Per Sicking skriver (nummer 31 2023): ”Ekonomiska styrmedel som utsläppshandel och punktskatter på utsläpp skulle ge en ‘effektiv omställning’ på marknadens villkor, men leder snarare till att vanliga löntagare får bära den tyngsta bördan.”

Han har fel. EU:s handel med utsläppsrätter fungerade länge dåligt på grund av allt för låga priser på utsläppen. Men efter kritik från Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer reformerades det i grunden med höjda priser och med fler sektorer indragna. Nu anser en i stort sett enig forskarkår att systemet med utsläppsrätter är det kraftigaste klimatpolitiska verktyget som EU har.

När det gäller punktskatter är det i allt väsentligt samma sak. Den svenska skatten på koldioxid är det politiska verktyg som haft störst positiv effekt på utsläppen här. Det är för övrigt också de rödgröna partierna som nästan alltid drivit igenom miljörelaterade punktskatter under motstånd från den samlade högern.

I en IPCC-rapport visar också Thomas Sterner att en global skatt på koldioxid skulle vara utjämnande, eftersom de fattiga flyger och kör bil så mycket mindre än de rika. En bråkdel av skatteinkomsterna skulle räcka för att kompensera fåtalet fattiga som är beroende av bil.

Sicking skriver: ”I själva verket är det uppenbart att omställningen kräver direkta ingrepp i marknaden.” Visst. Handeln med utsläppsrätter innebär att en marknad som inte förut fanns konstrueras. Ett ”ingrepp” som väl heter duga? Punktskatter ingriper också på marknaden.

Sicking gör som så många andra på vänsterkanten: Blandar ihop kapitalismen med marknaden. Det är den kapitalmakt som behärskar fossilindustrin och andra klimatskurkar som är problemet. Inte marknaden.