Nyheter/Utrikes 21 augusti, 2021

Postfascistiska Italiens bröder är Italiens största parti

I Italien har det postfascistiska partiet Italiens bröder gått om högerpopulistiska Lega och blivit största parti. Hur kommer det sig att ett land kan domineras av två högerextrema partier?

Under sommaren har något unikt hänt i Italien. För första gången har det höger­extrema partiet Italiens bröder (Fratelli d’Italia) blivit största parti i opinionsundersökningarna, med drygt 20,5 procent av rösterna. Det unika är inte att de är högerextrema, utan att de står till höger om det högerextrema parti som fram till nyligen dominerade landets politik: Lega. Det innebär att Italien som enda land i Europa har två högerextrema partier på över 20 procent. Tillsammans får de över 41 procent av rösterna. Lägg till det Silvio Berlusconis alltmer chauvinistiska Forza Italias sju procent så får det högerpopulistiska blocket nästan halva väljarkårens stöd. Minst ett av dessa tre partier styr i dag 15 av Italiens 20 regioner. Hur blev det så här?

Paolo Gerbaudo är lektor i digital kultur och samhälle vid King’s College i London. Han menar att framgångarna för Italiens bröder beror på territoriell politik. Lega nord var ursprungligen ett regionalistiskt parti som sökte större autonomi för norra Italien. Under ledaren Matteo Salvini försökte de bredda sig och nå bortom norra Italien genom att stryka nord ur namnet. De lyckades delvis med det, men inte helt. Delar av centrala och södra Italien är fortfarande skeptiska till Lega.

Men en kanske ännu viktigare orsak är att de representerar en annan typ av höger än Lega.

– Den andra förklaringen är att Italiens bröder kommer från en annan tradition. Lega är högerpopulistiskt, postideologiskt och mot invandring. Italiens bröder däremot är postfascistiskt, säger han till Flamman.

Detta är en speciell variant av höger­extrem ideologi som är unik för Italien. Det är en nedtonad och enligt företrädarna demokratiskt anpassad form av den ursprungliga ideologin. Men trots att mycket vatten flutit under broarna sedan Benito Mussolinis tid finns det fortfarande starka band mellan den samtida postfascismen och den ursprungliga ideologin.

Partiet är den senaste inkarnationen av Italienska sociala rörelsen (MSI), ett parti som grundades 1946 av veteraner ur Mussolinis rörelse. Partiets symbol med en flamma är densamma som den som användes av den Italienska sociala republiken, eller Salò-republiken – den marionettstat som Mussolini upprättade i norra Italien efter de allierades landstigning 1943. Det har också flera gånger ställt upp med ättlingar till Mussolini i val, något som Paolo Gerbaudo menar skulle ha varit otänkbart i andra länder med liknande förflutet.

– Föreställ dig att en ättling till Hitler ställer upp i val i Tyskland…

Detta är inte första gången ett postfascistiskt, eller rätt och slätt fascistiskt parti är nära att släppas in i värmen i Italien. MSI bjöds in till att delta i en kristdemokratisk regering redan 1960, efter att den sittande premiärministern Fernando Tambroni förlorat sin majoritet i parlamentet. Beslutet drogs dock tillbaka efter att det lett till våldsamma demonstrationer med flera döda.

Den andra gången nådde de faktiskt makten: när Silvio Berlusconi vann sitt första val 1994. Hans parti Forza Italia hade då allierat sig med både MSI:s efterträdare Nationella alliansen i söder och Lega nord i norr. Dessa två var dock inte allierade eftersom de avskydde varandra. Nationella alliansens ledare Gianfranco Fini utsågs till utrikesminister, till mångas förfäran. I dag kan dock Nationella Alliansens postfascistiska efterträdare i Italiens Bröder ta steget längre, och aspirera på att själva bilda regering. Vore det val i dag skulle den naturliga kandidaten till premiärministerposten nämligen vara Giorgia Meloni.
– Det är väldigt läskigt. Sedan andra världskriget har vi aldrig haft en kandidat ur den fascistiska traditionen som premiärminister, säger Paolo Gerbaudo.

