Kommer du att kandidera till presidentposten? frågade Oprah Winfrey Donald Trump när han medverkade i hennes The Oprah Winfrey Show för exakt 30 år sedan.
”I probably wouldn’t, Oprah”, svarade Trump. ”Men om jag skulle göra det, då skulle jag förmodligen vinna. Jag har aldrig förlorat i hela mitt liv.”
Trump må vara en vinnare, men om det är någon som kan sägas representera den amerikanska framgångssagan så är det Oprah Winfrey.
Han: en vit man född in i den ekonomiska eliten. Arvtagare till en familjeförmögenhet som genom ränta förökar sig själv.
Hon: en svart kvinna med uppväxt kantad av missbruk, sexuella övergrepp och en tidig tonårsgraviditet som slutade med prematur födsel av ett barn som dog. Vid femton års ålder började revanschen. Oprah vann allt: skönhetstävlingar, retorikmatcher, debattmästerskap. En toppstudent som belönades med universitetsstipendium och blev landets yngsta nyhetsankare innan hennes spikraka karriär mot toppen var ett faktum. På Oprah-språk kallar hon själv lite ödmjukt dessa framgångar för ”mirakel”.

Tidigt var Oprah Winfreys främsta talang just ”public speech”, och under Golden Globe-galan i söndags gjorde hon ett av sina starkaste muntliga framträdanden någonsin. Detta patosfyllda tal, framför allt riktat till kvinnor och fullt av sentimentalitet och framtidshopp, var starkt präglat av #MeToo och även tillägnat Recy Taylor, en svart kvinna från Alabama som på 1960-talet gruppvåldtogs av sex vita män utan att någonsin få någon upprättelse.

Sammantaget låg talet långt både från föreställningar om ”mirakel” och den nyliberala lean in-feminism, präglad av framgångstänk och elitism, som Oprah Winfrey har kritiserats för. Kända feminister som Jessa Crispin (författare till Därför är jag inte feminist – ett feministiskt manifest, Daidalos 2017) menar till exempel att Oprah har bidragit till att omvandla rättmätig feministisk sorg och vrede till självhjälpssnömos om att acceptera sig själv som den man är, och därmed också är medskyldig i skapandet av en i dag så inkluderande ”feminism” att den kan användas till att argumentera för i princip vad som helst. Till exempel vita kvinnors röst på Donald Trump i presidentvalet, som enligt Crispin legitimerades utifrån en idé om att ”starka och självständiga” kvinnor gör en feministisk handling när de ”tar egna beslut” och röstar på det alternativ som materiellt gynnar dem själva.

Oprah har bidragit till att omvandla rättmätig feministisk sorg och vrede till självhjälpssnömos om att acceptera sig själv som den man är

Efter söndagens framträdande trendade hashtaggen ”Oprah 2020” på sociala medier, och över hela världen började journalister spekulera i om det inte äntligen var dags. För i nästan 20 års tid har det talats om Oprah Winfrey som en möjlig presidentkandidat, och den som har drivit på allra mest är dokumentärfilmaren och aktivisten Michael Moore. Ändå är det kanske först efter Trump som Oprahs kandidatur skulle upplevas som okontroversiell.

Om Trump kan bli president, varför då inte Oprah?
Ett sätt att förstå den tankefiguren är utifrån möjligheten att Trumps vinst banar väg för en progressiv backlash. Om Trump befinner sig långt ut på GAL/TAN-skalans TAN-sida, så är det svårt att skaka fram en mer diametral motsats än Oprah på GAL-sidan. Bush gav Obama, Obama gav Trump, Trump ger kanske Oprah.

Samtidigt innehåller antagandet: ”Om Trump, varför inte Oprah” en annan, mer olustig, premiss. Nämligen att det inte bara handlar om två kandidater som utgör motsatser, utan också om två sidor av samma mynt. Den bristande politiska erfarenheten, miljardimperiet och kändisskapet har de gemensamt.