Sextimmarsdagen var en av de hetaste frågorna på Vänsterpartiets kongress. Med hjälp av mediala övertolkningar – det fanns aldrig något förslag om att slopa kravet, bara en precisering av strategin för att nå dit – skapades en stämning av att partiets själva själ stod på spel. Det är inte så märkligt. Sextimmarsdagen har ett svårslaget symbolvärde för en vänster som faktiskt har en ambition att förskjuta maktrelationerna mellan arbete och kapital och ta ut produktionsökningen i ökad välfärd.
I ett politiskt läge där ramverken för den ekonomiska politiken omöjliggör full sysselsättning, där kapitalets ökade internationalisering gör arbetstillfällen lättrörliga och där fackföreningsrörelsen är försvagad ter det sig extra lockande att hitta en förlösande superreform. Sextimmarsdagen har för många inom vänstern kommit att bli projektionsytan för den drömmen. Ohälsotalen, deltidsarbetet, arbetslösheten och nu senast klimatkrisen är problem som många hoppas ska kunna få sin lösning genom kortare arbetsdag. Och varför inte, om omständigheterna i övrigt är de rätta? För det är ju där haken sitter. Av samma skäl som sextimmarsdagen fått sin status av grundbult för hela skiten, ter sig den i nuläget som ett ganska vanskligt projekt.
I Frankrike är 35-timmarsveckan som den socialistiska regeringen införde häftigt ifrågasatt. Ekonomer, akademiker och debattörer på högerkanten projicerar snart sagt alla Frankrikes problem på arbetstidsreformen. I de fackliga leden grumsas det om att löneutvecklingen stagnerat och stressen ökat. Och över alltsammans svävar oron över den internationella ekonomiska kris som alla väntar sig. I dagstidningen Libération häromdagen avfärdade en ekonom och medlem i socialistpartiet den massiva kritiken mot 35-timarsveckan. Säkert har han rätt i mycket. Men han konstaterade också att knappt någon inom vare sig facket eller den politiska vänstern tar strid för reformen när nu Sarkozy hotar att riva upp den. 35-timmarsveckan har blivit en legitim projektionsyta för missnöje och arbetarrörelsen saknar kraft och vilja att stå emot. Risken för bakslag som dödar arbetstidsfrågan för lång tid framöver är överhägande. Det är faran med progressiva reformer i fel läge.
