliberalerna pumpade in pengar i). De konservativa Tories skulle behålla makten i ytterligare sju år, men 1990, med Thatcher ute ur bilden, var de mörkaste dagarna över.
Den sommaren står tiden stilla i den fiktiva och namnlösa industristad där handlingen i This is England utspelas – en stad som lika gärna skulle kunna vara Derby eller Sheffield som Doncaster, Chesterfield eller Nottingham. Serien är i inspelad i några av dessa städer, och olika nordengelska dialekter blandas också lite hur som helst. Principen gäller för serien generellt, och blir ett sätt för Meadows att genom en fiktiv plats återskapa tidsandan i ett helt land.

I denna tidskrönika finns något som ofta saknas i brittiska arbetarberättelser, nämligen ett erkännande av att arbetarklassen aldrig har varit en homogen, partitrogen grupp, utan består av en mängd olika individer som inte bara är goda eller onda utan var för sig rymmer hela spektrat. Ingenstans syns det bättre än hos den katolske före detta nynazisten Combo som tar på sig skulden för ett dråp som begåtts av hans livs kärlek.
Meadows har stark känsla för underförstådd klassgemenskap. Gång på gång visar han hur gänget ger varandra jobb, tar hand om varandras barn, småljuger för polisen. Politiken syns mest i seriens utkanter – Meadows förstår att det är popkulturen och vardagen som formar oss. Medan den första filmen skildrade sambandet mellan klädmode, grupptänkande och framväxande rasism, visar ’90 hur musik, fotboll och en flödande drogkultur fungerade som motvikt till världen runt omkring. Här skiljer sig Meadows från regissörer som Ken Loach och Mike Leigh som gärna skildrar människor ur den brittiska arbetarklassen som om deras ideologiska ställningstaganden vore medfödda.

En av hans talanger ligger i att obemärkt glida från sorg till komedi, från politisk kritik till vardagens banaliteter. På det sättet fångar Meadows verkligheten bättre än många andra politiska filmskapare. Med kopplingen till de engelska Midlands och gestaltandet av arbetarklassens komplexitet och moraliska ambivalens påminner This is England om arbetarförfattaren Alan Sillitoes romaner om livet i efterkrigsårens Nottingham. Som Sillitoes antihjälte Arthur Seaton säger i Lördagskväll och söndagsmorgon: ”Det enda jag är ute efter är att ha kul. Allt annat är propaganda.” Hos Meadows liksom hos Sillitoe finns en misär som måste bekämpas, men i slutändan är det mänsklig samvaro snarare än politik som kan rädda berättelsens utsatta.
Det talas om att ’90 kan vara den sista delen i serien, och Meadows står nu inför ett vägval: antingen fortsätta berätta om hela 90-talet med britpopens intåg och New Labours genombrott, eller låta Thatchers avgång bli slutscenen som pekar mot en tillfälligt ljusare framtid. År 1990 släppte New Order VM-låten World in Motion – efter tio år med Thatcher var världen åter i rörelse. ”Vi spelar för England” sjunger landslaget. Meadows filmar för England.

This is England

Shane Meadows delvis självbiografiska svit This is England (2006–2015) består av en långfilm och tre efterföljande miniserier som har sänts på Channel 4 i Storbritannien och SVT i Sverige. Svenskt premiärdatum för ’90 är ännu inte fastställt.

Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)
Nyheter 08 mars, 2026

De stöttar Irans regering: ”Vänstern har fallit för grymhetspropaganda”

Den iranska flaggan med ”tulpanen” hölls upp av flera deltagare i fredagens demonstration. Flaggan, vars centrala emblem är en stiliserad variant av ordet ”allah”, infördes efter den islamiska revolutionen 1979. Foto: Florian Schroetter/AP & Antiimperialistisk aktion Stockholm/Instagram.

Gruppen Antiimperialistisk aktion går ut med sitt fulla stöd till Irans auktoritära regering – och uppmanar övriga vänstern att göra detsamma. ”Att ifrågasätta den iranska regeringens legitimitet och kräva dess fall under angreppet gör imperialismen en tjänst”, säger talespersonen Tesfaye Woubshet Ayele till Flamman.

”Bekämpa USA-imperialismen”, löd texten på den stora banderoll som frontade fredagens demonstration genom centrala Stockholm. 

Tåget arrangerades i protest mot USA:s och Israels bombningar av Iran och mordet på landets statsöverhuvud Ali Khamenei, som styrt Iran auktoritärt sedan 1989. I tåget höll flera av deltagarna i den variant av den iranska flaggan som infördes efter revolutionen 1979. Även porträtt av Khamenei hölls upp av deltagare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

Sergels skulpturer drabbar mig som viagra

”Faunen” har just vaknat. Ett verk Sergel påbörjade som 30-åring i Rom. Foto: Nationalmuseum.

Att Nationalmuseum öppnar en utställning med ärkeklassicisten Sergel låter som Tidö-fjäsk. I själva verket var han en nyskapande snuskrebell som förkastade auktoritär stelhet och som ständigt sökte de de mänskligaste konflikterna och begären.

Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut. 

Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)