Rapport från bokbränningarnas Ground Zero

Idéhistorikern Petter Hellström besöker Bebelplatz i Berlin, platsen för historiens mest ökända bokbränning, och påminns om hur yttrandefriheten en gång inrättades för att värna de svaga från de mäktiga.

Ännu en dag med historiska värmerekord. Världens skogar brinner upp i rasande takt, men i stadsdelen Dahlem i södra Berlin står träden än så länge kvar. Jag köper en äggsmörgås och en kaffe och slår mig ned i deras skugga. I telefonen läser jag om koranbränningarna i Stockholm. Både analyserna och argumenten känns bekanta. Har vi inte haft den här diskussionen förut?

Jag tittar på ett klipp från riksdagsdebatten den 2 juni, som Sverigedemokraterna har lagt ut på sitt Youtube-konto. Sveriges främste islamhatare Richard Jomshof (SD) radar upp ett antal uttalanden från rättsinstanser, som slår fast att polisen inte har rätt att neka offentliga koranbränningar med hänvisning till ordningslagen. Jomshof anklagar polisledningen för att agera som ”aktivister” och för att ha en outtalad, bakomliggande agenda, han efterfrågar hårdare politisk styrning av rättsväsendet och slår fast hur lagen ska tolkas: ”Att bränna en koran, det ligger inom ramarna för vad den svenska yttrandefriheten tillåter.”

Som ordförande i riksdagens justitieutskott utgår jag från att Jomshof känner till Sveriges grundlagar, och här blandar han omsorgsfullt ihop ordningslagen med yttrandefrihetsgrundlagen. Att polisen inte kan neka bokbränningar med hänvisning till ordningslagen är en sak. Men huruvida offentliga bokbränningar riktade mot religiösa minoriteter eller utländska ambassader faller inom ramarna för yttrandefrihetsgrundlagen är en annan femma. Frågan har aldrig prövats i domstol.

Jag öppnar min laptop och går igenom bilderna jag tog i samband med förra årets bokbränningar. Jag var inte på plats när Paludan satte eld på samhällskontraktet, men däremot var jag på plats i Kungliga bibliotekets specialläsesal.

1759 trycktes en tunn men märkvärdig skrift i Stockholm. Under rubriken Tankar om borgerliga friheten propagerade den finländska prästsonen och linnélärjungen Peter Forsskål för de rättigheter som vi i dag kallar för tryck- och yttrandefriheter, och som blivit en del av de svenska grundlagarna. Forsskål hade studerat i tyska Göttingen och tagit intryck av upplysningens idéer. Med utgångspunkt i något som vi i dag skulle kalla för en maktanalys slog han fast att hoten mot individens frihet i första hand kom ovanifrån: ”För [den medborgerliga] friheten kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom. De kunna ej allenast lätteligen missbruka den makt de äga, utan ock ständigt öka sina rättigheter och sin styrka, så att de öfriga inbyggare måste bäfwa för dem mer och mer.”

Forsskåls vision var ett grundläggande, rättsligt skydd för samhällets svaga att kritisera de mäktiga.

Hans pamflett förbjöds omedelbart av den svenska censuren, och myndigheterna gjorde vad de kunde för att samla in och förstöra alla tryckta exemplar. Men trots hot om stränga straff gömdes, spreds och kopierades Forsskåls ord, medan han själv höll sig undan utomlands. ”Huru aflöper riksdagen och skriffriheten i Swerige?” frågade han i ett brev till Linné, som han postade i egyptiska Alexandria.

Vi vet inte vad Linné svarade, men vi vet att det gick vägen. Frågan om yttrande- och tryckfrihet var uppe i 1761 års riksdag, och fem år senare införde Sverige världens första yttrande- och tryckfrihetsförordning. Då var Forsskål redan död; han insjuknade i malaria under en vetenskaplig expedition till Jemen, där han avled den 11 juli 1763, endast 31 år gammal.

Men yttrande- och tryckfriheten som Forsskål hade slagits för finns fortfarande kvar, även om den har passerat igenom ett antal olika skepnader sedan dess. Den kanske största förändringen kom 1949, när riksdagen lagstiftade om ett nytt brott: hets mot folkgrupp.

