För ett halvt sekel sedan visade högern att kriser kan användas för att förändra samhället. Nu är det vänsterns tur – men det kräver kreativitet och mod.
En av de mer groteska sakerna jag har läst under inflationskrisen handlade om en bonde. Han hade gått till sin lokala Ica och sett att det mjöl han själv hade producerat kostade sju kronor mer än tidigare. En ökning på drygt 20 procent, trots att han inte hade höjt priset alls. Till TT sade han: ”Debatten är hög i dag om inflationen och oskäliga prishöjningar i butiker. Det här är ett typexempel på vem som tar pengarna.”
Ja, inte har småproducenterna och konsumenterna haft det lätt de senaste dryga två åren. Desto roligare har tiden varit för mellanhänder som matvarukedjor, banker och elhandelsbolag. Just de som har en ställning där de kan höja priserna utan att vi andra har något val. Bonden måste sälja sitt mjöl, kunden måste köpa sin mat. Båda måste betala lån och elräkningar. Just därför kan de stora företagen höja priserna så mycket.
Sedan valresultatet blev färdigt i USA har kommentarerna efteråt pekat mot att inflationen fällde Demokraterna. Vänsterekonomen Isabella Weber beskriver till och med inflationen som ett hot mot demokratin (The New York Times, 12/11). Grovhuggna slutsatser har också dragits om att det är omöjligt att vara vänster i en inflationskris. Men stämmer det?
Snarare verkar inflationen svår att vända till en framgång oavsett vem som styr. Kanske hade Socialdemokraterna kunnat förhindra maktskiftet 2022 om den dåvarande regeringen hade gjort mer åt prisökningarna. Ett tak på elpriset tidigt under 2022 likt det Spanien införde hade kunnat minska bördan av de skyhöga elräkningarna. Riksbankens exceptionellt snabba räntehöjningar hade inte behövt få en så dramatisk bana. Men ett elpristak verkar aldrig ha varit aktuellt. Och ingen vet förstås om det hade gjort skillnad för valresultatet.
Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem.
På samma sätt är det troligt att Elisabeth Svantessons icke-existerande inflationsbekämpning är ett sänke för regeringen. Den har gömt sig bakom Riksbanken och tar nu ära för att ha löst en kris som har gjort många mycket fattigare.
Samtidigt är frågan om inte vänsterns kritik mot matjättarna, bankerna och elbolagen har fallit platt. Joe Bidens stab skrev dag ut och dag in på sociala medier om hur presidenten tog sig an inflationen genom att utmana storbolag. Det hjälpte ändå inte, eftersom centralbanken hela tiden höjde räntorna.
Inflation måste bekämpas innan den får fart. Tillfälliga pristak på strategiska varor som el är därför en bra idé, då det minskar incitamenten för företag att höja priserna för att kompensera för sina egna kostnader.
I stället för att minska amorteringskravet, som regeringens utredare föreslog häromveckan, kan en ny modell för räntor på bolån införas. I Danmark kan ett bolån ha en fast ränta över 30 år. Det fungerar som en obligation där räntan löper ut efter en viss tid. Hushållen vet vad de betalar och slipper onödiga överraskningar. Om det dessutom kombineras med en bankskatt kan banksektorn få en mindre framträdande roll i den svenska ekonomin. Det är bra för att minska risken för framtida finanskriser.
Det går att vända kriser till en hävstång för politisk förändring. Det förstod högern, som använde 1970-talets inflationskriser för att rita om den politiska kartan i högerns favör. Men det kräver kreativitet och mod.
För att nå dit måste vänstern först göra upp med sitt inflationsdilemma. Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem. Det behövs mer genomgripande förändringar av hur inflationsbekämpning bedrivs. En sak är i alla fall klar: skulle det bli en inflationschock till och det sitter en rödgrön regering vid makten får misstagen från 2022 inte upprepas.
