I Flamman nr 2/2014 konstaterar Veronica Ekström att socialarbetare är tysta i den socialpolitiska debatten och att det är väldigt lite socialpolitisk debatt över huvud taget. Jag håller med om bådadera.
När socialtjänstlagen antogs för många år sedan var inriktningen att socialtjänsten tillsam-mans med klienterna skulle finna vägarna till ett bättre liv. Ett ”bra resultat” borde vara att till exempel den som arbetar med vuxna hemlösa missbrukare lyckas hjälpa dem att klara nykterhet/drogfrihet bättre, till ett bättre boende, till en bättre försörjning. Men med bra resultat menas numera att budgeten går ihop. Antalet behandlingshemsplaceringar skall minskas för att det är för dyrt är det beslutat. Men rätten till bistånd efter behov då?
Och arbetet med försörjningsstöd borde väl fokuseras på att hitta en bättre försörjning? Att hjälpa de arbetslösa till arbete och de icke arbetsföra till rehabilitering och/eller sjukersättning. Det finns många som är självförsörjande på försörjningsstödsnivå (socialbidragsnivå). Kanske många av er som läser det här. Men det finns något som ni inte behöver råka ut för. Om ni har en slant över på lönekontot när det är dags för nästa löneutbetalning så dras väl inte den summan av lönen? Om ni fyller jämna år och då får presenter från släkt och vänner, blir ni då ombedda av er arbetsgivare att växla in presenterna i reda pengar så att pengasumman sedan kan dras av lönen? Inte det? Men detta är verkligheten för många som lever på försörjningsstöd.
Dokumentationskraven växer socialarbetarna över huvudet. Den tid som används till dokumentation tas från tiden med klienterna. Gick vi verkligen tre år på Socialhögskolan för att sitta framför datorn och dokumentera och registrera i ett system som därtill är onödigt omständigt och som krånglar hela tiden?
Vi socialarbetare är bundna av sekretess beträffande individärenden. Men vi borde ju kunna uttala oss om regelverk, om resursbrist, om svårigheterna att utöva vår profession enligt det kunnande vi har och enligt de lagar vi har skyldighet att följa?
Varför gör vi då inte det? Vi är beroende av att kunna försörja oss och beroende av referenser när vi söker andra arbeten. Och vi är också beroende av att kunna ha det drägligt på våra arbetsplatser. Att uttala att vi inte klarar av att sköta vårt arbete med de resurser vi har är att kritisera ledningen, både förvaltningsledning och politiska ledning. Och det kan få negativa konsekvenser. Det kan heta att vi ger arbetsplatsen dåligt rykte, att människor inte vågar söka hjälp hos socialtjänsten, att vi sprider missnöje och skapar dålig stämning på jobbet. Det kan heta att det är vi som inte är kompetenta om vi inte kan sköta jobbet med den tid och de resurser vi har och detta kan visa sig på lönebeskedet.
Det är symptomatiskt att när en grupp socialarbetare i en kommun protesterade mot indragningen av socialtjänstens fältgrupp så var den ende som vågade stå för protesten med sitt namn i massmedia en som skulle gå i pension några månader senare.
Vi som är offentliganställda sägs ha både yttrandefrihet och meddelarfrihet. Det är en sanning med modifikation. Att använda sig av denna ”frihet” har ett pris. Ett högt pris!
