I dryga trettioårsåldern försöker huvudpersonen att förstå vad som egentligen hände på ett kommunistiskt sommarläger 1978. I sin jakt efter gåtans svar tvingas han söka upp bekanta från förr, men också rannsaka sin egen familj och dess relationer. Romanen består därmed till stor del av tillbakablickar.

Kärleken den röda är en slags ofarlig pusseldeckare.

Som barn leker huvudpersonen och hans bästa vän Sherlock Holmes och Watson. Det är denna lek som nu i vuxen ålder återupptas, även om huvudpersonen den här gången verkligen anar att ett riktigt brott ägt rum. Det visar sig dock att verkligheten visserligen var dramatisk, men betydligt mer blodfattig än vad huvudpersonen räknat med.

Vi har läst det förr, uppväxtskildring efter uppväxtskildring dominerade av pojksomrars intensiva lekande. En uppenbar kombination av efterkonstruktion och önskedrömmande. I och med den inramning som Jesper Hall gett Kärleken den röda bryter dock romanen något från genren. 68-vänstern och dess plakat, blåsorkestrar och fria sexualitet är ett säkert kort, men följs också av en slags slentrianmässig spänningskänsla. Läsaren vet vad som komma skall – det desillusionerade slutet.

Mest sympatiskt är den uppriktiga beskrivningen av ett klassförakt som inte vill vara klassförakt – det finns träffsäkert beskrivet i huvudpersonens första möte med barn från arbetarklassen.

Han har tidigare aldrig konfronterats med någon som inte röstar på VPK eller SKP och när ett av arbetarbarnen berättar att föräldrarna röstar ”på Palme som alla andra” blir han chockad. Stämningen blir minst sagt tryckt när huvudpersonen frågar varför de inte röstar på VPK: ”Det är ju de som verkligen står på er sida.”
Den ofrånkomliga Fem-boks-känslan och intrigen kompletteras alltså med berättarjagets funderingar över föräldragenerationens radikalism.
Ibland närmar sig texten kåserandets form och blir då nästan som mest intressant. Och visst, trots vissa stereotyper sträckläser jag nyfiket romanen i väntan på upplösningen.