När jag var ung på sextiotalet var jag under några år rockkritiker, först i Svenska Dagbladet och sedan i Dagens Nyheter. Det var bättre betalt i DN, så därför gick jag över dit. Det var ett rent önskejobb på många sätt, inte bara bra betalt, utan jag fick också åka till London och lyssna på rock vilket sekreterarna ordnade flygbiljett och hotell till.
Dessutom hade jag en egen kolumn varje vecka och fick höra en massa bra musik och träffa Janis Joplin och Jimi Hendrix och Frank Zappa och en massa andra. Och som om inte allt detta räckte, fick jag höra att jag arbetade på Sveriges bästa tidning med Sveriges bästa journalister, vilket jag dock tvivlade mer på ju längre jag var där.
Men till slut tröttnade jag på all rockmusik och for till Paris, och när jag kom hem till Sverige igen hade jag inget fast jobb. Under frilansåren därefter blev villkoren hårdare – inga sekreterare och gratisresor! Dessutom hade jag två små barn som tog en massa tid. När jag var anställd fick jag erbjudanden om att översätta en bok om Beatles och mycket annat. Nu frågade ingen efter mig längre.
Jag förstod då vad jag anat under min tid på tidningen att det inte var mig som man var intresserad av utan min position. Och jag kom att tänka på vad prins Bertil svarat en journalist som frågat vad han skulle ha gjort om han varit en vanlig svensk.
Tja, något med utrikesrepresentation, sa prinsen.
DN-journalisterna var lika omedvetna om positionens betydelse som prins Bertil. En del tog avgångsvederlag och räknade med att frilansa för tidningen där de hade sina vänner. Andra gick i pension och tänkte också frilansa. Men när de lämnat DN stängdes dörren för alltid. När de hälsade på på redaktionen hade ingen tid med dem.
Med positionen försvann både jobb och vänner. För de yngre blev det kärva år, för de över sextio ett farväl till journalistiken och ett steg in i resignation. En del blev bittra. Jag frågade dem hur de hade kunnat räkna med att frilansa. När du beställde jobb, beställde du då av dem som slutat? Nej, naturligtvis inte!
De hamnade i en grop som de själva grävt. De insåg för sent att de borde ha skapat en arbetsplatskultur där man räknar även med före detta medarbetare. Jag känner inte till någon arbetsplats med en sådan kultur. Men jag tror att det vore en bra idé på många arbetsplatser att behålla och utveckla förbindelserna med dem som slutat. Det skulle alla vinna på.
För att inte riskera att hamna helt utanför gäller det därför att aldrig sluta utan alltid bita sig kvar. Särskilt om man har ett någorlunda bra jobb som man nöjer sig med. Arbetslivet har många rum där folk som lyckats har låst in sig, i synnerhet mellanchefer som fått så höga positioner att de inte törs lämna dem.
Detta har den svenska forskaren Gunnar Aronsson kallat inlåsningseffekten (som han skrivit en utmärkt bok om) och präglar allt mer det svenska arbetslivet. Har man väl fått ett bra jobb vågar man inte lämna det. Och när det råder arbetslöshet är man ännu räddare att söka ett nytt eller omskola sig till något nytt.
Svårast är det efter fyrtiofem då man blivit för gammal för att kunna hoppas på nytt jobb. Det har bara gått tjugo år sedan man fick sitt första jobb och bara tjugo år tills man äntligen ska få sluta och börja spela golf och gå på vinprovarcirklar och ligga och dra sig på morgonen. Man befinner sig i mitten av sitt arbetsliv men det är redan nästan slut. Resten ska man sitta av.
Positionen betyder kolossalt mycket. När svenske konungen är ute och reser vinkar folk åt honom och är stolta när han vinkar tillbaka. När man frågar en rojalist om detta säger han att det inte är kungen i egen person som de vinkar åt utan symbolen för det fina och goda Sverige. Men det är det inte alls. Man vinkar åt en position.
