Under sommaren har något unikt hänt i Italien. För första gången har det höger­extrema partiet Italiens bröder (Fratelli d’Italia) blivit största parti i opinionsundersökningarna, med drygt 20,5 procent av rösterna. Det unika är inte att de är högerextrema, utan att de står till höger om det högerextrema parti som fram till nyligen dominerade landets politik: Lega. Det innebär att Italien som enda land i Europa har två högerextrema partier på över 20 procent. Tillsammans får de över 41 procent av rösterna. Lägg till det Silvio Berlusconis alltmer chauvinistiska Forza Italias sju procent så får det högerpopulistiska blocket nästan halva väljarkårens stöd. Minst ett av dessa tre partier styr i dag 15 av Italiens 20 regioner. Hur blev det så här?

Paolo Gerbaudo är lektor i digital kultur och samhälle vid King’s College i London. Han menar att framgångarna för Italiens bröder beror på territoriell politik. Lega nord var ursprungligen ett regionalistiskt parti som sökte större autonomi för norra Italien. Under ledaren Matteo Salvini försökte de bredda sig och nå bortom norra Italien genom att stryka nord ur namnet. De lyckades delvis med det, men inte helt. Delar av centrala och södra Italien är fortfarande skeptiska till Lega.

Men en kanske ännu viktigare orsak är att de representerar en annan typ av höger än Lega.

– Den andra förklaringen är att Italiens bröder kommer från en annan tradition. Lega är högerpopulistiskt, postideologiskt och mot invandring. Italiens bröder däremot är postfascistiskt, säger han till Flamman.

Detta är en speciell variant av höger­extrem ideologi som är unik för Italien. Det är en nedtonad och enligt företrädarna demokratiskt anpassad form av den ursprungliga ideologin. Men trots att mycket vatten flutit under broarna sedan Benito Mussolinis tid finns det fortfarande starka band mellan den samtida postfascismen och den ursprungliga ideologin.

Partiet är den senaste inkarnationen av Italienska sociala rörelsen (MSI), ett parti som grundades 1946 av veteraner ur Mussolinis rörelse. Partiets symbol med en flamma är densamma som den som användes av den Italienska sociala republiken, eller Salò-republiken – den marionettstat som Mussolini upprättade i norra Italien efter de allierades landstigning 1943. Det har också flera gånger ställt upp med ättlingar till Mussolini i val, något som Paolo Gerbaudo menar skulle ha varit otänkbart i andra länder med liknande förflutet.

– Föreställ dig att en ättling till Hitler ställer upp i val i Tyskland…

Detta är inte första gången ett postfascistiskt, eller rätt och slätt fascistiskt parti är nära att släppas in i värmen i Italien. MSI bjöds in till att delta i en kristdemokratisk regering redan 1960, efter att den sittande premiärministern Fernando Tambroni förlorat sin majoritet i parlamentet. Beslutet drogs dock tillbaka efter att det lett till våldsamma demonstrationer med flera döda.

Den andra gången nådde de faktiskt makten: när Silvio Berlusconi vann sitt första val 1994. Hans parti Forza Italia hade då allierat sig med både MSI:s efterträdare Nationella alliansen i söder och Lega nord i norr. Dessa två var dock inte allierade eftersom de avskydde varandra. Nationella alliansens ledare Gianfranco Fini utsågs till utrikesminister, till mångas förfäran. I dag kan dock Nationella Alliansens postfascistiska efterträdare i Italiens Bröder ta steget längre, och aspirera på att själva bilda regering. Vore det val i dag skulle den naturliga kandidaten till premiärministerposten nämligen vara Giorgia Meloni.
– Det är väldigt läskigt. Sedan andra världskriget har vi aldrig haft en kandidat ur den fascistiska traditionen som premiärminister, säger Paolo Gerbaudo.

