BEIRUT Hon heter Nadine, och är tio år gammal. Hennes ljust bruna burriga hår och hennes kinder smeker mig när jag kramar om henne, och hon satter sig i mitt knä, och skrattar när jag spelar in hennes röst på min minidisc.
Nadine är lugn, hon försöker inte överrösta de andra barnen, utan verkar mest lite disträ.
Jag frågar henne varifrån hon kommer, och hon säger ”ifrån söder”.
Jag berättar att jag är ifrån Sverige, och att jag bara är här på besök.
Jag ber henne berätta för mig varför de lämnade sitt hem för att komma hit, och hon tittar ner i marken.
”Huset ramlade”
Sen tittar hon plötsligt upp och säger:
– Det ramlade.
Jag förstar inte vad hon pratar om. Vad ramlade?
– Huset, säger hon. Det ramlade.
Nadine berättar om hur hon låg och sov med sin syster på andra våningen, när hon plötsligt vaknade av att hennes syster ropade till henne att taket hade ramlat över henne.
Hon hade försökt ta sig upp, för att hjälpa sin syster, och då upptäckt att även hon själv låg begravd under takras.
Hon bad systern att lugna sig, och lovade att hjälpa henne upp, så fort hon fick bort bråten som ramlat över henne. Nadine berättar historien som om det är en dröm, som något hon sett på tv.
Plötsligt frågar Nadine mig om min pappa och min bror ocksa har dött.
Jag forstår inte frågan, utan svarar att min bror och min pappa bor i Sverige.
– Jaha, lever de?
– Ja, det gör de.
OK. Min pappa och min bror har i alla fall dött, säger hon, och jag inser att Nadine nog hade blivit mindre förvånad om jag svarat att min familj också var död.
Tre veckor tragedi
Hur beskriver man mänskliga tragedier på ett sätt som inte blir abstrakt?
Libanon är ett land där det senaste kapitlet i mänsklig tragedi inte är mer än tre veckor gammalt.
Men redan har en dryg fjärdedel av Libanons fyra miljoner invånare blivit flyktingar i eller utanför sitt eget land.
Och det går inte att förneka.
Libanon är i krig.
I förra veckan reste jag runt med Mary, en irländsk journalist från The Irish Times. Vi skulle upp i shufbergen, sydost om Beirut, för att försöka förstå hur den humanitära situationen var i omåden som inte låg så nära Dahiye, det till stora delar shiadominerade området i södra Beirut som Israel insisterar på att bomba.
Inga vakter
Vi åkte upp med en chaufför och steg ur bilen vid en skola i byn Kaifoun.
– Det stod inga vakter vid dörren, sade jag och min kamrat klev in och började prata med några flickor.
Jag spelar in mina intervjuer på MD och Mary antecknar sina.
Vi går omkring och pratar med människorna i skolan, ställer frågor om det humanitära läget, vad de önskar sig, vad de tror om situationen, och när jag känner mig klar med mina intervjuer så slutar jag spela in och har istället ett vanligt samtal med en av männen, när plötsligt en annan man kommer fram och frågar vem jag är.
Jag säger mitt namn, säger att jag är palestinier från Sverige och att jag kommit hit till Libanon, för att på eget initiativ försöka täcka den humanitära aspekten av kriget.
Jag berättar att jag gjort ett antal liknande intervjuer på andra skolor och sjukhus i Beirut men att vi nu var intresserade av att prata med människor utanför huvudstaden.
Det märks att mannen inte tror på min berättelse. Eller så ”nojar” han bara över att jag spelat in ljud. För fler och fler människor samlas kring mig på skolgården. Jag eskorteras senare ut på vägen och en liten man ställer sig ilsket mellan mig och polisen, som också kommit till platsen, och kräver att jag ska gripas, misstänkt för spioneri.
Jag ber den Hizbollah-man som ansvarar för säkerheten på skolan att ringa upp en av mina kontakter, den i Libanon berömde politiske fången Anwar Yassin. Anwar tillbringade 17 år i israeliskt fängelse och arbetar numera som journalist på den libanesiska nyhetskanalen New TV.
