Nyheter/Utrikes 21 augusti, 2021

Postfascistiska Italiens bröder är Italiens största parti

I Italien har det postfascistiska partiet Italiens bröder gått om högerpopulistiska Lega och blivit största parti. Hur kommer det sig att ett land kan domineras av två högerextrema partier?

Under sommaren har något unikt hänt i Italien. För första gången har det höger­extrema partiet Italiens bröder (Fratelli d’Italia) blivit största parti i opinionsundersökningarna, med drygt 20,5 procent av rösterna. Det unika är inte att de är högerextrema, utan att de står till höger om det högerextrema parti som fram till nyligen dominerade landets politik: Lega. Det innebär att Italien som enda land i Europa har två högerextrema partier på över 20 procent. Tillsammans får de över 41 procent av rösterna. Lägg till det Silvio Berlusconis alltmer chauvinistiska Forza Italias sju procent så får det högerpopulistiska blocket nästan halva väljarkårens stöd. Minst ett av dessa tre partier styr i dag 15 av Italiens 20 regioner. Hur blev det så här?

Paolo Gerbaudo är lektor i digital kultur och samhälle vid King’s College i London. Han menar att framgångarna för Italiens bröder beror på territoriell politik. Lega nord var ursprungligen ett regionalistiskt parti som sökte större autonomi för norra Italien. Under ledaren Matteo Salvini försökte de bredda sig och nå bortom norra Italien genom att stryka nord ur namnet. De lyckades delvis med det, men inte helt. Delar av centrala och södra Italien är fortfarande skeptiska till Lega.

Men en kanske ännu viktigare orsak är att de representerar en annan typ av höger än Lega.

– Den andra förklaringen är att Italiens bröder kommer från en annan tradition. Lega är högerpopulistiskt, postideologiskt och mot invandring. Italiens bröder däremot är postfascistiskt, säger han till Flamman.

Detta är en speciell variant av höger­extrem ideologi som är unik för Italien. Det är en nedtonad och enligt företrädarna demokratiskt anpassad form av den ursprungliga ideologin. Men trots att mycket vatten flutit under broarna sedan Benito Mussolinis tid finns det fortfarande starka band mellan den samtida postfascismen och den ursprungliga ideologin.

Partiet är den senaste inkarnationen av Italienska sociala rörelsen (MSI), ett parti som grundades 1946 av veteraner ur Mussolinis rörelse. Partiets symbol med en flamma är densamma som den som användes av den Italienska sociala republiken, eller Salò-republiken – den marionettstat som Mussolini upprättade i norra Italien efter de allierades landstigning 1943. Det har också flera gånger ställt upp med ättlingar till Mussolini i val, något som Paolo Gerbaudo menar skulle ha varit otänkbart i andra länder med liknande förflutet.

– Föreställ dig att en ättling till Hitler ställer upp i val i Tyskland…

Detta är inte första gången ett postfascistiskt, eller rätt och slätt fascistiskt parti är nära att släppas in i värmen i Italien. MSI bjöds in till att delta i en kristdemokratisk regering redan 1960, efter att den sittande premiärministern Fernando Tambroni förlorat sin majoritet i parlamentet. Beslutet drogs dock tillbaka efter att det lett till våldsamma demonstrationer med flera döda.

Den andra gången nådde de faktiskt makten: när Silvio Berlusconi vann sitt första val 1994. Hans parti Forza Italia hade då allierat sig med både MSI:s efterträdare Nationella alliansen i söder och Lega nord i norr. Dessa två var dock inte allierade eftersom de avskydde varandra. Nationella alliansens ledare Gianfranco Fini utsågs till utrikesminister, till mångas förfäran. I dag kan dock Nationella Alliansens postfascistiska efterträdare i Italiens Bröder ta steget längre, och aspirera på att själva bilda regering. Vore det val i dag skulle den naturliga kandidaten till premiärministerposten nämligen vara Giorgia Meloni.
– Det är väldigt läskigt. Sedan andra världskriget har vi aldrig haft en kandidat ur den fascistiska traditionen som premiärminister, säger Paolo Gerbaudo.

Förekomsten av en inhemsk höger­extrem ideologi förklarar dock inte varför den vuxit sig så stark just nu. För det krävs en analys av de omständigheter som gör att Italien även sticker ut inom andra områden.

De senaste två decennierna har ur ekonomisk synpunkt inte varit något annat än katastrofala för Italien. Inget annat land i EU har upplevt en så dålig ekonomisk utveckling under så lång tid. Landet har haft tre recessioner på ett drygt årtionde och dess BNP är i dag lägre än den var 1999. Produktiviteten, som i mitten av 1990-talet låg i nivå med det europeiska genomsnittet, har sedan dess sjunkit till botten av ligan. 2019 var andelen italienare mellan 25 och 34 års ålder som varken befann sig i anställning, utbildning eller någon annan arbetsrelaterad aktivitet – så kallade NEET:s – 28,9 procent. Sedan krisen 2008 har mellan 250 000 och 300 000 unga italienare utvandrat – varje år.