Förekomsten av en inhemsk höger­extrem ideologi förklarar dock inte varför den vuxit sig så stark just nu. För det krävs en analys av de omständigheter som gör att Italien även sticker ut inom andra områden.

De senaste två decennierna har ur ekonomisk synpunkt inte varit något annat än katastrofala för Italien. Inget annat land i EU har upplevt en så dålig ekonomisk utveckling under så lång tid. Landet har haft tre recessioner på ett drygt årtionde och dess BNP är i dag lägre än den var 1999. Produktiviteten, som i mitten av 1990-talet låg i nivå med det europeiska genomsnittet, har sedan dess sjunkit till botten av ligan. 2019 var andelen italienare mellan 25 och 34 års ålder som varken befann sig i anställning, utbildning eller någon annan arbetsrelaterad aktivitet – så kallade NEET:s – 28,9 procent. Sedan krisen 2008 har mellan 250 000 och 300 000 unga italienare utvandrat – varje år.

Trots detta – och i motsats till vad de flesta tror – har landet följt de nyliberala recepten med större nit än någon annan. Enligt OECD har Italien gått längre än något annat västland i att liberalisera sin arbetsmarknad sedan 1990-talet. Ett av de senaste exemplen var den centristiske premiärministern Matteo Renzis Jobs Act 2015, som rev upp den symboliskt viktiga klausulen om arbetsrätten som hade införts i den antifascistiska grundlagen efter kriget.

Ett exempel på hur prekariserad den italienska arbetsmarknaden är ges i David Broders bok First they took Rome: how the populist right conquered Italy (Verso, 2020), nämligen de så kallade ”arbetskupongerna” – ett slags redan beskattade lönekuponger. De infördes 2008 för att bekämpa den svarta marknaden och kan lösas in på postkontor och i kiosker. Men de kom snabbt att bli ett sätt för arbetsgivare att undvika att teckna anställningskontrakt: de är giltiga i 30 dagar och täcks inte av några arbetsrättigheter alls. I ett exempel som Broder citerar förlorade en 23-årig arbetare tre fingrar i en arbetsplatsolycka. Han fick ingen sjukpenning eller ersättning, och behövde inte ens sparkas eftersom han inte hade anställts från början utan betalats med arbetskuponger.

Men Italien är inte bara det ekonomiskt värst drabbade landet i EU, utan också Bryssels bästa skolelev. Inget annat medlemsland har gått med primärt överskott – det vill säga, budgetöverskott om räntebetalningar på lån räknas bort – under lika lång tid: varenda år utom ett sedan 1991. Euro­medlemskapet, som av liberala och konservativa anhängare beskrevs som en vincolo esterno (ungefär ”extern begränsning”) på statsutgifterna, har tvingat italienska regeringar, oavsett kulör, att driva en extremt återhållsam ekonomisk politik. De konstanta åtstramningskurerna innebär dock att folket har fått betala priset.

I kölvattnet av krisen 2008 ökade trycket på Italien att vidta nödvändiga ”strukturreformer” dramatiskt. I augusti 2011 skickade Europeiska centralbankens förre och nye chef Jean-Claude Trichet och Mario Draghi – den teknokrat som nu leder landet – ett brev till premiärminister Berlusconi med en lista på reformer som de krävde att han införde innan ECB skulle intervenera för att rädda de italienska statsobligationerna, vars ränta hade skjutit i höjden. Berlusconi tvingades avgå och i hans ställe kom Mario Monti, en teknokrat som satts att genomdriva åtstramnings- och liberaliseringsprogrammet. De direkta offentliga investeringarna har sedan dess fallit med omkring 40 procent. Totalt har italienska regeringar sålt av offentligt ägda bolag till ett värde av 110 miljarder euro.

– Man har inte investerat i utbildning, infrastruktur eller välfärd på år. På 80-talet hade Italien till exempel en IT-sektor. Den är borta nu, säger Paolo Gerbaudo.