För att förstå varför förändringen kom till stånd tar jag tunnelbanan från Dahlem-Dorf och stiger av vid Stadtmitte. Därifrån är det bara en kort promenad till Humboldtuniversitetet och Bebelplatz.

Alla bokbränningars Ground Zero.

Det var på denna plats som högerradikala studenter, ivrigt påhejade av Hitlers nationalsocialistiska regering, organiserade historiens mest ökända bokbränning den 10 maj 1933. Böckerna hade man i huvudsak plundrat från universitetets bibliotek. Landets propagandaminister Joseph Goebbels eldade upp folkmassan mot den ”judiska intellektualismen”. Man uppskattar att 20 000 böcker försvann i lågorna.

Bokbålet på Bebelplatz var ingen isolerad händelse, utan kulmen på ett längre kulturkrig. Strax efter att de borgerliga partierna hade släppt fram nazistpartiet till makten, i början av 1933, införde man undantagstillstånd, slog till mot politiska motståndare och avskaffade yttrandefriheten, pressfriheten och mötesfriheten. Inskränkningarna gällde förstås inte organisationer allierade med den nya regeringen, och inom kort började man organisera kampanjmöten vid landets universitet. Föreläsningar av judiska och regeringskritiska lärare bojkottades. Bibliotek plundrades och böcker brändes.

Det började med böcker av judiska författare, men snart fortsatte man med socialister och sexualupplysare, psykologer och homosexuella. Bland de författare man ville tysta fanns socialdemokraten August Bebel, som efter kriget fick ge namn till torget. En annan författare man ville ha tyst på var Heinrich Heine, vars ord om bokbränningar återfinns på torgets minnestavla:

”Det var bara ett förspel. Där man bränner böcker, bränner man i slutändan även människor.”

Profetisk. Heinrich Heines bevingade ord om bokbål syftar faktiskt på koranbränningar. Foto: Petter Hellström.

I efterhand tycks orden profetiska. Men Heine dog 1856, långt innan nazisterna satte eld på Tyskland. Så vad var det för ett ”förspel” han syftar på? Det framgår inte av minnestavlan, men som Ola Larsmo påtalat i Dagens Nyheter (11/7) kommer citatet från Heines pjäs Almansor (1823). Förspelet i fråga är koranbränningarna i Granada vintern 1499/1500, när kristna fanatiker brände koraner och andra misshagliga böcker på order av den mäktige kardinalen och inkvisitorn Francisco Jiménez de Cisneros, som även tvångsdöpte stadens judar och muslimer, och gjorde om deras helgedomar till kyrkor.

Den spanska inkvisitionen påstod aldrig att de brände upp koraner för att de trodde på yttrandefriheten. De trodde på den enda sanna läran, och alltså var det följdriktigt av dem att bränna upp oliktänkarnas böcker – och så småningom även oliktänkarna själva.

Femhundra år senare finns det människor som försöker göra bokbränningar till en fråga om yttrandefrihet. Sedan några dagar tillbaka säljer Sverigedemokraternas webbtidning Samnytt t-tröjor med en brinnande koran och texten ”Jag brinner för yttrandefrihet”.

Lite fyndigt är det. Men med tanke på partiets ursprung inom den nazistiska rörelsen känns det också olustigt. Partiets symbol var länge den brinnande facklan, som länge varit en central symbol för den europeiska fascismen och mer allmänt för den rasistiska rörelsen. Så sent som på 90-talet marscherade sverigedemokrater med brinnande facklor, och arrangerade bokbål, iklädda nazistuniformer.

Det är kort sagt något som skaver. För samtidigt som Sverigedemokraterna vill framställa sig själva som frihetens förkämpar, tycks det inte vara någon hejd på allt de vill förbjuda. I en intervju med SVT (27/1) trasslar Jomshof in sig i ett resonemang om varför det är fel att förbjuda bokbränningar, men rätt att inskränka yttrandefriheten för att förbjuda skändandet av den svenska flaggan. Principen tycks vara att lagen ska skydda staten och majoritetsbefolkningen, men inte utsatta minoritetsgrupper.