Trots detta – och i motsats till vad de flesta tror – har landet följt de nyliberala recepten med större nit än någon annan. Enligt OECD har Italien gått längre än något annat västland i att liberalisera sin arbetsmarknad sedan 1990-talet. Ett av de senaste exemplen var den centristiske premiärministern Matteo Renzis Jobs Act 2015, som rev upp den symboliskt viktiga klausulen om arbetsrätten som hade införts i den antifascistiska grundlagen efter kriget.

Ett exempel på hur prekariserad den italienska arbetsmarknaden är ges i David Broders bok First they took Rome: how the populist right conquered Italy (Verso, 2020), nämligen de så kallade ”arbetskupongerna” – ett slags redan beskattade lönekuponger. De infördes 2008 för att bekämpa den svarta marknaden och kan lösas in på postkontor och i kiosker. Men de kom snabbt att bli ett sätt för arbetsgivare att undvika att teckna anställningskontrakt: de är giltiga i 30 dagar och täcks inte av några arbetsrättigheter alls. I ett exempel som Broder citerar förlorade en 23-årig arbetare tre fingrar i en arbetsplatsolycka. Han fick ingen sjukpenning eller ersättning, och behövde inte ens sparkas eftersom han inte hade anställts från början utan betalats med arbetskuponger.

Men Italien är inte bara det ekonomiskt värst drabbade landet i EU, utan också Bryssels bästa skolelev. Inget annat medlemsland har gått med primärt överskott – det vill säga, budgetöverskott om räntebetalningar på lån räknas bort – under lika lång tid: varenda år utom ett sedan 1991. Euro­medlemskapet, som av liberala och konservativa anhängare beskrevs som en vincolo esterno (ungefär ”extern begränsning”) på statsutgifterna, har tvingat italienska regeringar, oavsett kulör, att driva en extremt återhållsam ekonomisk politik. De konstanta åtstramningskurerna innebär dock att folket har fått betala priset.

I kölvattnet av krisen 2008 ökade trycket på Italien att vidta nödvändiga ”strukturreformer” dramatiskt. I augusti 2011 skickade Europeiska centralbankens förre och nye chef Jean-Claude Trichet och Mario Draghi – den teknokrat som nu leder landet – ett brev till premiärminister Berlusconi med en lista på reformer som de krävde att han införde innan ECB skulle intervenera för att rädda de italienska statsobligationerna, vars ränta hade skjutit i höjden. Berlusconi tvingades avgå och i hans ställe kom Mario Monti, en teknokrat som satts att genomdriva åtstramnings- och liberaliseringsprogrammet. De direkta offentliga investeringarna har sedan dess fallit med omkring 40 procent. Totalt har italienska regeringar sålt av offentligt ägda bolag till ett värde av 110 miljarder euro.

– Man har inte investerat i utbildning, infrastruktur eller välfärd på år. På 80-talet hade Italien till exempel en IT-sektor. Den är borta nu, säger Paolo Gerbaudo.

I dag är snittåldern på maskiner i italienska fabriker och verkstäder högre än någonsin: 12,5 år. Bristen på investeringar har också fått dödliga konsekvenser. Den 14 augusti 2018 rasade vägbron Ponte Morandi i Genua och dödade 43 personer. Det visade sig att bolaget som ansvarade för underhållet hade privatiserats som ett led i åtstramningspolitiken, och dessutom hade statsutgifterna för vägunderhåll mer än halverats sedan 2008.

Trots detta har statsskuldens förhållande till BNP bara fortsatt att växa, i motsats till vad euroförespråkarna hävdade skulle ske – något som enligt den liberala logiken gör ytterligare åtstramningar nödvändiga. Den exploderande statsskulden beror i slutändan på bristen på tillväxt, som i sin tur är ett direkt resultat av att Italiens industrier konkurrerats ut av andra, starkare ekonomier med samma valuta, främst Tyskland. Landets oförmåga att devalvera sig ur krisen innebär att den enda utvägen är intern devalvering: det vill säga lönesänkningar och nedskärningar.

I ett sådant sammanhang är det inte konstigt att missnöje börjar gro.

– Den nationalistiska högerns framgångar beror på att den europeiska drömmen har krossats. Devalveringsstrategin övergavs på 1990-talet, och i stället hoppade eliterna på den fria marknadens tåg och började genomdriva EU:s politik bättre och mer genomgripande än någon annan, säger Paolo Gerbaudo.

Men frågan är varför missnöjet, till skillnad från i Spanien och Grekland, från början kanaliserades högerut. Svaret är att det i dag i princip inte finns någon vänster som kan kanalisera det åt motsatt håll. Italiens kommunistparti PCI var under efterkrigstiden Europas största, med runt två miljoner medlemmar när det var som störst. Men politiska och ekonomiska förändringar i såväl Italien som utlandet ledde fram till den ökända partikongressen 1991, då ordföranden Achille Ochetto hyllade Wall Street som ”civilisationens tempel” och i praktiken föreslog att partiet skulle avskaffa sig självt.

Sedan dess har den vänster som vägrade att uppgå i det som till slut blev det nyliberala Demokratiska partiet hankat sig fram med allt sämre siffror. I dag vet knappt någon vad namnet på det största italienska vänsterpartiet är (Sinistra italiana har tre senatorer och en deputerad. Potere al popolo har en senator och inga deputerade). I stället sögs stora delar av missnöjet i södra Italien upp av det antipolitiska populistpartiet Femstjärnerörelsen, och i norra Italien av Lega nord, som 2018 valde att göra sig av med det regionalistiska andraledet i sitt namn.

Paolo Gerbaudo menar att vänsterns avsaknad av starkt ledarskap har bidragit ytterligare till att stärka högern.

– Säga vad man vill om Meloni och Salvini, men de är starka ledare. De använder sig av en patriotisk diskurs som jag tror går hem hos många. Väljare vill inte höra att de är sämre än andra folk.

Lägg till detta en flyktingkris som dagligen äger rum i havet runt Italien, och resultatet blir en ideal grogrund för högerextrem politik.

– Utvandringen av unga, Berlusconis misslyckade marknadsliberalism och invandringen från länder söder om Europa har varit en perfekt mylla för extremhögern att växa i, säger Gerbaudo.

Orsaken till att Lega, som satt i regeringsställning tillsammans med Femstjärnerörelsen mellan 2018 och 2019, inte har lyckats monopolisera den högerpopulistiska väljarbasen är enligt Gerbaudo att Salvini har fått det allt tuffare i opinionen sedan hans misslyckade försök att 2019 avsätta den förre premiärministern Antonio Conte och utlysa nyval. Samtidigt har Femstjärnerörelsens stöd halverats sedan de sålde sin själ för en plats i en koalitionsregering med ärkefienden Demokratiska partiet 2019.

I stället är det den fram tills nyligen ganska okända Giorgia Meloni och hennes Italiens bröder som har sugit upp den senaste vågen av missnöje. Meloni som aldrig har haft ett vanligt jobb förutom en tid som barnvakt, började sin politiska karriär i MSI:s ungdomsrörelse. Hon ingick tidigt i kretsen kring Berlusconi, efter hans allians med MSI:s efterträdare Nationella alliansen, och röstade konsekvent för hans politik. Hon stödde även Mario Montis åtstramningar, men när Mario Draghi bildade en ny teknokratisk regering i våras lämnades hennes parti utanför koalitionen, trots att Lega anslöt sig till den. Det har tjänat partiet väl. Meloni är i dag mer populär än Salvini.

Italiens bröder började växa på allvar efter jordbävningen i regionen Marche 2016 som dödade nästan 300 människor. Dåvarande premiärminister Matteo Renzi lovade då att de drabbade städerna skulle återuppbyggas, men de flesta är i dag fortfarande övergivna. Som ett brev på posten vann Italiens bröder i september 2020 regionalvalet i Marche, som hade styrts av vänstern i 25 år.

I Marche märks tydligt vilken typ av politik som Italiens bröder vill driva. En av de första reformerna var att stänga alla flyktingförläggningar och stödcenter för invandrare. Regeringen har även försökt förbjuda vårdcentraler från att skriva ut abortpiller och partiledningen vill inskränka tillgången till sociala bostäder för italienare. En lokal partiföreträdare hävdade nyligen till och med att kvinnor borde stanna hemma och ta hand om barnen och låta männen bestämma i samhället. Partiet har också gett mindre fascistiska grupper i regionen som CasaPound och Forza Nuova större självförtroende, med ett ökat antal politiska attacker och hatbrott som följd.

För Paolo Gerbaudo råder det inga tvivel om att Italiens bröder präglas av en nostalgi för fascismen, även om Meloni är noga med att förneka det. Det är dock inte det som oroar honom mest: det är deras kopplingar till maffian.

– Flera av deras företrädare har blivit gripna för sina kopplingar till maffiaorganisationen ’Ndrangheta, bland annat för röstköp. Detta är det riktigt läskiga med dem. De representerar det sämsta av Italien: nostalgi för fascismen och misstänkt samröre med organiserad brottslighet. Under pandemin har de företrätt en vaccinskeptisk linje som går stick i stäv med en rationell hantering. De representerar ”familism” (betoning på traditionella familjefrågor, reds. anm.) och ett slags italiensk hyperindividualism – de företeelser som har förstört detta land gång på gång.

Den stora frågan är hur ett parti ur den fascistiska traditionen kommer att ställa sig till demokratin om det bildar regering. Enligt Paolo Gerbaudo är risken för en statskupp liten.

– Jag tror inte att de utgör ett hot mot demokratin som form. Men däremot mot den substantiella demokratin. De sympatiserar med Donald Trump, men jag tror inte Meloni skulle försöka genomföra en kupp. Det behöver inte det. De kan uppnå sina mål i en demokrati.

Ett parti som Italiens bröder behöver inte nödvändigtvis avskaffa demokratin för att orsaka rejäl skada på ett samhälle, menar Gerbaudo.

– Jag är orolig för att detta är den mörka sidan av berlusconismen. Det är en blandning av korruption och brist på patriotism. Varje gång sådana här partier kommer till makten blir det bara värre.

Och bara partiets själva existens, med namnet som tagits från nationalsången, är en förolämpning för många italienare.
– De har visat noll kollektiv solidaritet under pandemin. De har bara använt den italienska flaggan för att attackera invandrare. Och det äckligaste av allt är att de har stulit nationalsången, som vi sjunger före fotbollsmatcher. På samma sätt som Berlusconi gjorde med Forza Italia (”Heja Italien”).

Med tanke på hur det gick för Berlusconi kan Italiens nästa premiärminister mycket väl heta Giorgia Meloni.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Frilansjournalisten Maria Hagströms väg mot att skaffa barn på egen hand utgör utgångspunkt för reportageboken där egna reflektioner och möten i lekparken samsas med intervjuer med forskare, donatorer och personer som kommit till genom spermiedonation. Utöver att boken är lättillgänglig och erbjuder översikt över sådant som lagstiftning och dess tillkomst, gläntar den på dörren till en mängd stora frågor om familjebildning och relationer som är relevanta oavsett om man funderar på att skaffa barn på egen hand eller inte.

I vissa fall ger resonemangen uttryck för en individualistisk och hypereffektiv syn på förhållanden, där de rationaliseras bort eftersom det gör det enklare att slippa konflikter och gemensamma beslut, och där risken för osäkerhet och smärta som varannan vecka-lösningar och jobbiga uppbrott kan ge upphov till, helt kan elimineras. Men lika ofta finns de nära relationerna på andra ställen; personerna som intervjuats berättar om att söka den utvidgade familjen och om att tvingas lära sig be om hjälp och vara beroende av andra än den närmaste familjen, vilket ofta öppnar nya dörrar för kollektivitet. Vänner, andra självstående föräldrar och släktingar blir viktiga. Här kan också nämnas hur vårdens syn på vad som är familj ställer till det; för att skaffa barn själv kontrolleras att man har ett starkt socialt nätverk, men vissa regioner realiserar kravet på att inte vara i en relation genom att undersöka att man inte är skriven på samma adress som någon annan, vilket försämrar möjligheterna att ha andra människor nära i vardagen.

Stundvis önskar jag att boken skulle gå djupare in i de resonemang den öppnar – ibland lämnas de så hastigt att tilltalet nästan verkar förenklande. Jag hade till exempel önskat att Hagström vågat gå in mer i hur rätten till assisterad befruktning för ensamstående ändå utmanar bilden av hur en familj ser ut, i stället för att vifta bort den potentiellt intressanta frågan med att männen förstås alltid kommer att behövas. Samma sak gäller avsnittet som ställer frågan om varför det ses som viktigt med utseendemässig matchning och vad det gör när priviligerade människor skaffar barn som liknar dem själva. Men kanske blir det någon annans uppgift att utveckla och gräva djupare i – sådant finns det också mer av i Josefin Oleviks bok Den befriade familjen från 2016. Självstående erbjuder perspektiv på det barnskaffande som sker på egen hand, vilket är nog så viktigt.

Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Ledare 29 maj, 2023

Strategiska stämningar – högerns nya vapen mot pressfriheten

Torypartiet och Italiens bröder är två av många europeiska högerpartier som försvarat ”slapps”, strategiska stämningar för att motverka granskningar. Foto: Alberto Pezzali/AP.

Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.

Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.

Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.

Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.

Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.

I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararen – och i förlängningen oss alla – för rädd och trött för att upprätthålla sina granskningar.

Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.

Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini som han – även det på Twitter 2018 – har kallat ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.

Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.

Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.

Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.

Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.

Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 29 maj, 2023

Vem blir smalast och snyggast?

"Flickdjur" är danska Cecilie Linds åttonde bok. Foto: Laerke Posselt.

I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll, (auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.

”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.

Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi