Politisk film. Vad är det? I ett samtidklimat som sätter likhetstecken mellan politik och insamlingsgalor på teve är det svårt att få ett tillfredsställande svar. Inte blir det bättre med en mediesituation med förödande samsyn kring politikens (o)möjligheter. Att då skapa sig en rimlig uppfattning om vad politisk film blir svårt. I synnerhet om man inte gillar det rådande systemet.
Några v-föreningar i Stockholm har tagit ett lysande initiativ. För andra året i rad visar man gratis film under rubriken ”Politisk utomhusbio”. Men är det politisk film man visar? I år valde man Babel. Filmens handling är för konstruerad för att återge här. Men i kortfattad form knyter ett avlossat skott samman händelser i fyra olika hörn av världen och människor möts över kultur-, klass- och språkgränser. Filmens regissör, Alejandro González Iñárritu, har sagt att han har ”försökt att visa hur vi bygger in gränser i våra egna själar”.
Babel är ett vackert filmat drama. Varje ruta andas att filmen vill säga något radikalt om verkligheten. Är man inte vaksam går man på det. Tricket är hög kvalitet. Realismen är övertygande och skyler den världsuppfattning vi matas med: Babel handlar om yttre och inre gränser och i likhet med samtida, akademiska maktteorier reducerar filmen reella maktstrukturer till tankens och hjärtats mekanismer. Underförstått – tänk bättre så förändras världen. Naivitet enligt Puh.
Fantasyförfattaren Michael Moorcock har använt just Nalle Puh för att beskriva Sagan om ringen-författaren Tolkiens konservativa tendenser. Moorcock kallar Tolkiens och andras böcker för korrumperad romantik, en nostalgisk litteratur som likt Nalle Puh uppmanar oss att sitta still i båten – allt kommer att bli bra i slutändan. En förtröstande litteratur snarare än (samhälls)utmanande.
Samma sak kan Babel anklagas för. Filmen korrumperar oss. Vi tror att vi ser en radikal realism när vi egentligen, hur märkligt det än låter, ser en nyromantisk vision. Därute vilar visserligen en kaotisk, globaliserad värld, men återvänder vi hem (till hjärtat i Babel, till Fylke i Sagan om ringen) blir allt bra. Hur mycket svärta och smärta filmen än bär på, tröstar den oss med Puh-visdom. Allt kommer att bli bättre. Bara vi fortsätter göra ingenting.
Det är en politik för det redan rådande. Att inte genomskåda det är förståeligt. Den svenska recensentkåren föll nästan mangrant inför Babel. Att v-föreningar också gör det tyder på att det behövs oppositionella röster.
