Rädsla urholkar själen. Det är namnet på en Fassbinder-film från 1974, som skildrar hur kärleken mellan en turkisk gästarbetare och en tysk kvinna undan för undan bryts ned, hur tilliten sakta smulas sönder av samhällets fördomar.
Filmens titel dyker upp i mitt huvud när jag i vår lokaltidning allt oftare läser om den påstådda otryggheten i Bro, i Kungsängen. Eller när en journalist frågar mig om jag känner mig otrygg, och när jag nekar till det vänder sig från mig för att prata med någon annan. Politiker, mest på högerkanten, hävdar att vi måste ha fler poliser, väktare och övervakningskameror på grund av otryggheten. Jag undrar – vad är hönan, vad är ägget? Växer otryggheten just därför att den så ofta påstås växa, skräms medborgarna medvetet till att känna sig otrygga? Varför, i så fall?
Jag är gammal nu. När jag var ung var vi övertygade om att allt skulle bli bättre. Vi skulle få jobb, skolan skulle hjälpa oss att klättra, om vi bara skötte oss. Arbete fanns, vi måste till och med importera folk från Jugoslavien, Italien och andra länder för att få hjulen att rulla. Vi var säkra på att regeringen arbetade på att jämna ut klyftorna mellan fattiga och rika med sitt reformarbete. Även om vi hade det knapert visste vi att framtiden var ljus.
Så var det då, men i dag är det inte så längre, i dag känner sig många ungdomar som förlorare i ett samhälle som inte tycks bry sig om dem och inte inkluderar dem med framtidshopp och delaktighet. Är det dem vi ska vara rädda för? Eller är det invandrarna som hotar oss?
Dagens samhälle är annorlunda än det jag växte upp i. Klyftorna mellan medborgarna ökar, och överallt fattas det resurser. Alla samhällsfunktioner kämpar med besparingskrav och nedskärningar samtidigt som vi har fått fler miljonärer. Vi har blivit fattigare i allt vi äger gemensamt, rikedomen har privatiserats hos ett fåtal. Och det är varken strulande ungdomars eller invandrarnas fel.
Rädsla urholkar själen, den förvrider omdömet, den griper efter ett halmstrå.
Visst finns det fog för rädslor i tillvaron i dag, men helt andra än de som triggas av media och vissa politiker. Människor som känner existentiell rädsla är ett lätt byte för enkla lösningar och repressiva åtgärder. Men upptrappad repression lär inte leda till en tryggare tillvaro. Det är i ett jämlikt, inkluderande samhälle vi känner oss trygga: från ekonomiska hot, och hot att inte få hjälp när vi behöver det. Det är ett solidariskt samhälle vi behöver, inte ett repressivt. I Sverige och i Upplands-Bro.
