På Kulturhuset i Stockholm visas just nu fotografier av hopphästar, arbetshästar och pippihästar, i poser varje häst-älskare är väl förtrogen med. Deras linjespel och sättet på vilket ljuset reflekteras i hårremmen tråkar aldrig ut mig. Och tråkar inte ut Yann Arthus-Bertrand heller, uppenbarligen. Mest känd är han kanske för sitt projekt ”jorden sedd från himlen”, men Arthus-Bertrand har inte bara fotograferat vackra naturbilder utan också över hundra olika hästraser runtom i världen.

Porträtt av hästar tenderar att också vara ett slags porträtt av människan. Vårt spår syns i hästens fysik – i tusentals år har vi avlat och korsat och skapat minst en hästtyp för varje företeelse. Bland Arthus-Bertrands bilder återfinns mycket riktigt polo-, kapplöpnings- och cowboyhästar.
Tillsammans med Jean-Louis Gourauds texter om respektive ras, blir det en spännande berättelse om också människans historia.

Fotografierna, där människan uppträder odelat som härskare över hästen, gör mig illa berörd. Som fotografiet av den argentinska criollohästen som ligger på rygg med tränaren gränsle över buken.
Vackert blir det istället när samspelet och förtroendet mellan de två blir synligt. Fotot av arbetshästen som byter en blick med den gamla mannen som äger honom är ett sådant.

Det är snarare en bild av två arbetskamrater än två arter.
Då väcks tioåringens hopp om en relation på lika villkor mellan djur och människa i mig och jag lämnar utställningen med en svårdefinierad känsla av att ha fått reda på en hemlighet.