Den franske författaren Michel Houellebecq (född 1958) må sakna tänder, men hans litteratur har bett. Han lämnar få oberörda. Från tidigt har han förstått att den som vill angå också måste föraktas, avskys.
”När de vänder sig bort vid åsynen av dig/ vet du att du är på rätt väg”, diktar han i ”Att överleva – en bruksanvisning” (1992). I Houellebecqs värld är att vara en ’älskad författare’ liktydigt med döden.
Att så många vill vara det, älskade, säger något om vår kultur och om litteraturens roll i den. Den ska gärna smeka oss läsare, bekräfta oss: det är de andra som är elaka och egennyttiga. Själva är vi fördomsfria och generösa.
Houellebecq riktar sina vassaste verktyg mot de självhögtidliga, och de mest självhögtidliga han kan finna är 68-generationen. De som i idealismens namn sade sig vilja förbättra världen men som inte sällan satte självutlevelsen och berömmelsen främst och försummade sina barn. Houellebecqs föräldrar var vänsterintellektuella hippies.
Men hans iskalla dystopier gör ont i alla läger.
Nya boken Soumission, på svenska i höst som Underkastelse, är redan häftigt debatterad. Islamisterna får bilda regering i Frankrike. Alla hakar på, folk hittar sina karriärvägar också i det nya styret, med sharialagar och inskränkta rättigheter för kvinnor. Det gäller även den opportunistiske huvudpersonen, som heter Francois och är litteraturvetare, det vill säga inte helt olik författaren själv (som hos Strindberg träffar satiren även sin upphovsman, annars hade den inte fungerat).
Hur kan då Houellebecq lyckas framställa ett islamistiskt maktövertagande i ett centraleuropeiskt land som trovärdigt? Kyrre Trom Lindvig ger en politisk analys i en intressant text i senaste numret av norska Vinduet (2:2015): De franska konservativa längtar tillbaka till familjevärdena, men i sin dyrkan av kapitalismen har de tillåtit utbildningssystemet att gå sönder, och därmed är grunden för en värdegemenskap borta. De enda de kan gå till är Muslimska brödraskapet. Vänstern å sin sida är oförmögen att ens föra meningsfulla politiska diskussioner på grund av sin rädsla för att framstå som rasister.
Kvar finns ingenting, kvar finns bara islamismen.
Michel Houellebecq kommer att fortsätta väcka debatt, i nya språkområden. Det verkligt intressanta med honom är att man inte på förväg kan avgöra var konfliktlinjerna kommer att ligga.