Människorna rädda
Anwar pratar med mannen, bekräftar min identitet, och berättar att han inte hyser några som helst tvivel om att jag inte är spion.
Vid det laget har även Mary kommit ut, och hon har blivit fråntagen sina anteckningar, och dessa gås nu igenom av en ung flicka som läser engelska på universitetet.
Människorna vi möter är rädda.
De är rädda att vi ska vara spioner, utsända av Israel, och jag kommer på mig själv med att också vara rädd. Rädd for vad deras rädsla kan resultera i om kriget fortsätter.
Oron och nervositeten i landet har verkligen ökat de senaste dagarna.
Med varje ny bombräd mot libanesiska mål, med varje ny nyhetssändning från sjukhus, skolor och räddningsinsatser, så ökar rädslan för att informationen som kablas ut ska göra människorna än mer utsatta.
Vi förs slutligen till polisstationen, drygt två timmar senare, och där får vi lugnt förklara for poliskonstapeln att vi är journalister, och han ringer upp Robert Fisk på telefon, för att bekräfta att detta stämmer.
Vi åker därifran, efter löfte om att inte göra fler intervjuer i området och jag är fortfarande skakad när jag möter en annan aktivist, Dahr Jamail. Dahr är en av de mest kunniga journalisterna som rapporterat inifrån Irak.
Han sitter stum på sängen i sitt hotellrum, när jag berättar min historia, och han säger att det här är precis som i Irak.
Rädslan för att den människa man pratar med kan vara spion, rädslan för vad fienden kan göra med informationen som skickas genom media, och misstron till utlänningar börjar bli tydlig, även i Libanon.
Jag traffar Anwar Yassin i Saida dagen där på.
Han står framför kameran, i det starka ljuset, och gör en live-sändning, med en sändare i örat, och sina anteckningar från vad som hänt under dagen i området.
Jag gjorde min första intervju med honom för två år sedan, nar han just hade släppts ur sin fångenskap. Då var han lycklig som ett barn, över att äntligen få vara fri.
Han berättade för mig om hur han vägrat sova de där första tre dagarna, för att han inte kunde få nog av solstrålar som inte bröts av mot galler och nät.
Nu sitter han i en sliten soffa på fjärde våningen i ett ofärdigt hus i Saida stads stadshus.
Han är fortfarande kommunist och medlem i det libanesiska kommunistpartiet. Men hans roll är inte längre den av politisk kommentator, utan snarare politisk journalist, som bevakare av den politiska händelseutvecklingen i regionen.
Anwar Yassin menar att det libanesiska motståndet just nu står och faller med Hizbollahs närvaro i södra Libanon.
– Israel har sedan länge planerat att genomföra just ett sånt här krig, mot Libanon, för att tillintetgöra Hizbollah.
– Deras plan var att inleda kriget i september, och de hade en militärstrategisk plan for att göra så.
– Det handlar inte om två kidnappade israeliska soldater, och har aldrig gjort. Det har kriget handlar om makten över mellanöstern, och på samma sätt som varje kraft som hotar de amerikanska och israeliska intressena i regionen måste neutraliseras, så måste vi som vänstermänniskor vara medvetna om att vår kamp behöver solidarisera sig med de krafter som hotar vår yttre fiende. Den stora fienden, den stora faran i mellanöstern är inte Hizbollah.
– Det är inte Syrien, eller Iran. För hur mäktiga amerikanerna och israelerna än hävdar att dessa två länder är, så är det inte deras vilja som påtvingas folken i den här regionen.
Står emot
Anwar Yassin menar dock att även om det militära motståndet till stora delar utförs av Hizbollah, och underrättelseverksamheten som de genomför är väldigt grundlig, så deltar hela Libanon i den civila motståndskampen. Han tror att Libanon i slutändan kommer att klara av att stå emot den israeliska aggressionen. Men han menar samtidigt att det tycks bli ett långt och utdraget krig om makten över Libanon.
