Men Jenny Andersson, som är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, menar att Timbros och Oikos debattartikel snarare visar på splittring.

Man ska inte dra så långtgående slutsatser, men det tydligaste exemplet på den här typen av retorik och praktik är Tyskland under 30-talet.

– Min första tanke är att detta är en reaktion på att högern egentligen är ganska splittrad. Frågan är om Tidösamarbetet håller efter valet, efter Busch och Teodorescus utspel och Kristerssons uppenbara irritation på Stegrud. SD:s inflytande har nått en viss gräns, vilket kanske också har att göra med att opinionen svängt i Palestinafrågan. Jag uppfattar det här som ett försök att hålla ihop Tidöavtalet, säger hon till Flamman.

– Samtidigt vet jag inte hur länge de har förberett det här – det finns ju också konflikter mellan Svenskt Näringsliv och Timbro, i energi- och järnvägsfrågor exempelvis, men även om välfärd och utbildning. Svenskt Näringsliv säger ofta att vi inte investerar tillräckligt mycket, och även behöver statliga initiativ. Jag uppfattar att Moderaterna har tappat den ekonomiska politiken.

Jenny Andersson tar upp diskussioner om Nato, vindkraft och skolan som frågor där även företrädare för Svenskt Näringsliv och högerlutande ekonomer pekat på behovet av statligt stöd. Hon uppfattar även Timbro som en allt mer internt splittrad organisation.

– Det finns å ena sidan en ganska nationalkonservativ inriktning, som varit positiv till Tidöavtalet och sådant som vandelslagstiftning från början, och å andra sidan mer klassiska, frihetliga nyliberaler som värnar både individens rätt och asylrätten. Bara för att Timbro är näringslivsfinansierade så driver de inte alltid Svenskt Näringslivs linje.

Tidöavtalet var en kompromiss från början, menar Jenny Andersson, och under mandatperioden har skiljaktigheterna blivit allt mer uppenbara.

– Inom både M och L har man nog uppfattat SD:s inflytande som väldigt långtgående, utan att de för den delen behövt ta speciellt mycket ansvar. Det är Kristerssons ministrar som får ta kritiken, samtidigt som opinionen om Palestina svängt och det kommit genomrasistiska uttalanden som faktiskt blivit en belastning för statsministern.

Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, beskriver programmet som ett ”mischmasch” av liberala och konservativa idéer.

Min första tanke är att detta är en reaktion på att högern egentligen är ganska splittrad.

– Mycket handlar om minskade statliga regleringar, mindre statlig styrning och lägre skatter. Där är man genomgående liberala.

– Samtidigt finns det en konservativ sida med en väldigt smal, men stark och styrande stat. Inte minst på kulturområdet.

Han beskriver flera av punkterna som motsägelsefulla.

– Å ena sidan ska kulturlivet inte vara offentligt styrt, inga bidrag, det ska avregleras. Men å andra sidan har man förslag om saker som att konsthögskolan ska fokusera på klassisk konst och arkitektur och att reformera systemet med detaljplaner för att ge klassisk arkitektur större genomslag. Det är en oerhört stark statlig styrning.

– Man ska inte dra så långtgående slutsatser, men det tydligaste exemplet på den här typen av retorik och praktik är Tyskland under 30-talet. Sedan är det inte fascism, för det är väldigt liberalt. Men synen på klassisk kultur och kritiken av konsten påminner väldigt starkt om det.

Vilken konservatism och vilken liberalism är det som framträder här?

– Det är inte helt lätt, men den är snarare nyliberal än socialliberal. Staten ska ha mindre roll när i människors liv, men också det gäller att jämna ut sociala orättvisor. Men man tar inte bort allting, den är inte libertariansk.

– I synen på familjen finns det ett drag av konservativ kristdemokrati, men resten är absolut inte kristdemokratiskt. Det är mer en traditionellt konservativ framtoning, med en liten men hård stat. Vilken omfattningen socialpolitiken ska ha är oklar i programmet, mer än att bidragstak nämns. I övrigt handlar avsnittet i första hand om liberalare alkoholregler samt om mindre reglering av apoteken. Grundanslaget är här absolut inte konservativt.

Ser du några historiska paralleller?

– Historiskt låg Moderaterna ungefär här fram till 60-talet. Man motsatte sig bidrag och ville sänka skatterna. Försvaret, flaggan och kungen var viktiga, och man hade en konservativ framtoning i synen på familjen. Sedan tvingades de dra sig lite åt vänster för att bli regeringsdugliga tillsammans med Folkpartiet och C.

– Man kommer också att tänka på Thatchers Storbritannien, där det fanns oerhört mycket att privatisera men man samtidigt hade en grundkonservativ hållning, och en idé om att makten skulle ned till folket. Hon kom själv från lägre medelklass, så det är inte den gamla adeln och kungadömet. Det är inte en uppgradering av det gamla konservativa eliten.

Han nämner också moderna populistpartier som Nigel Farages Reform UK.

– Man vill spara en fruktansvärd massa genom effektivisering, tycker invandrare är dyra och har samma populistiska grundton där ”folket” ska stärkas mot ”eliten”.

Är det här ett program som Tidöpartierna kan enas bakom?

– Nej, det har jag svårt att se. De säger att det behövs ett Tidö 2.0, och det finns säkert grupper inom Moderaterna som uppskattar en hel del, och inom Sverigedemokraterna. Men jag har svårt att tro att ett sånt här program skulle kunna bli ett regeringsprogram.

– På något sätt måste man få över folk från vänster. Och det är svårt att se att det här programmet kan åstadkomma det. När man ska formulera det till hårda förslag blir det mycket svårare att få ihop. Men jag har svårt att se att Kristersson bara kan kalkera det och göra det till politiska reformer.

Du sade Kristersson. Åkesson då?

– Det beror på maktpositionen. Är Sverigedemokraterna med i regeringen eller till och med i statsministerposition, samtidigt som de andra Tidöpartierna tillsammans är ganska starka, så är han nog beredd att kompromissa på en hel del. En del av det genomliberala kan han nog gå med på det om det krävs. Vad gäller det populistiska budskapet med folket mot eliten är programmet redan rakt av SD-betonat.

Jenny Andersson menar dock att det finns ett tydligt område där partierna är överens: klimatpolitiken.

– Där har Timbro och SD varit ganska samstämmiga, men det har å andra sidan inte stora delar av Svenskt Näringsliv, som redan investerat jättemycket i den gröna omställningen. 

– Bakom de här punkterna om miljön finns ju en annan verklighet, där vi riskerar grova EU-böter för att vi misskött utsläppen och skogen. Jag vet inte vad man ska säga om det här dokumentet – att man haft olika uppfattningar om klimatpolitiken och finansieringen av en grön omställning är en sak, men får vi böter av EU-kommissionen måste vi betala dem. Det finns utgifter, och det finns utgifter. 

– Vi står faktiskt inför att klimatpolitiken havererar, och det kommer få konsekvenser som inte nämns någonstans här.