I dag är snittåldern på maskiner i italienska fabriker och verkstäder högre än någonsin: 12,5 år. Bristen på investeringar har också fått dödliga konsekvenser. Den 14 augusti 2018 rasade vägbron Ponte Morandi i Genua och dödade 43 personer. Det visade sig att bolaget som ansvarade för underhållet hade privatiserats som ett led i åtstramningspolitiken, och dessutom hade statsutgifterna för vägunderhåll mer än halverats sedan 2008.

Trots detta har statsskuldens förhållande till BNP bara fortsatt att växa, i motsats till vad euroförespråkarna hävdade skulle ske – något som enligt den liberala logiken gör ytterligare åtstramningar nödvändiga. Den exploderande statsskulden beror i slutändan på bristen på tillväxt, som i sin tur är ett direkt resultat av att Italiens industrier konkurrerats ut av andra, starkare ekonomier med samma valuta, främst Tyskland. Landets oförmåga att devalvera sig ur krisen innebär att den enda utvägen är intern devalvering: det vill säga lönesänkningar och nedskärningar.

I ett sådant sammanhang är det inte konstigt att missnöje börjar gro.

– Den nationalistiska högerns framgångar beror på att den europeiska drömmen har krossats. Devalveringsstrategin övergavs på 1990-talet, och i stället hoppade eliterna på den fria marknadens tåg och började genomdriva EU:s politik bättre och mer genomgripande än någon annan, säger Paolo Gerbaudo.

Men frågan är varför missnöjet, till skillnad från i Spanien och Grekland, från början kanaliserades högerut. Svaret är att det i dag i princip inte finns någon vänster som kan kanalisera det åt motsatt håll. Italiens kommunistparti PCI var under efterkrigstiden Europas största, med runt två miljoner medlemmar när det var som störst. Men politiska och ekonomiska förändringar i såväl Italien som utlandet ledde fram till den ökända partikongressen 1991, då ordföranden Achille Ochetto hyllade Wall Street som ”civilisationens tempel” och i praktiken föreslog att partiet skulle avskaffa sig självt.

Sedan dess har den vänster som vägrade att uppgå i det som till slut blev det nyliberala Demokratiska partiet hankat sig fram med allt sämre siffror. I dag vet knappt någon vad namnet på det största italienska vänsterpartiet är (Sinistra italiana har tre senatorer och en deputerad. Potere al popolo har en senator och inga deputerade). I stället sögs stora delar av missnöjet i södra Italien upp av det antipolitiska populistpartiet Femstjärnerörelsen, och i norra Italien av Lega nord, som 2018 valde att göra sig av med det regionalistiska andraledet i sitt namn.

Paolo Gerbaudo menar att vänsterns avsaknad av starkt ledarskap har bidragit ytterligare till att stärka högern.

– Säga vad man vill om Meloni och Salvini, men de är starka ledare. De använder sig av en patriotisk diskurs som jag tror går hem hos många. Väljare vill inte höra att de är sämre än andra folk.

Lägg till detta en flyktingkris som dagligen äger rum i havet runt Italien, och resultatet blir en ideal grogrund för högerextrem politik.

– Utvandringen av unga, Berlusconis misslyckade marknadsliberalism och invandringen från länder söder om Europa har varit en perfekt mylla för extremhögern att växa i, säger Gerbaudo.

Orsaken till att Lega, som satt i regeringsställning tillsammans med Femstjärnerörelsen mellan 2018 och 2019, inte har lyckats monopolisera den högerpopulistiska väljarbasen är enligt Gerbaudo att Salvini har fått det allt tuffare i opinionen sedan hans misslyckade försök att 2019 avsätta den förre premiärministern Antonio Conte och utlysa nyval. Samtidigt har Femstjärnerörelsens stöd halverats sedan de sålde sin själ för en plats i en koalitionsregering med ärkefienden Demokratiska partiet 2019.