Förekomsten av en inhemsk höger­extrem ideologi förklarar dock inte varför den vuxit sig så stark just nu. För det krävs en analys av de omständigheter som gör att Italien även sticker ut inom andra områden.

De senaste två decennierna har ur ekonomisk synpunkt inte varit något annat än katastrofala för Italien. Inget annat land i EU har upplevt en så dålig ekonomisk utveckling under så lång tid. Landet har haft tre recessioner på ett drygt årtionde och dess BNP är i dag lägre än den var 1999. Produktiviteten, som i mitten av 1990-talet låg i nivå med det europeiska genomsnittet, har sedan dess sjunkit till botten av ligan. 2019 var andelen italienare mellan 25 och 34 års ålder som varken befann sig i anställning, utbildning eller någon annan arbetsrelaterad aktivitet – så kallade NEET:s – 28,9 procent. Sedan krisen 2008 har mellan 250 000 och 300 000 unga italienare utvandrat – varje år.

Trots detta – och i motsats till vad de flesta tror – har landet följt de nyliberala recepten med större nit än någon annan. Enligt OECD har Italien gått längre än något annat västland i att liberalisera sin arbetsmarknad sedan 1990-talet. Ett av de senaste exemplen var den centristiske premiärministern Matteo Renzis Jobs Act 2015, som rev upp den symboliskt viktiga klausulen om arbetsrätten som hade införts i den antifascistiska grundlagen efter kriget.

Ett exempel på hur prekariserad den italienska arbetsmarknaden är ges i David Broders bok First they took Rome: how the populist right conquered Italy (Verso, 2020), nämligen de så kallade ”arbetskupongerna” – ett slags redan beskattade lönekuponger. De infördes 2008 för att bekämpa den svarta marknaden och kan lösas in på postkontor och i kiosker. Men de kom snabbt att bli ett sätt för arbetsgivare att undvika att teckna anställningskontrakt: de är giltiga i 30 dagar och täcks inte av några arbetsrättigheter alls. I ett exempel som Broder citerar förlorade en 23-årig arbetare tre fingrar i en arbetsplatsolycka. Han fick ingen sjukpenning eller ersättning, och behövde inte ens sparkas eftersom han inte hade anställts från början utan betalats med arbetskuponger.

Men Italien är inte bara det ekonomiskt värst drabbade landet i EU, utan också Bryssels bästa skolelev. Inget annat medlemsland har gått med primärt överskott – det vill säga, budgetöverskott om räntebetalningar på lån räknas bort – under lika lång tid: varenda år utom ett sedan 1991. Euro­medlemskapet, som av liberala och konservativa anhängare beskrevs som en vincolo esterno (ungefär ”extern begränsning”) på statsutgifterna, har tvingat italienska regeringar, oavsett kulör, att driva en extremt återhållsam ekonomisk politik. De konstanta åtstramningskurerna innebär dock att folket har fått betala priset.

I kölvattnet av krisen 2008 ökade trycket på Italien att vidta nödvändiga ”strukturreformer” dramatiskt. I augusti 2011 skickade Europeiska centralbankens förre och nye chef Jean-Claude Trichet och Mario Draghi – den teknokrat som nu leder landet – ett brev till premiärminister Berlusconi med en lista på reformer som de krävde att han införde innan ECB skulle intervenera för att rädda de italienska statsobligationerna, vars ränta hade skjutit i höjden. Berlusconi tvingades avgå och i hans ställe kom Mario Monti, en teknokrat som satts att genomdriva åtstramnings- och liberaliseringsprogrammet. De direkta offentliga investeringarna har sedan dess fallit med omkring 40 procent. Totalt har italienska regeringar sålt av offentligt ägda bolag till ett värde av 110 miljarder euro.

– Man har inte investerat i utbildning, infrastruktur eller välfärd på år. På 80-talet hade Italien till exempel en IT-sektor. Den är borta nu, säger Paolo Gerbaudo.

