Mikael Håfströms lyckade film om härvan Thomas Quick hyllar de som hyllas bör och kritiserar, ännu en gång, de som förtjänar det.
Det blev till slut Mikael Håfström som fick uppdraget att omvandla rätts- och vårdsrötan Thomas Quick till fiktion. Utmaningen bestod således i att koka ner världens vansinnigaste verklighet till drygt två timmars begripbart drama. Tur nog har Håfström varit i Amerika och därifrån tagit med sig konceptet ”murvelfilm” tillbaka till det gamla landet. I stället för en biografi om Sture Bergwall/Thomas Quicks sorgliga liv eller en grundlig redogörelse för det svenska rättssamhällets kotteri och gränslösa uppblåsthet (som båda är centrala komponenter i verklighetens praktskandal), har Håfström valt att fokusera på själva avslöjandet av det senare, utifrån journalisterna Hannes Råstam och Jenny Küttims utomordentliga grävarbete.
Till sin hjälp har han skådespelare som lyser av begåvning och inte minst porträttlikhet. David Dencik prickar perfekt in Bergwalls försiktiga dalmål och Johan Hedenberg lyckas till och med imitera Claes Borgströms nackstelhet. Jonas Karlsson, i rollen som Råstam, slopar tyvärr den senares karaktäristiska grävande-journalist-göteborgska, men gör i stället en lagom generisk murvel som undviker att glida in i den lockande klichén (även om anställningsscenen mellan Råstam och Küttim kunde ha skippats).
Givetvis har filmens dramaturgi också god hjälp av att verkligheten, precis som i Hollywood, faktiskt ibland befolkas av tydliga hjältar och skurkar. Den huvudansvarige i Quickskandalen, chefsåklagare Christer van der Kwast (Magnus Roosmann) – även känd för att ha manipulerat bevisningen i rättegångarna efter Göteborgskravallerna – gör för säkerhets skull entré till bombastisk superskurkmusik, och resten av de inblandade framstår ännu en gång som de klåpare de också är.
Christer van der Kwast (Magnus Roosmann) – även känd för att ha manipulerat bevisningen i rättegångarna efter Göteborgskravallerna – gör för säkerhets skull entré till bombastisk superskurkmusik
”Man säger ju ingenting om Bergwalls bakgrund!”, har några recensenter redan hunnit påpeka, trots att filmen som sagt handlar om själva grävjobbet och redan där tvingats använda täta klipp och snabbspolningar för att hålla sig inom respektabel tidsram. Räkna dock med att fler kommer att opponera sig. Såväl van der Kwast som dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz har mer än en gång gjort sig kända för att med krumbukter, hårklyverier, byråkratsvenska, mumbojumbo och brott mot matematikens, logikens och inte minst den goda smakens lagar, tillbakavisa varje anklagelse om oegentligheter.
Quickhärvan blev trots allt det slag som en gång för alltid gjorde upp med myten om Sverige som en robust rättsstat (något exempelvis IB-skandalen, Egyptenavvisningen, Nya Karolinska eller Palmemordet misslyckats med). De inblandade kanske, som undertecknad, imponeras av hur skickligt de gestaltas på film, men lär knappast skriva under på de omdömen som levereras kring de egna insatserna som yrkesmän. Manusförfattaren Erlend Loe sammanfattar det bäst själv i en intervju med tidskriften Filter:
”Filmen är respektfull mot allt, förutom rättsväsendet och psykiatrin. Om de känner sig förlöjligade är det bara bra. För de gick bananas.”