En av de farligaste myterna som spritts under senare år är att politiker inte ska styra sjukvården. Det har inneburit att styrningen av vården har kommit att överlämnas till marknadskrafterna, starka klinikchefer och till administrativa byråkratier som sett på vården med glasögon från näringslivet.
Resultatet har blivit en sjukvård där bristen på kostnadskontroll har lett fram till ogenomtänkta nedskärningar. En del medicinska verksamheter har å andra sidan haft en nästan fri dragningsrätt på pengar. Läkemedelskostnaderna har stigit brant. Användningen av antidepressiva läkemedel har sexdubblats under 1990-talet. Läkemedel, exempelvis blodfettsänkande mediciner, har i allt högre grad kommit att användas istället för att man påverkar kost- och levnadsvanor.
Det finns mycket stora obalanser i vården. Psykiatri, omvårdnad och rehabilitering är kraftigt underdimensionerade. Det har skett en kraftig utbyggnad av högspecialiserad vård på bekostnad av primärvården. Förebyggande verksamheter och folkhälsoarbete är sorgligt underdimensionerade.
För att kunna bryta denna negativa utveckling och för att hushålla med resurser som med nödvändighet alltid kommer att vara knappa i förhållande till behoven, är det nödvändigt med en politisk styrning som också omfattar vårdens innehåll.
När det gäller sjukvård är planhushållning definitivt bättre än att låta marknaden styra. Det måste vara en bättre ordning att politiskt ha möjlighet att prioritera hur stora resurser som ska ges till olika sjukdomsgrupper. Hittills har politiker allt för ofta stått vid sidan av prioriteringarna när pengarna fördelats på sjukhusen efter forskarintressen, medicinsk status och marknadskrafter.
Därför är det bra att man, som skett i Östergötland, prövar en modell för prioriteringar inom vården. Den debatten måste fortsätta utan att man behöver instämma i alla enskilda förslag som ställs.
De insatser som har en stor påverkan på människors hälsa och livskvalitet måste prioriteras framför verksamheter som inte är särskilt effektiva. Detta innebär med nödvändighet inskränkningar i valfriheten.
Det förebyggande arbetet måste få en starkare ställning och man bör i betydligt större utsträckning satsa på icke-medikamentella metoder. Sjukvården bör inte medverka till att medikalisera problem som hänger samman med dåliga arbetsmiljöer, livskriser eller brist på fysisk aktivitet.
En effektiv styrning av vården förutsätter att primärvården byggs ut och får ett klart definierat områdes- och befolkningsansvar. Mindre sjukhus kan sannolikt integreras i primärvården och detta bör vara lättillgängligt.
Den högspecialiserade sjukhusvården bör koncentreras till ett mindre antal enheter, gärna på grundval av en nationell plan.
Psykiatrin måste byggas ut och integreras på ett effektivt sätt med socialt stöd och vettig sysselsättning. Ett klart definierat uppsökande ansvar bör byggas in i den psykiatriska verksamheten.
De som fått betala priset för experimentet med att släppa in marknadskrafterna och att konkurrensutsätta delar av vården har varit de svårast sjuka och personalen. I framtiden riskerar vi dessutom att en konkurrensutsatt sjukvård tas över av stora multinationella vårdbolag med stöd av WTO:s nya regelsystem.