I dag är snittåldern på maskiner i italienska fabriker och verkstäder högre än någonsin: 12,5 år. Bristen på investeringar har också fått dödliga konsekvenser. Den 14 augusti 2018 rasade vägbron Ponte Morandi i Genua och dödade 43 personer. Det visade sig att bolaget som ansvarade för underhållet hade privatiserats som ett led i åtstramningspolitiken, och dessutom hade statsutgifterna för vägunderhåll mer än halverats sedan 2008.

Trots detta har statsskuldens förhållande till BNP bara fortsatt att växa, i motsats till vad euroförespråkarna hävdade skulle ske – något som enligt den liberala logiken gör ytterligare åtstramningar nödvändiga. Den exploderande statsskulden beror i slutändan på bristen på tillväxt, som i sin tur är ett direkt resultat av att Italiens industrier konkurrerats ut av andra, starkare ekonomier med samma valuta, främst Tyskland. Landets oförmåga att devalvera sig ur krisen innebär att den enda utvägen är intern devalvering: det vill säga lönesänkningar och nedskärningar.

I ett sådant sammanhang är det inte konstigt att missnöje börjar gro.

– Den nationalistiska högerns framgångar beror på att den europeiska drömmen har krossats. Devalveringsstrategin övergavs på 1990-talet, och i stället hoppade eliterna på den fria marknadens tåg och började genomdriva EU:s politik bättre och mer genomgripande än någon annan, säger Paolo Gerbaudo.

Men frågan är varför missnöjet, till skillnad från i Spanien och Grekland, från början kanaliserades högerut. Svaret är att det i dag i princip inte finns någon vänster som kan kanalisera det åt motsatt håll. Italiens kommunistparti PCI var under efterkrigstiden Europas största, med runt två miljoner medlemmar när det var som störst. Men politiska och ekonomiska förändringar i såväl Italien som utlandet ledde fram till den ökända partikongressen 1991, då ordföranden Achille Ochetto hyllade Wall Street som ”civilisationens tempel” och i praktiken föreslog att partiet skulle avskaffa sig självt.

Sedan dess har den vänster som vägrade att uppgå i det som till slut blev det nyliberala Demokratiska partiet hankat sig fram med allt sämre siffror. I dag vet knappt någon vad namnet på det största italienska vänsterpartiet är (Sinistra italiana har tre senatorer och en deputerad. Potere al popolo har en senator och inga deputerade). I stället sögs stora delar av missnöjet i södra Italien upp av det antipolitiska populistpartiet Femstjärnerörelsen, och i norra Italien av Lega nord, som 2018 valde att göra sig av med det regionalistiska andraledet i sitt namn.

Paolo Gerbaudo menar att vänsterns avsaknad av starkt ledarskap har bidragit ytterligare till att stärka högern.

– Säga vad man vill om Meloni och Salvini, men de är starka ledare. De använder sig av en patriotisk diskurs som jag tror går hem hos många. Väljare vill inte höra att de är sämre än andra folk.

Lägg till detta en flyktingkris som dagligen äger rum i havet runt Italien, och resultatet blir en ideal grogrund för högerextrem politik.

– Utvandringen av unga, Berlusconis misslyckade marknadsliberalism och invandringen från länder söder om Europa har varit en perfekt mylla för extremhögern att växa i, säger Gerbaudo.

Orsaken till att Lega, som satt i regeringsställning tillsammans med Femstjärnerörelsen mellan 2018 och 2019, inte har lyckats monopolisera den högerpopulistiska väljarbasen är enligt Gerbaudo att Salvini har fått det allt tuffare i opinionen sedan hans misslyckade försök att 2019 avsätta den förre premiärministern Antonio Conte och utlysa nyval. Samtidigt har Femstjärnerörelsens stöd halverats sedan de sålde sin själ för en plats i en koalitionsregering med ärkefienden Demokratiska partiet 2019.

