Jag har nu inom loppet av några dagar läst två debattartiklar om narkotikapolitiken skrivna av Karin Rågsjö. Det första i Dagens Arena där hon tillsammans med Håkan Jörnehed, (V Stockholms Landsting) och Björn Fries (före detta narkotikasamordnare för S) kommenterade Uppdrag Granskning och deras program om två narkomaner som dött.
Det huvudsakliga budskapet i den artikeln var att man ville se ett utökat sprututbyte. Tyvärr verkade det som om artikelförfattarna inte hade sett Uppdrag Granskning, för det hade ingenting med sprututbyte att göra. Det som UG däremot visade med all tydlighet var att det fattas behandlingshem. Det två döda killarna ville sluta knarka men de fick ingen sådan hjälp.
Det andra inlägget jag läser är det i Flamman nr 45/2014 där Karin Rågsjö i sin artikel ”Nya tag i narkotikapolitiken” återigen skriver om sprututbyte. Det verkar vara ett mantra för henne. Men vad löser man för problem med sprututbyte? Jo, det är bra ur ett smittskyddsperpektiv.
Men man löser inte problemet med att det blir allt fler personer som knarkar eller att allt fler narkomaner dör av narkotikaklassade preparat (både illegala såsom heroin men också legala såsom metadon, buprenorfin eller bensodiazepiner). Man löser inte heller problemet med den ökande näthandeln av livshotande droger. Man löser problemet med att många injektionsmissbrukare smittas mindre med hiv (väldigt låg smittsamhet för tillfället) samt hepatit och man minskar mångas lidande. Men det är ingen som dör av hiv och hepatit i dagens Sverige.
Rågsjö skriver även att sprututbytet har en större verksamhet med motiverande samtal, länkning till socialtjänst och beroendevård med mera och får det att låta som om man genom sprututbytet får narkomaner att sluta knarka. I samma artikel skriver hon om att det är viktigt med evidens. Då undrar jag vad det finns för evidens att sprututbyte skulle leda till att fler narkomaner blir drogfria? Och även om sprututbytet i Stockholm har en verksamhet som är reglerad på ett tillfredsställande sätt så spelar det ingen roll eftersom Brukarföreningen i Stockholm delar ut sprutor utan någon som helst kontroll. Vad tänker Karin Rågsjö om det?
Jag håller med Karin, det behövs verkligen nya tag i narkotikapolitiken. Men, det stora problemet idag är att det under borgarnas åtta år vid makten (men även av sossarna dessförinnan) har dragits bort så mycket pengar från Socialtjänsten att man inte längre har råd att skicka narkomaner på behandlingshem.
Narkomaner som vill bli drogfria ges inte möjlighet att bli det. I Stockholm har kommunen dragit ner på verksamheten så att det endast finns ett ställe kvar som ger heldygnsvård. För 10–15 år sedan fanns det ett tjugotal!
Det som ger mig lite förhoppningar i Karins artikel är att hon skriver att hon kommer att tala med ”de som arbetar på ”golvet” med missbruk”. Det är bra! För vi är många vänsterpartister som jobbar med just detta eller har ett eget missbruk i bakgrunden.
Så jag väntar på att du hör av dig Karin! För du har väl inte bara tänkt att prata med dem som redan har samma åsikt som du?
Om skribenten
Peter Roth är alkohol- och drogterapeut, medlem i V-Vita Bergen, medlem i Vänsterpartiet Storstockholms socialpolitiska nätverk
