Under våren har den instängda gråa tillvaro, som de danska grisarna tvingas leva sina korta liv i, kommit oss till känna genom mediernas rapportering.

Svaret från Sveriges köttindustri kom genast: ”Köp vårt kött istället, i Sverige har djuren det bra”. Svenska djurproducenter skryter över djurskyddslagen – som de aktivt motarbetade när den kom.

Nyligen aviserade regeringen att en utredning ska tillsättas för att se över den 20 år gamla djurskyddslagen, och kött- och mjölklobbyn ser sin chans att slippa vissa förhatliga djurskyddsregler.
Kornas rätt att komma ut i friska luften ett par månader om året är en av dem, förbudet mot att låsa fast suggor i stålkonstruktioner inför födseln en annan. Den ifrågasatta betesrätten är unik just för korna – inget annat djur, inte heller kalvar och tjurar, har rätt att någonsin se solen.
När såg du senast en fritt betande gris?
Med tanke på att det finns mer än dubbelt så många grisar som kor i Sverige är bristen på grishagar i sommarlandskapet slående.
Djurskyddslagen säger att avelssvin ”om möjligt” ska ges tillfälle att vistas ute – det hindrar inte att 99 procent av grisarna i Sverige står inne året om. Lagen är en papperstiger, med en massa fina ord utan egentlig verkan. En inblick i verkligheten i den svenska grisindustrin gör detta tydligt.

Anna-Lena är utbildad djurvårdare, som efter slutförd utbildning fick anställning på en av Sveriges största grisfabriker. Ett bra ”djuröga” var en av meriterna som efterfrågades. Sedan Anna-Lenas uppsägning från grisfabriken har hon kämpat med sitt samvete. Sysslorna hon utförde på fabriken och de hundratals liv hon dödade där vill hon nu betala tillbaka för, genom att informera om den verklighet som grisen i den svenska djurindustrin tvingas till under sitt korta liv. Anna-Lenas arbetsuppgifter gick ut på att se var hennes insats gav mesta möjliga vinst till ägaren av fabriken.

Grisar är fantastiska djur och speciella på många sätt. De är bland annat det enda hovdjuret som bygger bo.
Timmarna innan suggan ska föda samlar hon löv, mossa och grenar och bygger ett varmt och ombonat rede åt sina små. På betonggolven i grisfabriken försöker hon samla ihop några halmstrån att bygga av, men det blir inte mycket till bo. Enligt fjärde paragrafen i djurskyddslagen ska alla djur ges möjlighet att bete sig naturligt.
Normalt föder en sugga fyra-fem kultingar. Men ju fler grisar, desto mer pengar, och aveln har lett till att en modern sugga föder runt 15 ungar, två gånger om året.
I dessa stora kullar finns ofta individer som är svaga, har medfödda missbildningar, ledinflammationer, diarréer. Djurskyddslagen fastslår att ”avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden”, men att tredubbla suggans kullstorlek, vilket leder till att över 16 procent av smågrisarna dör under de första veckorna, är ändå lagligt.
Anna-Lenas ”djuröga” var viktigt för att se vem det var värt att lägga medicinering på, så att ägaren till fabriken bara lade pengar på de lönsamma individerna. De kultingar som hennes tränade öga bedömde som en förlustaffär tog hon i bakbenen och slog mot betongväggen. De glansiga ögonen trycktes ut från det lilla huvudet och rött blod rann ur mungipan. Denna avlivningsmetod utfördes upp till det att grisen var 2-3 veckor gammal, och istället dödades med ett bultpistolsskott genom pannbenet. När Anna-Lena såg en sugga som gått över tiden gällde det att försöka få ut barnen levande ur hennes kropp. Anna-Lena klättrade över järnrören in till betongboxen, suggans hem. Kavlade upp tröjärmarna. På vänster hand trädde hon på en av de långa plasthandskarna. Höger hand greppade den vita plastflaskan, klämde fram slemmig vätska som hon ringlade över handsken. Särade på suggans yttre blygdläppar. Ryggade tillbaks, frän tydlig stank slår upp mot hennes ansikte. Vittnande om förruttnelse. Hon formade fingrarna på vänster hand till en tät sammansatt knytnäve och förde in den inuti suggans rosa vagina. Kom emot något hårt och benigt.
Trångt i betongboxen, Anna-Lena blev tvungen att ändra kroppsställningen. Kylan från betonggolvet strålade igenom hennes kläder.
Hon vek upp benen längs med djurets mage. Deras varma kroppar pressades samman. Gav Anna-Lena kraften att nå längre in i hennes livmoder. Greppade runt det hårda stela och drog ut en mörkbrun, sladdrig och benig kulting. Skinnet var slickat runt en underutvecklad kropp. Anna-Lena slängde kroppen över järnrören, den landade med en dov duns på betonggolvet. Intravenöst gav hon mamman en milliliter partoxin. Tog med sig den döda kroppen och slängde den i dödskopan, likhögen som var full av dödade kroppar.

Den uppgift som Anna-Lena lade minst arbetstid på var skötseln av de sexhundra slaktsvinen. Dessa individer lever i kala betongboxar med järnrör upptill. De väger uppemot hundra kilo och är instängda med nio artfränder i varje box på tolv kvadratmeter. En del av dessa tolv kvadratmeter betonggolv består av toaletten, ett järnrörsgolv över gödselrännan. Dessa kännande individer har djurvårdarens uppmärksamhet under några få minuter per dag. Under dessa minuter skrapas boxen tom, kiss och bajs ska ned till gödselrännan.
Alla djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö, enligt lagen. De som arbetade i fabriken hade ofta hörselskydd och andningsmask för att stå ut, men något sådant finns inte för grisarna.
En skopa spån slängde Anna-Lena över deras kroppar. Spån som de sysslolösa djuren med sina utsvultna psyken snabbt bökade slut på. I lagtexten står det tydligt att boxar för svin ska vara försedda med ”strö av halm eller annat jämförbart material”, för att dessa aktiva djur ska få ligga mjukt och ha något att sätta trynet i.

I verkligheten finns bara hård betong och flagor av sågspån. Kropparna står och ligger tätt packade. Boxarna som Anna-Lena bedömde värda att klättra in i blev till ett trångt pussel, när hon trängde sig mellan varma nyfikna kroppar. Hon var det enda som hände i deras enformiga liv. Livet som tar slut vid sex månaders ålder, efter slaktbilstransport, gasning och uppskuren halspulsåder. Dessa slakttransporter som blir allt längre på grund av större och glesare slakterier. Och branschorganisationen för kött- och charkföretagen jobbar just nu för att få förlänga transporttiderna från max åtta timmar till tolv. Vi har varit i kontakt med länsveterinärer som är det övergripande tillsynsorganet för att djurskyddslagen efterlevs.

– Det är sedan länge känt att det finns en form av ”legaliserat lidande”, där man tolkar djurskyddslagen olika, är länsveterinär Cecilia Fröbergs kommentar om grisarnas situation i Sverige.