I stället är det den fram tills nyligen ganska okända Giorgia Meloni och hennes Italiens bröder som har sugit upp den senaste vågen av missnöje. Meloni som aldrig har haft ett vanligt jobb förutom en tid som barnvakt, började sin politiska karriär i MSI:s ungdomsrörelse. Hon ingick tidigt i kretsen kring Berlusconi, efter hans allians med MSI:s efterträdare Nationella alliansen, och röstade konsekvent för hans politik. Hon stödde även Mario Montis åtstramningar, men när Mario Draghi bildade en ny teknokratisk regering i våras lämnades hennes parti utanför koalitionen, trots att Lega anslöt sig till den. Det har tjänat partiet väl. Meloni är i dag mer populär än Salvini.

Italiens bröder började växa på allvar efter jordbävningen i regionen Marche 2016 som dödade nästan 300 människor. Dåvarande premiärminister Matteo Renzi lovade då att de drabbade städerna skulle återuppbyggas, men de flesta är i dag fortfarande övergivna. Som ett brev på posten vann Italiens bröder i september 2020 regionalvalet i Marche, som hade styrts av vänstern i 25 år.

I Marche märks tydligt vilken typ av politik som Italiens bröder vill driva. En av de första reformerna var att stänga alla flyktingförläggningar och stödcenter för invandrare. Regeringen har även försökt förbjuda vårdcentraler från att skriva ut abortpiller och partiledningen vill inskränka tillgången till sociala bostäder för italienare. En lokal partiföreträdare hävdade nyligen till och med att kvinnor borde stanna hemma och ta hand om barnen och låta männen bestämma i samhället. Partiet har också gett mindre fascistiska grupper i regionen som CasaPound och Forza Nuova större självförtroende, med ett ökat antal politiska attacker och hatbrott som följd.

För Paolo Gerbaudo råder det inga tvivel om att Italiens bröder präglas av en nostalgi för fascismen, även om Meloni är noga med att förneka det. Det är dock inte det som oroar honom mest: det är deras kopplingar till maffian.

– Flera av deras företrädare har blivit gripna för sina kopplingar till maffiaorganisationen ’Ndrangheta, bland annat för röstköp. Detta är det riktigt läskiga med dem. De representerar det sämsta av Italien: nostalgi för fascismen och misstänkt samröre med organiserad brottslighet. Under pandemin har de företrätt en vaccinskeptisk linje som går stick i stäv med en rationell hantering. De representerar ”familism” (betoning på traditionella familjefrågor, reds. anm.) och ett slags italiensk hyperindividualism – de företeelser som har förstört detta land gång på gång.

Den stora frågan är hur ett parti ur den fascistiska traditionen kommer att ställa sig till demokratin om det bildar regering. Enligt Paolo Gerbaudo är risken för en statskupp liten.

– Jag tror inte att de utgör ett hot mot demokratin som form. Men däremot mot den substantiella demokratin. De sympatiserar med Donald Trump, men jag tror inte Meloni skulle försöka genomföra en kupp. Det behöver inte det. De kan uppnå sina mål i en demokrati.

Ett parti som Italiens bröder behöver inte nödvändigtvis avskaffa demokratin för att orsaka rejäl skada på ett samhälle, menar Gerbaudo.

– Jag är orolig för att detta är den mörka sidan av berlusconismen. Det är en blandning av korruption och brist på patriotism. Varje gång sådana här partier kommer till makten blir det bara värre.

Och bara partiets själva existens, med namnet som tagits från nationalsången, är en förolämpning för många italienare.
– De har visat noll kollektiv solidaritet under pandemin. De har bara använt den italienska flaggan för att attackera invandrare. Och det äckligaste av allt är att de har stulit nationalsången, som vi sjunger före fotbollsmatcher. På samma sätt som Berlusconi gjorde med Forza Italia (”Heja Italien”).

Med tanke på hur det gick för Berlusconi kan Italiens nästa premiärminister mycket väl heta Giorgia Meloni.

Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)