Efter ett år av inställda demonstrationer på grund av Covid-19 har den fredliga proteströrelsen Hirak åter väckts till liv i Algeriet – denna gång utan att bry sig om myndigheternas försök att förbjuda demonstrationerna med anledning av pandemin. Rörelsen som föddes i februari 2019 för att förhindra att den tidigare presidenten Abdelaziz Bouteflika skulle inleda en femte mandatperiod, kräver nu i stället att den nya presidenten Abdelmadjid Tebboune – som valdes i december 2019 – avgår, att samhället demokratiseras och att de statliga institutionerna reformeras. I huvudstaden Alger genomförs varje fredag stora demonstrationståg som sammanstrålar i stadens centrum, trots att polisen spärrat av delar av staden och bekämpar deltagarna med batonger och tårgas.
Regeringen framhärdar i sin vilja att genomdriva sitt program, kallat ”Det nya Algeriet”, trots att demonstranterna underkänner det och fortsätter att skandera ”Vi vill ha en civil stat, inte en militärstat”. Den 12 juni är parlamentsval tänkta att hållas, sedan president Tebboune låtit upplösa församlingen för att förstärka bilden av förändring och att han skulle stå för ett brott med Bouteflikas regim. Efter att ha insjuknat i Covid-19 och vid flera tillfällen ha vårdats i Tyskland, trots att hans landsmän inte har rätt att lämna landet, har presidenten gett flera eftergifter till Hirak-rörelsen, dock utan att kompromissa i de viktigaste frågorna. Även om han låtit frige ett sextiotal politiska fångar befinner sig ett hundratal fortfarande i fängelse, och vid varje demonstration sker nya gripanden. Det är heller inte fråga om att han ska avgå eller inleda en verklig övergång till demokrati som ger möjlighet till öppen opposition. En sådan övergång skulle, som många ”hirakister” kräver, ske genom val till en konstituerande församling, på samma sätt som de som hölls i grannlandet Tunisien 2011.
Efter flera månaders obeslutsamhet och fördröjning har regeringen nu återgått till de gamla metoderna för att diskreditera och splittra rörelsen. Desinformation är återigen legio, såsom när demonstrationen på årsdagen av upproret den 19 februari i en tv-sändning presenterades som en manifestation då ”folket firar sin enhet med sin armé”. Genom att regelbundet hylla den ”välsignade Hirak” eller den ”autentiska Hirak”, söker Tebboune också förstärka den officiella bilden enligt vilken proteströrelsen har kapats och förletts från sina ursprungliga mål och numera i stället söker försvaga Algeriet i ett spänt regionalt sammanhang, oavsett om det rör sig om kriget i Sahel-regionen, instabiliteten i Libyen eller spända diplomatiska relationer med Marocko.
Ännu viktigare är att de regimtrogna medierna och deras antenner på sociala medier sedan förra hösten använder det islamistiska spöket för att skrämma befolkningen och övertyga den om att status quo är att föredra framför en osäker övergång till demokrati. Till exempel får de militära operationerna mot väpnade grupper i landets norra delar långt större medial uppmärksamhet än tidigare, något som bidrar till bilden av att landet åter håller på att röra sig mot samma typ av blodiga konflikter som plågade befolkningen under det ”svarta årtiondet” (1992–2002). I februari visades ett tv-reportage om en ”ångerfull terrorist” som ska ha planerat att utföra en attack på demonstrationstågen.
Islamisterna anklagas också för att infiltrera Hirak-rörelsen för att ta kontroll över den. Myndigheterna har kikarsiktet inställt på den konservativa islamiska rörelsen Rachad (ungefär ”rätt”) som grundades i London 2007. Liksom tre andra oppositionella politiker som lever i exil är grundaren Mohamed Larbi Zitout, en tidigare diplomat som fått asyl i Storbritannien, efterlyst för att ha ”styrt och finansierat en terrorgrupp”. Regimen anklagar hans rörelse, som är illegal i Algeriet, för att försöka dra in Hirak-rörelsen i våldsamheter och återupprätta den islamistiska organisationen Front islamique du salut (FIS), som upplöstes under inbördeskriget 1992.
I två år har Hirak-rörelsen lyckats med konststycket att stå över alla partipolitiska konflikter. Den har visserligen kritiserats för att inte ha några företrädare som kan förhandla med regimen, men dess horisontella karaktär gör det möjligt för alla att ta del i demonstrationerna, oavsett politisk åskådning. Med ett par enstaka undantag tågar islamister och modernister fortfarande sida vid sida, ropandes samma slagord. Men denna ekumeniska tendens håller på att försvagas, som ett resultat av regimens strategi. Det faktum att anhängare av Rachad blir allt synligare i demonstrationstågen och Zitouts ständiga närvaro i media bidrar till denna splittring. Zitout har antagit en allt mer kritisk hållning till regimen, men han irriterar också många demokrater som kritiserar honom för att inte fördöma våldet från de väpnade grupperna under 1990-talet.
Resultatet är att många hirakister numera bär på skyltar med fientliga budskap mot Rachad, och på sociala medier bråkar människor som egentligen är eniga i sitt hat mot regimen om islamism. Algerier som antingen av intresse eller av rädsla aldrig har anslutit sig till Hirak kan i dag anse att deras tvekande hållning legitimerats av anklagelserna mot rörelsen om islamism. Det flertal politiska initiativ som har uppstått inom ramen för Hirak, såsom Nida 22 som kräver en nationell debatt ”inom Hirak och oberoende av regimen”, uppmanar till enighe (1). Men fokuset på den islamistiska frågan tycks inte gå att komma undan. Den 22 mars, ”dagen mot glömskan av terrorismens offer”, publicerades en våg av vittnesmål i pressen och på sociala medier under hashtaggen ”Mansinach” (”Vi har inte glömt”). Det var gripande beskrivningar av mord, dramatiska händelser och rädslor som kan bidra till att vända många mot Rachad och dem som vill ha en dialog med islamisterna. Efter att ha hindrat algerierna från att utkräva rättvisa för våldsdåden under inbördeskriget på 1990-talet genom att påtvinga dem amnestilagar, är det regimen som nu indirekt drar fördel av denna nya åminnelse av det förflutna.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
