Tyske Hollywoodregissören Roland Emmerich räknar relativt glömda katastroffilmer från 1970-talet, exempelvis Poseidonäventyret, Skyskrapan brinner och Jordbävningen, som sina absoluta favoriter i filmhistorien.
Med sin nya film Day After Tomorrow etablerar han sig i den absoluta toppen vad gäller nutida katastrofregissörer.
Bara ”blockbusterdemonerna” James ”Terminator” Cameron och Jerry ”Pearl Harbor” Bruckheimer kan konkurrera med Emmerich vad gäller explosioner och ljudet av glas och stål som deformeras.
Men där Emmerich förra dundersuccé Independence Day från 1996 kretsade kring infantil amerikansk patriotism, handlar Day After Tomorrow om något betydligt mer angeläget – vår egen civilisations hot mot sig själv.
Dennis Quaid, som nyligen gjorde en utmärkt prestation som smygbög i 1950-talets förortshelvete i Todd Haynes Far From Heaven, spelar här klimatforskaren Jack Hall som arbetat fram en teori om hur det gick till när den förra istiden inträffade.
Hall och brittiska kollegan Terry Rapson räknar ut att den nya istiden är på väg. Problemet är bara att den här gången har miljöförstöringen snabbat på processen och allt kommer att ske genom tre enorma hyperstormar över hela norra halvklotet. Forskarna ger vår del av världen tio dagar innan den är täckt av is. Saker och ting blir inte enklare av att Jack Halls hyperintelligente son befinner sig med sitt livs kärlek i New York City, som just invaderats av en enorm flodvåg.
Det är roligt att se hur oförblommerat Emmerich radar upp den ena förutsägbara karaktären efter den andra, som för att säga till publiken: ”Jag vet, ni har sett de här människorna förut, men inte blir det mindre spännande för det.”
Det brittiska forskarteamet består av en lagom fotbollstokig ”lad”, en empatisk svart kille som just fått barn med en vit tjej och en gråhårig gentleman som alltid behåller sitt imperialistiska lugn.
Jack Halls amerikanska team består förutom honom själv av en godhjärtad men lite klantig kille och en skäggig veteran, båda klädda i ylle, en snygg asiatisk tjej samt en stenhård chef i kostym som ändå har hjärtat på rätta stället.
Det är naturligtvis inte någon slump att USA:s arrogante och miljöfientlige vicepresident spelas av en Kenneth Welsh som är mycket lik en viss Donald Rumsfeld.
Den lilla grupp som överlever den första flodvågen mot New York är en fin liten mix av representanter från samhällets olika skikt. Förutom Jack Halls hyperintelligente son och dennes stora kärlek finns där en överklasskille, en svart nördkille, en svart uteliggare, en illegal immigrantkvinna från Västafrika, två glasögonprydda bokmalar (gruppen tar skydd i stadsbiblioteket) och en radikal collegetjej.
Det är inte fult eller dåligt med klichéer eller grunda karaktärer när de som i Day After Tomorrow används på rätt sätt. Katastroffilmens karaktärer ska vara ytliga för att vi alla ska kunna fylla på dem med vårt eget stoff, med tanken ”det skulle kunna vara jag”.
Där finns en parallell mellan Day After Tomorrow och antikens dramer, som tog publiken genom timmar av ond bråd död för att mynna ut i ödmjukhet inför ödet och gudarnas nycker.
Ingen i salongen kunde undvika budskapet i filmens epilog. Efter en veckas hyperstorm noterar forskarna i den internationella rymdstationen att vädret nere på jorden stabiliseras. Den nya istiden är här … Och de har aldrig sett atmosfären så ren och klar.
Vi tror att vi kontrollerar naturen, men det behövs bara en liten hyperstorm så är hela vår värld ett vackert minne täckt under en kilometer is. Tv-shower, fotbolls-EM, vårdköer, arbetslöshet, skyskrapor, terrorhot och utlandssemestrar – allt som vi trodde var naturlagar är fullkomligt betydelselöst för naturen, som strävar efter sin balans oavsett om några dinosaurier eller homo sapiens råkar stryka med på kuppen.
De flesta människor, åtminstone i Europa, vet att vårt levnadssätt inte fungerar i längden. Om vi nu inte ska bli en av de sista generationerna som har möjlighet att leva i en värld i någorlunda ekologisk balans. Vi vet att det finns ett miljöhot och vi vet också att Day After Tomorrow är science fiction. Det kommer inte att gå så snabbt och vara så dramatiskt som i filmen. Att filmen skulle vara kontraproduktiv genom att orsaka panik och uppgivenhet, som en klimatforskare föreslog, är en typ av akademiska stofilåsikter som inte behövs i den här debatten.
Vi icke-klimatforskare är inte idioter bara för att vi inte har alla fakta.
Vi behöver bara bestämma oss för att vi tycker att de här frågorna är viktiga. Östermalmskärringen som tycker att det är kommunism att köpa grön el måste fås att tänka om. Norrlandsmachot som älskar att bränna runt bland myrarna med sin SUV slukandes tre liter soppa i halvmilen måste lägga ner sin åsikt om att alla miljömuppar är fjollor. För att det ska kunna ske behövs enkla raka budskap som det i Day After Tomorrow, inklusive klichéer och naiva kärlekshistorier. Det är populism, men om den sortens populism kan rädda planeten så är det helt okej med mig.