Det var i en tvättstuga i Uppsalaförorten Gottsunda. Jag deltog i ett möte som arrangerades av Hizb ut-Tahrir, ett världsompännande islamistparti med högkvarter i London. Deras mål: att ersätta demokratin som de kallar Människoriket med ett kalifat, Gudsriket.
Talaren, en ung man som pluggade till dataingenjör, var förbannad över en ny myndighet i Storbritannien, Halal Authorization eller nåt i den stilen. Dess uppgift var att inspektera halalrestauranger, -butiker och -slakterier. Håller de måttet får de en halalstämpel. Muslimerna kan vara säkra på att de inte köper ”grisen i säcken”. Förbättrade villkor för muslimer i Europa, menade han, som ledighet på Eid (helgdagar), moskébyggen och de där förbannade halalstämplarna, är inget annat än opium för folket. De vill få oss att trivas i Väst, känna oss som hemma, och därför glömma bort global jihad för den islamiska staten.

Han hade faktiskt rätt. När människor kommer in i samhället och lär känna varann som medmänniskor försvinner den där misstänksamheten och paranoian som islamisterna kan dra nytta av.
Det blir svårare för folk att tro att det är ”vi mot dom” och att alla icke-muslimer är ute efter att förgöra dem. När vi börjar lösa problemen tillsammans går det upp för många att allt elände inte beror på att vi inte följer Koranen till punkt och pricka.
Muslimer är inte ensamma om att lida av orättvisor och bara mycket få eller inga av våra problem beror på en konspiration eller ett korståg mot oss. Vi får inte isolera oss och skylla allt på ”dom”, icke-muslimer eller kuffar, vampyrer drivna av blodtörst. Islamisterna vinner på ökad segration och utanförskap. Då kan deras propaganda gå hem. Att alla problem beror på att vi är för lite muslimer, men ändå tilltäckligt för att bli hatade. Lösningen är att bli mer muslim, ”riktig” muslim. Först då kommer Allah att hjälpa oss.

I London kan man börja skönja konturerna till en multikultiidyll med halalpizza och muslimska popsångare som Sami Yusuf. Ju mer integrerade muslimerna blir i samhället, desto svårare blir det för partier som Hizb ut-Tahrir att vinna anhängare. Man känner att det funkar bra att leva som muslim utan en islamisk stat. Man är accepterad.
Stamford Hill är ett kvarter som sätter fantasin i rörelse. Det är klassiska brittiska tvåvåningshus från 1800-talet. I en gränd skymtar en synagoga. Man känner sig förflyttad till 20-talets judiska ghetton i Centraleuropa. Längs gatorna promenerar judiska män med långa polisonger, svarta kostymer och stora runda pälshattar.
Själv är jag arabofil och gick där klädd i en lång, fotsid kaftan. Men ingen höjde på ögonbrynen. Jag frågade en ung judisk pojke på väg till skolan om vägen till närmaste snabbköp. Han tog sig tid och beskrev vägen för mig utan minsta antydan till fientlighet. Trots att jag såg ut som en taliban så när som på turbanen.

De judiska farbröderna lyfter på hatten för att hälsa på barnen på väg till Koranskolan. Moskén själv är inhyst i en pittoresk viktoriansk byggnad som förstärker känslan av idyll. Här verkar inte mediabilden om ”civilisationernas krig” ha fått nåt genomslag. Man dömer inte människorna efter klichéföreställningar utan efter vad dom faktiskt är, nämligen grannar, arbets- och klasskamrater, kompisar. Här finns hopp.
Lösningen på alla våra problem finns inte i Koranen. Vi muslimer måste erkänna att vi inte har svaret på alla frågor. Här kan vi lära oss av den arabiska guldålderns lärde som översatte Platon och Aristoteles. Av Andalusiens muslimska filosofer som inte hade något emot att studera för juden Maimonides. För att komma vidare måste vi lära oss av andra. Profeten Mohamed har inte sagt sista ordet men har lämnat ett värdefullt bidrag till idéhistorien.
Partier som Hizb ut-Tahrir vill få oss att tro att försoning och fredlig samexistens mellan människor av olika religion är en omöjlighet. Men de har fel. Det är tvärtom den enda hållbara lösningen för framtiden. Även om de inte använder sig av våld så kommer deras segregationspropaganda så småningom att leda till konfrontation. Demokrati, integration och politiskt engagemang över etniska och religiösa gränser är det enda som kan rädda islam från dess undergång, islamismen.