Inför regionalvalen i Venezuela i söndags publicerades mängder av artiklar på vänstersajter där så kallade vanliga människor intervjuades om sin inställning till valet. Det var särskilt viktigt att ge röst åt oppositionella. Det var som om det viktigaste budskapet var att visa att det faktiskt finns levande människor som tänker och tycker olika i det märkliga landet. Efter valet i söndags kan väljarkåren i Venezuela andas ut – för det blev en nätt förlust för regeringen Chávez och västvärlden kan glädjas åt och respektera valet.
Det är aningen bakvänt. Och dessutom inte riktigt sant. Resultatet av valet blev att högern tog hem fem av 22 delstater – en ökning med tre delstater jämfört med regionalvalet 2004. De fem utgör några av de befolkningsrikaste och strategiskt viktigaste, som oljestaten Zulia, Tachira på gränsen till Colombia och centrumet i huvudstaden Caracas. Om högern tänker lansera en separatistisk lösning, som i Bolivia, är en grundförutsättning på plats.
Men frågan är ändå om inte vänstern är den stora segraren. När resultaten för borgmästarposterna började droppa in vid Flammans pressläggning, gav prognoser vänstern 265 borgmästarposter, att jämföra med högerns 62. Även i stater som Zulia har vänstern ett stort övertag. Valdeltagandet gick upp jämfört med den folkomröstning om konstitutionen som regeringen förlorade 2007 – och precis som beräknat gynnade det vänstern. Sammantaget på riksnivå röstade ungefär 57 procent för kandidater knutna till Chávez parti PSUV.
Också valrörelsens karaktär talar för vänstern – i tidigare val har högern gått till frontalangrepp på Hugo Chávez och det bolivarianska projektet eller försökt undergräva valens demokratiska legitimitet. Nu kom högerns argumentation att handla om misslyckanden inom det bolivarianska projektet – den ökande mängden våldsbrott, dåligt fungerande sophämtning och höga matpriser.
Högerns strategi har med röstmatematik att göra. Det är direkt kontraproduktivt att ge sig på Hugo Chávez, som i valrörelsens start i maj hade 68,8 procent av befolkningens gillande. Oppositionen själv har inte visat någon förmåga att vinna fler röster – oppositionen har stått och stampat kring fyra miljoner röster sedan 2004. Det är helt och hållet regeringens väljarmobilisering som avgjort valen. Men problemet för vänstern är att dess framgång alltför mycket vilar just på Hugo Chávez. Ju mer central roll han har, desto fler har gått och röstat.
Högerns riktiga chans finns först när Chávez inte längre kan ställa upp till val. Högern behöver beskriva regionalvalen som en motgång för regeringen, för att förhindra en ny konstitution som tillåter Chávez kunna ställa upp till nästa presidentval, 2012. I dagsläget har Chávez deklarerat att han inte söker utvidga sitt mandat genom en ny konstitution.
För regeringssidan är ledarfrågan, oavsett vilket, problematisk. Det saknas en kandidat som kan ena vänstern och som har Chávez’ förmåga till direktkommunikation med folket. Chavismen är splittrad mellan en ivrig vänster och en försiktig höger. I ett alltmer offentligt gräl öses anklagelser om korruption och ineffektivitet över ”byråkrater” i statsapparaten från partiets vänster. Båda sidorna hoppas att Chávez skall vara en garanti för deras inflytande.
Partiprojektet PSUV kan vara en lösning på problemet. Chávez förra parti MVR var byggt kring hans person – han var till och med en del av logotypen. Nu byggs ett massparti med tydlig struktur, och primärval som syftar till att få fram fler starka kandidater.
Om Chávez avgår 2012 har Venezuelas vänster bråttom igen.
/Aron Etzler
