Måste kärlek göra ont? Tveklöst ja, tycks poeten Mara Lee mena.
Mara Lee debuterade för fyra år sedan med Kom, ett knippe kyligt sadomasochistiska kortprosatexter. Lee undersökte här kopplingen mellan lust och smärta, utlevelse och underkastelse.
Texterna tangerade i sin naturalistiska råhet ofta det pornografiska.
Lee drev sitt erotiska tema till sin spets, kärleken reducerades till en hårdhänt mekanisk akt.

Samtidigt förklarade författaren på förlagets hemsida att hon velat skriva något ”postpornografiskt”, en erotisk text som vägrade inrätta sig i en patriarkalt pornografisk tradition. Om det lyckades? Nja. I Kom visade Lee att hon var en god stilist med dragning åt det fåfängt spektakulära.
Debutboken var snarare utstuderad och sökt än djärv och feministiskt provocerande (vilket nog var ambitionen).
I nya Hennes vård fortsätter Lee i delvis samma spår.
Hon väver med sitt noga utmejslade språk en helhet kring vitt skilda motiv som – för att citera baksidestexten – övergrepp, idrott och skönhet.
Det är en besynnerlig läsupplevelse. Bäst är nog de två sviterna om Ray Mancini, en gång världsmästare i boxning. Lee skildrar det brutalt kroppsliga i sportens värld: ”Det kommer att uppstå frakturer här / i en azurblå mildhet. / Vita som benpipor stagar man upp en / hårt bunden rytm.”
Samtidigt anar man även i dikterna om Mancini de för författarskapet karaktäristiska dragen av över- och underordning, våld och njutning. Boxningen blir till en sadomasochistisk lek.

I andra sviter i Hennes vård går Lee ännu längre. Inledande ”räfst” skildrar ett förhör med inslag av misshandel och tortyr och i ”kommando” beskrivs krigssituationer med erotiska undertoner.
Behållningen ligger i originella och ibland vackra formuleringar. Innehållet känns däremot tunt och spekulativt.
Jag förstår inte tanken bakom boken. Vill Lee chockera? Det gör hon inte, vi är redan omgivna med bilder av sex och våld. Vill Lee visa kvinnlig sexualitet?
Tja, kanske, men särskilt nyskapande, radikalt eller ifrågasättande blir det aldrig. Det är synd.

Provokationer (eller försök till sådana) är i dag så vanliga konstnärligt grepp att det krävs mycket för att man alls ska reagera. Sex, våld, äckel och annat som en gång var centrala motiv i den framåtskridande modernismen har blivit litterär vardagsmat. Med andra ord: det är inte lätt att jävlas med poesin som vapen.