I ljuset av partiledningens dubbla budskap är det befriande att lyssna på Salwan Momika, den irakiske milisledare som organiserade de uppmärksammade koranbränningarna utanför Stockholms moské och Iraks ambassad. Momika, som ledde en kristen, paramilitär grupp innan han anslöt sig till Sverigedemokraterna, säger rakt ut att han vill förbjuda koranen i hela världen.

En snabb slagning på riksdagens hemsida visar att även Jomshof har en förkärlek för förbud. Åtminstone så länge de är riktade mot muslimer. Som partiets skolpolitiska talesperson har Jomshof förespråkat ett förbud mot islamiska friskolor, samt lagstiftning om muslimska skolflickors klädsel. Han har även motionerat för att förbjuda muslimska böneutrop. Han har inte motionerat om några liknande förbud riktade mot andra grupper.

Sverigedemokraterna är regeringsunderlagets största parti, och deras iver att reglera våra liv är precis det som Forsskål varnade för.

Heine var sekulär jude, men i frågan om bokbränningar identifierade han sig med troende muslimer. Även Forsskål hade en enastående förmåga att se världen med andra människors ögon. Friheten han kämpade för var aldrig den starkaste gruppens rätt att förnedra den svaga, utan allas frihet att få ”göra det rätt är, gagna andra och sig själv, men ingen skada”.

Det var utifrån denna princip som yttrandefriheten reglerades efter kriget. Efter Tysklands fall hade nämligen Sverige blivit något av en internationell bas för spridandet av antisemitisk och förintelseförnekande propaganda. Förläggaren Einar Åberg, grundaren av ”Sveriges antijudiska kampförbund”, lät översätta sina hatiska pamfletter till olika språk, varpå han spred dem till resten av världen. De svenska myndigheterna menade att de inget kunde göra. Liksom i dag mötte den ansvarslösa hållningen på massiv, internationell kritik.

Sverige vände och Åberg blev den förste att dömas för brottet hets mot folkgrupp, som i ljuset av den europeiska antisemitismen hade författats på så sätt att den inte bara skyddade grupper av människor med samma hudfärg eller härkomst, utan även grupper av människor som bekände sig till samma religion.

När nu Sveriges lagar kan vara på väg att omtolkas eller till och med skrivas om, under påtryckningar från alla möjliga håll, bör vi påminna oss om det ursprungliga syftet med tryck- och yttrandefriheten, liksom lagen om hets mot folkgrupp. Nämligen att värna den svages frihet mot den starke. Om nu lagen ska göras om eller omtolkas så blir frågan på vems villkor det ska ske. Ska lagen skrivas om för att värna Erdogans och Jomshofs intressen, eller de minoritetsgrupper som utsätts för hatiska uppviglare och makthavare?

Petter Hellström Idéhistoriker vid Uppsala universitet.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Liz Fällman

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz Psykolog.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Rojin Pertow [email protected]

Regeringen drar ned på bidragen till de svenska studieförbunden. Samtidigt ökar man bidragen till folkhögskolorna – men med en summa som anses långt ifrån tillräcklig.

Under måndagen meddelade regeringen att man genomför en drastisk sänkning av bidragen till Sveriges studieförbund. Bland dem som drabbas finns stora aktörer som ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet.

I dag får studieförbunden 1,8 miljarder per år. Nedskärningen innebär att den sammanlagda budgeten under nästa år minskar med 250 miljoner, för att nästföljande år minska med 350 miljoner och därefter med 500 miljoner.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Polisen genomför en gryningsräd mot Nasdaq-börsens lokaler i Stockholm. Under fredagen begärs tre personer häktade, misstänkta för grovt insiderbrott. En av dem ska ha arbetat i en grupp vars syfte var att motverka just insiderhandel. Kammaråklagaren Pontus Hamilton argumenterade för häktning utifrån risken för att Nasdaqmedarbetaren skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han är på fri fot.

– Det handlar om vinster som uppgår till miljonbelopp, säger Pontus Hamilton till SvD.

I ett USA som kretsar kring shopping blir näthandeln ett hot mot offentligheten. Så när Ikea flyttar in på en öde affärsgata i San Francisco tänds mitt hopp – och min känsla av tillhörighet.

– Den kommer aldrig att öppna, säger jag till min svenska vän.