I stället är det den fram tills nyligen ganska okända Giorgia Meloni och hennes Italiens bröder som har sugit upp den senaste vågen av missnöje. Meloni som aldrig har haft ett vanligt jobb förutom en tid som barnvakt, började sin politiska karriär i MSI:s ungdomsrörelse. Hon ingick tidigt i kretsen kring Berlusconi, efter hans allians med MSI:s efterträdare Nationella alliansen, och röstade konsekvent för hans politik. Hon stödde även Mario Montis åtstramningar, men när Mario Draghi bildade en ny teknokratisk regering i våras lämnades hennes parti utanför koalitionen, trots att Lega anslöt sig till den. Det har tjänat partiet väl. Meloni är i dag mer populär än Salvini.

Italiens bröder började växa på allvar efter jordbävningen i regionen Marche 2016 som dödade nästan 300 människor. Dåvarande premiärminister Matteo Renzi lovade då att de drabbade städerna skulle återuppbyggas, men de flesta är i dag fortfarande övergivna. Som ett brev på posten vann Italiens bröder i september 2020 regionalvalet i Marche, som hade styrts av vänstern i 25 år.

I Marche märks tydligt vilken typ av politik som Italiens bröder vill driva. En av de första reformerna var att stänga alla flyktingförläggningar och stödcenter för invandrare. Regeringen har även försökt förbjuda vårdcentraler från att skriva ut abortpiller och partiledningen vill inskränka tillgången till sociala bostäder för italienare. En lokal partiföreträdare hävdade nyligen till och med att kvinnor borde stanna hemma och ta hand om barnen och låta männen bestämma i samhället. Partiet har också gett mindre fascistiska grupper i regionen som CasaPound och Forza Nuova större självförtroende, med ett ökat antal politiska attacker och hatbrott som följd.

För Paolo Gerbaudo råder det inga tvivel om att Italiens bröder präglas av en nostalgi för fascismen, även om Meloni är noga med att förneka det. Det är dock inte det som oroar honom mest: det är deras kopplingar till maffian.

– Flera av deras företrädare har blivit gripna för sina kopplingar till maffiaorganisationen ’Ndrangheta, bland annat för röstköp. Detta är det riktigt läskiga med dem. De representerar det sämsta av Italien: nostalgi för fascismen och misstänkt samröre med organiserad brottslighet. Under pandemin har de företrätt en vaccinskeptisk linje som går stick i stäv med en rationell hantering. De representerar ”familism” (betoning på traditionella familjefrågor, reds. anm.) och ett slags italiensk hyperindividualism – de företeelser som har förstört detta land gång på gång.

Den stora frågan är hur ett parti ur den fascistiska traditionen kommer att ställa sig till demokratin om det bildar regering. Enligt Paolo Gerbaudo är risken för en statskupp liten.

– Jag tror inte att de utgör ett hot mot demokratin som form. Men däremot mot den substantiella demokratin. De sympatiserar med Donald Trump, men jag tror inte Meloni skulle försöka genomföra en kupp. Det behöver inte det. De kan uppnå sina mål i en demokrati.

Ett parti som Italiens bröder behöver inte nödvändigtvis avskaffa demokratin för att orsaka rejäl skada på ett samhälle, menar Gerbaudo.

– Jag är orolig för att detta är den mörka sidan av berlusconismen. Det är en blandning av korruption och brist på patriotism. Varje gång sådana här partier kommer till makten blir det bara värre.

Och bara partiets själva existens, med namnet som tagits från nationalsången, är en förolämpning för många italienare.
– De har visat noll kollektiv solidaritet under pandemin. De har bara använt den italienska flaggan för att attackera invandrare. Och det äckligaste av allt är att de har stulit nationalsången, som vi sjunger före fotbollsmatcher. På samma sätt som Berlusconi gjorde med Forza Italia (”Heja Italien”).

Med tanke på hur det gick för Berlusconi kan Italiens nästa premiärminister mycket väl heta Giorgia Meloni.