Nu är det gjort. ERT – Greklands offentliga Radio och TV-tjänst – har lagts ned på dekret av landets konservative premiärminister Antonios Samaras och hans socialdemokratiska regeringspartners Pasok och Dimar. Signalen är avstängd och skärmen är svart. På torget utanför ERT:s huvudkontor samlas upprörda demonstranter. Artister, fackligt anslutna samt oppositionspolitiker från Syriza och landets kommunistparti KKE befinner sig i folkmassan. ”Tack Europa”, lyder parollen på journalistfackets banderoll. Samaras fattade detta beslut på egen hand, säger EU:s representanter. Detta till trots påstår den grekiska nyhetsportalen Iefimerida.gr att nedläggandet av ERT och liknande offentliga företag och avskedandet av dess cirka 7 000 anställda stipuleras i det EU-stödda Memorandumet.

Vad grekiska myndigheter och deras överordnade i Bryssel än påstår så är denna tragiska händelse knappast ett isolerat fall. Sanningen är att detta endast är ett av resultaten av den nu allt snabbare nedrustningen av den offentliga sektorn inom EU, och då främst i medelhavsområdets euroländer. Vare sig det gäller hälsovården – i Grekland har landets klinik för specialiserad pediatrisk kardiologi nyligen lagts ned och i Madrid skall nu nästan samtliga offentliga sjukhus läggas ned, slås samman eller privatiseras – kollektivtrafik – i Grekland försöker staten desperat att privatisera sina järnvägar, i Spanien skall hundratals tåg permanent tas ur tjänst – och slutligen offentlig media – ERT är inte först, i Madrid, Valencia och Katalonien har regionala radio och/eller tv-kanaler antingen lagts ned eller nedrustats till oigenkännlighet.
Med detta i åtanke är det lägligt att fråga sig vad allt detta innebär? Nu då det rätteligen påstås att den plötsliga och oacceptabla stängningen av ERT är den ultimata kränkningen av demokratin måste man ändå undra vad nedläggningen eller privatiseringen av andra offentliga tjänster som sjukvård, kollektivtrafik och undervisning i sin tur innebär för begreppet demokrati.
Är det inte lika odemokratisk att bege sig till ett offentligt sjukhus med sitt hjärtsjuka barn och inte kunna bli erbjuden vård som att slå på tv:n och förnekas ett brett och, jämfört med privatägd television, relativt opartiskt utbud av kultur, nyheter och underhållning? Vårt svar på denna fråga är otvivelaktigt – ja. En logisk följdfråga till är, naturligtvis, om dessa nedskärningar inom den offentliga sektorn – offentlig radio/tv, sjukvård, utbildning, och så vidare – egentligen inte är annat än priset att betala för de sydeuropeiska och på sikt möjligen andra europeiska länders fortsatta medlemskap i EMU.

Läget i Grekland har onekligen rubbats av den senaste veckans händelser. Samaras och hans socialdemokratiska medarbetare, i sin iver att följa Trojkans direktiv och deras oskickliga försök att göra detta, konfronteras nu med en mycket mer komplicerad situation än vad de ursprungligen förväntade sig. I nuläget pågår diskussionerna för fullt. Representanter från de nyliberala stödpartierna Pasok och Dimar påstår nu – i ett sista desperat försök att undvika nyval – att de kommer att motstå detta Samaras enväldiga beslutet till varje pris. Vi måste dock påpeka att Dimar-ledaren Kouvelis för endast några dagar sedan sade sig vilja undvika nyval. Det är på grund av de oklara omständigheterna svårt att dra några slutsatser vad gäller ERT:s omedelbara och specifika framtid. Däremot verkar en sak mycket säker. Stängandet och/eller privatiseringen av ännu en  lång rad av statligt eller offentligt ägda institutioner och företag har ännu inte nått sitt slut i Sydeuropa.