– Men jag hoppas att jag har fel.

Tomas Hemstad

Miljardären Vincent Bollorés köp av den prestigefyllda söndagstidningen Journal du dimanche har fått den franska borgerligheten att gå i taket. Men det är inte pressfriheten de värnar, utan sin egen makt.

Under sommartorkan hölls de franska medierna på halster av den skräckinjagande historien om söndagstidningen Journal du dimanche (JDD). Denna veckovisa bibel för den liberala borgerligheten är känd för sina okritiska intervjuer med ministrar, sina reportage om den fåfänga högerfilosofen Bernard-Henri Lévy och sitt hat mot sociala rörelser. I juni tillsatte miljardären Vincent Bolloré en ny chefredaktör med kopplingar till extremhögern. Under sin 40 dagar långa strejk upptäckte redaktionen hur brutal den sociala kampen kan vara – en kamp som de brukar avfärda som ”knorrande” när det är andra som för den. Det hindrade dock inte tidningen från att komma ut i ny skrud den 6 augusti, anpassad efter den nya ägarens idéer. Precis som tidigare hade skett med tv-kanalen I-Télé, numera kallad C-News.

Under tiden hade ett störtregn av upprop och opinionsartiklar publicerats för att uttrycka en gränslös solidaritet med ”denna tidning, dess självständighet, dess smak för berättandet. […] Med dess republikanska värderingar, som står i total motsats till extremhögern” (enligt en artikel i Libération). I Le Monde gick inte mindre än 400 ”profiler inom politik, ekonomi, kultur, civilsamhälle och idrott” ihop för att kritisera ett ”angrepp på de demokratiska friheterna”. Bland dem fanns den tidigare socialistiske premiärministern Lionel Jospin, Paris borgmästare Anne Hidalgo, den macronistiske europaparlamentarikern Pascal Canfin, men också rapparen Joey Starr, skådespelerskan Sandrine Kiberlain och kocken Yves Camdeborde.

Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats.

Gud, skrev Bossuet, skrattar när människor klagar på konsekvenser vars orsaker de gillar. Sommaren led inte brist på gudomlig underhållning. Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna och brännmärkt all kritik mot dessa farliga förbindelser som ”populistiska”. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats. Den traditionella pressen, som har underminerats av de digitala industrierna och deras nya medier och förvirrats av splittringen inom den dominerande åsiktsfåran mellan liberal centrism och konservativ högerextremism, framstår i dag nästan som utrotningshotad. Inför den destabiliserande makten hos friskyttar som Bolloré, Daniel Kretinsky och Elon Musk är det enligt det dominerande synsättet tillbörligt att kritisera miljardärernas tilltagande grepp om pressen och samtidigt ogiltigförklara varje förslag som skulle kunna lösa problemet. Men i grunden står valet mellan ett samhälle där information förmedlas av allmännyttiga tjänster och där produktionen av den inte sker på marknadens villkor, och ett samhälle där informationen är en handelsvara och ingen kan hindra att den köps och säljs som ett knippe purjolök. Eller att en tidnings ägare kan bestämma dess redaktionella linje.

Kulturministern Rima Abdul Malak, som är kritisk mot söndagstidningens utveckling, råkade med ofrivillig humor sammanfatta den mediala logiken: ”Man kan inte inskränka pressfriheten, men inte heller företagsfriheten” (La Correspondance de la presse, 16/8) – även när den senare utgör ett dödligt hot mot den förra. I grunden beklagar sig dessa gråterskor i den styrande klassen inte över att pressfriheten håller på att reduceras till en handelsvara – de oroar sig för att de ska förlora kontroll över en tidning som tjänar dem. Kanske skulle de inte ha något emot att den köptes upp av den liberale miljardären Bernard Arnault i stället?

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville är chefredaktör för Le Monde diplomatique

Petter Hellström: Rapport från bokbränningarnas Ground Zero

Det judiska är större än Israel

Liz Fällman: Vad vet AI om min bäver?

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

En vanlig kille

”Har Mats Persson varit i Vingåker?” – skarp kritik mot neddragningar för studieförbund

Veckan som gått

Det har Ikeas köttbullar lärt mig om gemenskap

Pressfrihet till salu

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev