Vi som är litet äldre har förstås många minnen av detta år, då postnummersystemet infördes, Komvux startade och det blev 110 km/tim på svenska motorvägar. Året då vi på bio kunde se Nyfiken blå och Dom kallar oss mods och höra Johnny Cash sjunga ”At Folsom Prison”. Men mest minns vi nog året på grund av politiken. För att det var året då Martin Luther King och Robert Kennedy mördades, då vietnameserna genomförde Tet-offensiven och Sovjet invaderade Tjeckoslovakien.

Och så var det året för kårhusockupationen och den franska majrevolten.

Själv läste jag franska på universitet och när det började hända saker i Paris såg jag möjligheten att få praktisera mina franskkunskaper. I ett av landsomfattande strejker lamslaget Paris, kunde jag i en notis i Le Monde läsa hur svenska studenter hade ockuperat sitt eget kårhus. Är det något som står klart så här 40 år efteråt, så är det att våra minnen och föreställningar om detta år 1968 varierar.

I sin roman Nu var det 1968 ger Benny Holmberg sin bild av detta symboliska år. Med en tydlig referens till Eyvind Johnsons roman om Olof, får vi följa den avmönstrade sjömannen Bengts politiska bildningsresa genom det svenska klassamhället. Med en ofta kärleksfull ironi skildras vägen från vuxengymnasiet till universitetet och så ned på fabriksgolvet, klasskampens och revolutionens centrum.
”Här på denna verkstad hade folk slitit och producerat, kämpat och lidit. Men nu skulle ryggar rätas och blickar höjas. Nu skulle fanor fladdra och hjärtan svälla. Det hela var igång. Jag var här.”

Men att sprida det revolutionära budskapet skulle visa sig betydligt svårare än vad Bengt hade föreställt sig. Konkurrensen mellan olika vänstergrupper, som alla var övertygade att de satt inne med den rätta taktiken och strategin, var dessutom stor dessa år, även på industriarbetsplatser.

Det är lätt att känna igen sig. Precis så här var det. Så här gick de politiska diskussionerna. Bengt, som anslutit sig till ett av de revolutionära partierna, pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Kan han ens vara säker på att partiets linje är den rätta?

Finns det över huvud taget plats för tvivel och ifrågasättanden inom det revolutionära partiet?
Dessa malande tankar återges på ett både trovärdigt och humoristiskt sätt. En höjdpunkt är försäljningen av den revolutionära tidningen, genom dörrknackning i ett förortsområde. Ingen vill köpa den gnista som kan tända en präriebrand och förtvivlad står Bengt där. ”Det är inte kul längre. Den revolutionära glöden falnar. Jag vill hem. Jag vill sova. Slå mig till ro i klassamarbetets trygga värld.”
Slutet blir också en effektfull antiklimax.
När Bengt tillsammans med några arbetskamrater på ett stormigt och välbesökt fackmöte äntligen lyckas få majoritetens stöd för det förslag han lagt fram, utesluts han ur det revolutionära partiet.

Förslaget stod i strid med den av partiet fastslagna korrekta linjen.

Till skillnad från hos en del andra som nu minns och skildrar sitt förflutna, finns hos Benny Holmberg varken något behov av att ta avstånd ifrån eller försvara sitt förflutna. Den bild han ger blir därför både sannare och trovärdigare och till en stark närvarokänsla bidrar ett rytmiskt och energiskt språk.